hemska auktoriteter, utan också en tid då kriget i Vietnam kunde ses på teve och Vietnambulletinen såldes utanför Systembolaget av sympatisörer till den vietnamesiska befrielserörelsen Front Na- tional de Libération (FNL). Den 20 december 1967 samlades i Stockholm en grupp svenska FNL-anhängare för möte och firande
av sjuårsdagen av FNL:s bildande. Mötet skulle följas av en de- monstration som via Strandvägen skulle gå mot USA:s ambassad i
Diplomatstaden. Med hänvisning till den pågående julhandeln
12 Yngvar Løchen, Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus: En sosiologisk
fortolkning, Oslo 1971 (1965), s. 222. Citatet finns återgivet också i Psykisk
sjukdom, s. 106.
vägrade polisen att ge tillstånd för demonstrationen.14 Detta igno- rerades emellertid av demonstranterna, som påbörjade sin marsch mot ambassaden. Resultatet blev en häftig sammandrabbning mellan polis och demonstranter. Demonstranterna ansåg att po- lisen uppträtt brutalt och anordnade – enligt historikern Kjell Östberg möjligen inspirerade av den Vietnamtribunal som tidi- gare samma år anordnats i Sverige – en tribunal om polisens brutalitet vid demonstrationen.15 Vietnamdemonstrationen upp- märksammades också den 21 december 1967 i radioprogrammet
OBS av journalisten Herbert Söderström, som satt i Malmö och
grubblade ”över Jan Myrdals avslagna glasögon vid kravallerna efter Vietnammötet”.16 I Stockholmsstudion, rapporterade han, satt doktor Gösta Harding, ”psykiatriker av facket”, som kallats in för att ge en kommentar till det inträffade.17 Hur var en konflikt som denna möjlig?
”Harding-fallet” reser källkritiska problem. Samtalet mellan Harding och Söderström finns inte bevarat på band. Däremot finns det återgivet i ett så kallat ”snabbprotokoll” från Sveriges radio, som med ”reservation för eventuella hörfel”18 är det när- maste man kan komma vad Harding sade. I protokollet återfinns också den formulering som fungerade som braständare i den fortsatta debatten. Det fanns, menade Harding, något naivt och barnsligt över kravallerna ”och för mig ligger det nära till hands att klaga över de barnpsykiatriska resurserna, man skulle hellre inom barnpsykiatrin ta hand om dessa så slapp de kanske att demonstrera på det här sättet.”19
14 Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de
sociala rörelserna, Stockholm 2002, s. 101.
15 Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 101.
16 Citatet är hämtat från Snabbprotokoll M 84, 21. 12. 1968, Sveriges Radios
dokumentarkiv.
17 Gösta Harding (1906-1976) var barnläkare och psykoanalytiker, under en följd
av år verksam vid Ericastiftelsen i Stockholm.
18 Snabbprotokoll M 84. 19 Ibid.
Skulle man demonstrera, menade Harding vidare, ”ska det vara ett tyst tåg med t.ex. bilder från eländet där borta”. Kravaller av den typ som 20 december-demonstrationen uppvisade torde snarare tjäna president Johnsons sak.20
Reaktionerna på uttalandet kom snabbt och var övervägande mycket negativa.21 Det fick också spridning långt utanför det fo- rum i vilket det formulerades och spetsades successivt till, som när signaturen ”Doktor Gormander” i vänstertidningen Tidsignal 1969 skrev att ”[h]öga psykläkare förklarade i radio att folk som var emot folkmord och imperialism var psykologiskt avvikande personer. Man kunde höra hur vårdsektorn slog ihop sina käftar om dem som går i protestmarscherna.”22 Harding återkom själv till frågan ännu en gång, men då endast med en vädjan om att inte i fortsättningen behöva dras in i debatten. ”Sedan den 20 december 1967”, skrev han i Läkartidningen 1970, ”har jag inte offentligt yttrat mig om kravaller eller demonstrationer. Risken att bli missförstådd är alltför stor.”23
Hardings uttalande hade enligt Håkanson i Psykisk sjukdom en politisk innebörd, eftersom det neutraliserade och ogiltigför- klarade det politiska innehållet i Vietnamdemonstranternas age- rande:
I radiouttalandet yttrar sig psykiatern inom den referensram som hör till hans kompetensområde – han refererar till de bristande barnpsykiatriska resurserna […]. Vi ser, hur han tenderar att använda sina egna värderingar av situationen som utgångspunkt för bedömningen av skeendet samt hur han i praktiken utan att ha företagit ”analys av det enskilda fallet” placerar de demonstrerande
20 Ibid.
21 Osignerad, ”Vänstervriden vetenskap?: OBS kommenterar massakern”, Clarté
1968: 1, s. 4-6, Arne Bolander, ”Att demonstrera i Sverige: Vietnamrörelsen och
20 december”, Ord och Bild 1968: 2, s. 165, Olle Jeppson, ”20 december- demonstrationen”, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2, s. 56-58.
22 Doktor Gormander, ”Jag – en sociopat”, Tidsignal 1969: 8, s. 15.
23 Gösta Harding, ”Tendentiösa citat”, Läkartidningen, 1970: 23, s. 2594. Har-
dings reaktion var närmast föranledd av psykiatern Clarence Blomquist debattartikel i Läkartidningen ”Debatt eller förkunnelse”, i vilken Blomquist gick till storms mot författarna till ”motboken” mot Mentalhälsokampanjen, Konsten
att dressera människor. Clarence Blomquist, ”Debatt eller förkunnelse”, Läkartidningen 1970: 19, s. 2137.
individerna i den psykiatriska referensramen. Även om denne psykiater i praktiken aldrig skulle kunna tänka sig att sätta majoriteten av demonstranterna under psykiatrisk behandling, så har han bidragit med att sprida en tolkning av skeendet som n[e]utraliserar dess politiska innehåll.24
Detta slags tolkning av det politiska i psykiatriska termer var för Håkanson tydligt problematiskt. Politisk protest riskerade att uppfattas som resultat av avvikelse, psykisk sjukdom, abnormitet; psykiatrin blev ett redskap för bedömning av olika livsstilar och kom därigenom att fungera ideologiskt. Liknande tankegångar kom att framföras av en rad andra aktörer under de närmast föl- jande åren, bland annat i samband med debatten 1969-1970 om så de kallade sociopaterna.25
Noteras bör dock att Håkanson rörde sig på ett slags möjlig- heternas nivå: han hävdade inte att ett uttalande som Hardings per automatik skulle medföra att Vietnamdemonstranter sjukför- klarades, men blotta risken gjorde för honom tillräckligt underlag för kritisk diskussion.
Kaj Håkansons förhållningssätt till Harding-fallet förändrades dock mellan 1968 och 1973. När Psykisk sjukdom gavs ut 1973, påpekade han i efterordet att Hardings uttalande i debatten stundtals ”förenats med något slags globalt avvisande dels av Hardings insatser som psykiater, dels av Harding som människa. I den mån min kritik bidragit till detta är det beklagligt.”26 Den innehållsliga kritiken förblev emellertid densamma.
Håkansons analys i Psykisk sjukdom, dels av begrepp som psykisk sjukdom, dels av psykiatrins samhälleliga funktioner, rym- mer både nyanseringar och tillspetsningar. Det är också denna pendling mellan kritiska perspektiv – det medicinska paradigmet inom psykiatrin kan och bör ifrågasättas – och viljan att samtidigt utsätta sina egna konklusioner för granskning som gör Psykisk
sjukdom till en så intressant text för tiden. Håkanson var knappast
24 Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 109.
25 Jag har dock inte funnit något inlägg från Håkansons penna om sociopat-
utredningen.
en aggressiv kritiker av psykiatrin;27 inte heller var han alltigenom negativ till den. Ärendet var snarare att söka belysa brister och potentiella risker med ett alltför snabbt särskiljande mellan det sjuka och det friska, det normala och det abnorma.
Håkanson kan ses både som en exponent för och medskapande i en det sena 1960-talets tidsanda; hans referenser i Psykisk sjuk-
dom till då aktuella politiska frågor och problem gjorde honom
helt i takt med tiden. Samtidigt bidrog han genom sin licentiat- avhandling med ett självständigt och originellt bidrag till att för- djupa den diskussion om psykisk sjukdom och psykiatrins sam- hällsfunktion som vid tiden var under uppsegling.
Håkansons kritiska perspektiv i Psykisk sjukdom fick – liksom för den delen Hardings uttalande – ett slags eget liv. Hans idéer kom snabbt att uppmärksammas, delvis omtolkas, spetsas till och fogas in i andra sammanhang. Nyanseringen och ifrågasättandet av det egna perspektivet och de egna konklusionerna, som ryms i
Psykisk sjukdom, tenderade i den fortsatta debatten att hamna i
skymundan. Hans uppfattning i 1973 års utgåva att debatten om psykiatrin stundtals synes ”ha stannat på slagordsnivå” är intres- sant men skall inte värderas här.28 Omtolkningen och tillspets- ningen, å sin sida, illustreras inte minst av baksidestexten till
Psykisk sjukdom från 1973:
Sjukdom är en etikett som de makthavande klistrar på obekväma personer för att oskadliggöra dem. Psykiatrin är det moderna medlet för att anpassa människor till samhällets orättvisor. Det är inte individen som är sjuk, utan samhället. Det finns inget objektivt psykiatriskt sjukdomsbegrepp, utan varje samhälle har sitt eget.29
27 Här instämmer jag helt med Tommy Svenssons slutsats. Se vidare Tommy
Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 29.
28 Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973 s. 12.
29 Uppgiften att Håkanson inte själv skrev baksidestexten till 1973 års utgåva av
Psykisk sjukdom grundar jag på det samtal jag hade med Håkanson den 11. 9.
Det gäller att passa sig, annars hamnar man i psykiatrins gripklor. Det kallas kanske vård, men i själva verket är det en fråga om magasinering och medicinering, indoktrinering och manipulering. Ytterst griper tankegångar som dessa tillbaka på en idé om psykia- trin som politisk, om psykiatrin som tjänande en repressiv funk- tion i samhället, en ofta återkommande idé i psykiatri-debatten kring 1970.
Håkanson skrev, enligt gängse praxis, inte själv baksidestexten till Psykisk sjukdom, men texten ger upphov till funderingar kring dess funktion. Baksidestexten kan ge intryck av att psykiatri som ”medel för samhällets orättvisor” är ett för boken centralt tema. Det är det inte. Visserligen förekommer reflektioner om psykiatri som politisk risk, men det är bara ett av flera teman. Dessa reflektioner omgärdas också med förbehåll; ansatsen är mer frå- gande än konstaterande. Men det slags konspiratoriska ton som kommer till uttryck i citatet ovan fyller en intresseväckande funk- tion. Baksidestexten är ett lockbete och en möjlig ingång till själva boken. Det fanns vid tiden också en grogrund för idéer och re- sonemang som dessa, inte minst genom översättningar av böcker av Laing, Szasz och Cooper. Att Psykisk sjukdom sedan inte alls – som hävdades på baksidan – tecknade bilden av ”den väster- ländska civilisationens uppkomst, utveckling och fall” förefaller ha saknat betydelse.30
Men – och det tror jag är viktigt att betona – de samman- kopplingar som Håkanson likväl gjorde i Psykisk sjukdom mellan psykiatrin och – exempelvis – politisk aktivism gjorde honom synnerligen intressant att åberopa i en tid när även psykiatrin var politisk.
Sammanfattning
Kritik mot psykiatrin har visserligen varit ständigt återkommande i dess historia, men åren kring 1960 publicerades i Västvärlden ett antal böcker som lade grunden till den så kallade antipsykiatrin,
med företrädare som R. D. Laing, David Cooper, Thomas Szasz, Erving Goffman och Michel Foucault. Även i Sverige fördes åren kring 1970, delvis med hänvisning till dessa internationellt verksamma kritiker, en häftig debatt om psykiatrins teori och praktik. Kaj Håkanson var i denna debatt en central figur. År 1968 – symboltyngt och mytologiserat – diskuterade han i licen- tiatavhandlingen Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teore-
tisk studie frågor om psykiatrins vetenskapsteoretiska funda-ment
och om psykiatrins potentiellt systembevarande funktion i sam- hället. Frågor som dessa slog an i en tid präglad av auktoritets- uppror och kritik mot det etablerade samhället. Håkansons idéer kom med tiden att delvis omtolkas, som när Psykisk sjukdom 1973 gavs ut som debattbok. Baksidestexten, som Håkanson inte skrev själv, hävdade att det psykiatriska sjukdomsbegreppet var helt och hållet relativt; psykiatrin i sig var en metod för anpassning av människor till ett orättvist samhälle. Psykisk sjukdom hävdar emellertid inte detta. Studien är mycket rik på infallsvinklar och perspektiv; den teoretiska nivån är hög. Men den rymmer också samhällskritiska tendenser som senare ofta åberopades. Detta, menar jag, gjorde Håkanson högintressant i en tid när också psykiatrin var politisk.
* * *
Källor och litteratur
Otryckt källmaterial:
Bandupptagning från samtal med Kaj Håkanson den 11. 9. 2006. Snabbprotokoll M 84, 21. 12. 1968, Sveriges Radios dokumentarkiv.
Tryckta källor och litteratur:
Agevik-Magnusson, Berit et al., Makt att vårda: En kritisk granskning av
vårdideologier (1970).
Blomquist, Clarence, ”Debatt eller förkunnelse”, Läkartidningen 1970: 19. Bolander, Arne, ”Att demonstrera i Sverige: Vietnamrörelsen och 20 december”,
Börjeson, Bengt, Fredin, Erik, Holm, Siv, Sjukdomsmyter: Psykiska störningar och
avvikande beteende, Stockholm 1972.
C. G. W., ”Psykiatrin och samhället”, Socialmedicinsk tidskrift 1970: 10.
Christiansson, Lennart et al., Konsten att dressera människor – Mentalhälsa –
arbete – ideologi, Stockholm 1969.
Doktor Gormander, ”Jag – en sociopat”, Tidsignal 1969: 8. Harding, Gösta, ”Tendentiösa citat”, Läkartidningen, 1970: 23.
Håkanson, Kaj, ”Att göra schizofrenin begriplig”, Dagens Nyheter den 27. 8. 1972. Håkanson, Kaj, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och
verklighetsuppfattning, Stockholm 1981.
Håkanson, Kaj, ”Psykiatri, moral och samhälle”, Konkret 1968: 8-9.
Håkanson, Kaj, ”Psykiatri, moral och samhälle”, Läkaren och samhället (Red.) Sundström, J. Christer, Stockholm 1969.
Håkanson, Kaj, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, Research Reports from the Department of Sociology XXVI, Uppsala University 1968. Håkanson, Kaj, ”Psykisk sjukdom – illusioner och realiteter”, Socialmedicinsk
tidskrift 1970: 10.
Håkanson, Kaj, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter, Stockholm 1973. Håkanson, Kaj, ”Psykisk sjukdom – sammanbrott eller genombrott”, Dagens
Nyheter den 23. 3. 1971.
Håkanson, Kaj, Socialism som självstyre: Om socialismens mål och medel, Stockholm 1973.
Håkanson, Kaj, ”Upplevelsevärldens vetenskap: Reflexioner kring R. D. Laing”,
Bonniers litterära magasin 1968: 8.
Jalmert, Lars, ”Läsvärd avhandling i bokform”, Aftonbladet den 11. 3. 1974. Jeppson, Olle, ”20 decemberdemonstrationen”, Medicinska föreningens tidskrift
1968: 2.
Løchen, Yngvar, Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus: En sosiologisk
fortolkning, Oslo 1971 (1965).
Ottosson, Jan-Otto, ”Sjukdomsbegreppet i psykiatrin”, Läkartidningen 1970: 13. Svensson, Tommy, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatri-
kritik åren kring 1970, Landstinget i Jönköpings län, Hälsohögskolan, FoU- rapport 1997: 1.
”Vänstervriden vetenskap? OBS kommenterar massakern”, Clarté 1968: 1. Östberg, Kjell, 1968: När allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de
sociala rörelserna, Stockholm 2002.