HÄR VILL VI ge ett bidrag till institutionens historia genom att
berätta om den grupp som vi tillsammans med Kaj arbetade i under åren 1971-73: ”Ryska revolutionsgruppen” och vars arbete avslutades med gruppuppsatsen Ryska revolutionen.31 Men först något om det sammanhang i vilket gruppen bildades.
Slutet av 1960-talet var en tid då det strömmade studenter till universiteten. Vi många fyrtiotalister var den första generationen som hade möjlighet, att – även utan rika föräldrar – med hjälp av statliga studiemedel fortsätta till högre studier. Sociologi var ett särskilt populärt ämne och institutionen i Uppsala har aldrig haft så många studenter som då. Vi som läste 3 betyg (motsvarande C-
nivå) rekryterades som lärare för att klara av tillströmningen av studenter. Samtidigt skedde en omdaning av universiteten, bl. a skulle forskarutbildningen få en ny utformning. Tidigare hade doktorsavhandlingen för många varit ett livsverk. Nu skulle den snarare utgöra ett gesällprov än ett mästarprov. Utbildningen skulle också innehålla en lämplig uppsättning kurser inom ämnes- området.
31 Håkanson, Kaj, Sandstedt, Eva, Segreaus, Vera, Widegren, Örjan, Öhman,
Gunilla (1973) Ryska revolutionen, Doktoranduppsats för 14 p i kurserna Utvecklings- och organisationssociologi (el. motsvarande).
Vi var väldigt många studenter, som var intresserade av att fortsätta våra sociologistudier på forskarnivå och i enlighet med tidens anda så krävde vi och fick delaktighet i utformningen av kursdelen på den nya forskarutbildningen. Det var direktdemokrati som gällde, diskussioner fördes på stormöten och dessa ombildades sedan till Doktorandernas råd. Ansvariga för och lärare på den nya forskarutbildningen var professor Ulf Himmelstrand och forskar- assistenterna Kaj Håkanson och Björn Eriksson. Kurserna som startade präglades av ett kritiskt förhållningssätt till den etablerade sociologins metodik och teorier – framförallt positivismen och funktionalismen kritiserades. Kunskapssociologi blev ett viktigt ämne och med tidens radikala strömningar infördes även marxistisk teori. Kaj var lärare på de centrala kurserna och han presenterade och problematiserade de marxistiska teorierna. Hans lektions- timmar var långa sammanhängande monologer där ett tema ut- vecklades på svarta tavlan genom att texter granskades, frågor ställdes, motsägelser blottades. Det var ett sätt att arbeta veten- skapligt som demonstrerades och vi som elever inbjöds att ställa frågor.
Frågandets teknik var vad Kaj förmedlade och så småningom kom det att gälla inte bara i förhållande till vad vi läste utan också som ett led i intervjuande och kvalitativ metodik. Detta att ställa frågor var något helt annat än vad vi annars lärde på universitetet, där det snarast gällde att veta alla svaren. Med frågorna fick vi tillbaka oss själva i kunskapsprocessen. Tillåtelsen att tänka själv och själv dra slutsatser blev en vetenskaplig dygd. Att se och ge- nomskåda blev viktigt och vår sociala ballast blev inte längre ett hinder – snarare tvärtom. Att lyssna blev kanske än viktigare. Att inte veta blev helt legitimt – ja, kanske den djupaste insikten.
Det som stod på dagordningen i samhällsdebatten, liksom för oss i forskningen, var social förändring och ifrågasättande av rådande maktförhållanden i samhället.
Några av oss doktorander som hade Kaj som handledare ville fördjupa oss ännu mer i frågeställningarna om social förändring och hur man kunde tillämpa teoretiska resonemang på konkreta sociala omvälvningar. Med detta som syfte bildade vi en studiegrupp. Men vilken social förändring skulle vi då ägna vår uppmärksamhet,
Ungernrevolten 1956 eller den pågående arbetarkampen i Italien? Valet föll på ryska revolutionen som ett utmärkt konkret historiskt exempel på en social omvälvning att sociologiskt analysera. Des- sutom var tolkningen av den ryska revolutionen omstridd i dåtidens politiska studentdiskussioner inom vänstern i Uppsala.
Vårterminen 1971 kunde så gruppen inleda sin verksamhet och den bestod från början av sju personer inklusive handledaren Kaj. Gemensamt läste vi en lång rad böcker som skulle orientera oss i det revolutionära händelseförloppet men som också skulle ge exempel på hur detta förlopp kunde tolkas på olika sätt. Intro- duktionsboken var E. H. Carrs ”Ryska revolutionen 1917-23” del 1 och 3 och för övrigt var det texter av Lenin, Trotsky och Luxem- burg förutom olika historikers bearbetningar. Vi träffades tre gånger i månaden då vi diskuterade, protokollförde och stencilera- de ut våra mötesanteckningar. Hela tiden fylldes boklistan på be- roende på vad som kom upp i våra diskussioner. För att få en så allsidig bild som möjligt av ryska revolutionen bestämde vi somma- ren 1971 att varje gruppmedlem skulle läsa ett allmänt verk, re- ferera det skriftligt och så utförligt att det kunde distribueras till de övriga. På så sätt kunde vi utnyttja det faktum att vi var en grupp. Referat skrevs på åtta verk av bl.a. Chamberlain, Daniels, Deut- scher, Maximoff, Schapiro. Ur detta studium lyftes inte min-dre än fjorton frågeställningar fram. Dessa ville vi ha belysta därför att de anknöt till oklara punkter som återkom i litteraturen eller därför att de kändes angelägna att reda ut för att finna ut vilka tolkningar av ryska revolutionen som var de mest rimliga. Exempel på teman för frågeställningarna var: klassammansättning, byråkrati och byråkrati- seringsprocesser, partiorganisation, fackföreningar, arbetarråd, ut- ländskt inflytande, strejker och jordbrukets organisering.
Sju teman valdes ut men bara fyra kom att utvecklas närmare i den gemensamma uppsatsen. Örjan Widegren skrev om ”Det revolutionära förloppet mellan 1905 och 1917”, Eva Sandstedt om ”Partiets utveckling”, Vera Segraeus om ”Byråkratin och revolu- tionen” och Gunilla Öhman om ”Bönderna och revolutionen”. Att inte alla teman behandlades berodde på förändringar i gruppen. Två gruppmedlemmar hade inte möjlighet att fortsätta ”det ekonomiskt och meriteringsmässigt olönsamma” arbetet. Dessutom
tillkom andra ”komplikationer” som barnafödande och tillfälligt förvärvsarbete samt handledarens engagemang i annan institutions- verksamhet. Efter ett och ett halvt år började entusiasmen falna och höstterminen -72 var verksamheten på sparlåga för att under vårterminen -73 ta fart igen och avslutas med en gemensam dokto- randuppsats om drygt 230 sidor: Ryska revolutionen.
Resultatet av gruppens arbete blev således en gruppuppsats och så småningom Kajs bok Socialism som självstyre. Vad kom vi fram till? Ja, vårt arbete i gruppen innebar en stark kritik av den s.k. demokratiska centralismen. Vi beskrev hur arbetarråden (de ryska sovjeterna) och fabrikskommittéerna bildades 1905 och 1917 och hur de förlorade sin roll och eliminerades i den revolutionära processen genom fackföreningarnas och bolsjevikpartiets gradvisa övertagande av makten lokalt och centralt. Den spirande demokra- tin ströps i sin linda.
Hur mottogs då vår uppsats på institutionen? Vi har ett starkt minne av att det mest var kritiska synpunkter som kom fram på uppsatsseminariet. Opponenten – en professor på institutionen – började t.ex.med att hävda att det inte fanns någon organisa- tionsteori i uppsatsen. Vi vill hävda att uppsatsen visserligen till synes var teorilös. Men för oss hade arbetet med ryska revolutionen krävt oändliga teoretiska diskussioner och vår sammanställning av det empiriska materialet kom för oss att handla om en implicit kritik av en strikt tolkning av den historiska materialismen. Till slut fick vi ändå uppsatsen godkänd för 14 poäng i utvecklings- och organisationssociologi. Vår tolkning nu som då är att det ljumma mottagandet, som knappast kan tillskrivas de vetenskapliga bris- terna, hade att göra med att det var en uppsats som i många av- seenden bröt med den etablerade sociologins metoder och teorier. Vi kunde inte heller vänta oss några applåder från eventuella läsare med marxistisk inriktning, eftersom vi var starkt kritiska mot etablerade tolkningar av ryska revolutionen såsom de framfördes av dåtidens debattörer, t .ex. av professorn i ekonomisk historia i Uppsala.
Det har alltid varit krävande att ha Kaj som lärare men ack så spännande.