Två år efter doktorandkursen kom ett manus från Kaj, ”Dubbla verkligheter: En rapsodisk presentation av temata i den bok, som jag arbetar med” (seminarium den 14 december 1978). Den tog upp samma teman som doktorandkursen och ett citat ur den visar tydligt en annan karakteristisk egenskap än den vardagliga tonen hos Kajs analyssätt:
I Lama Anagarika Govindas Creative Meditation and Multi-
dimensional Consciousness heter det på ett ställe: ”Nevertheless,
we should have the courage to penetrate to the very limits of thought, where words become paradoxes and logic turns against itself.” (s. 17) Denna sats uttrycker inte något som stått som program för mitt skrivande. Däremot har det visat sig att en mängd av bokens frågeställningar – om man inte hindrar dem på grund av egna preferenser, när det gäller värderingar eller teo- retiska referensramar – ständigt utvecklas mot en punkt, där slut- satserna negerar sig själva. I den följande presentationen kommer det också att finnas exempel på teser, som, när man driver dem till en viss punkt, utmynnar i paradoxer. Tänkandet – dvs. varje försök att med ord och begrepp bringa reda i verkligheten – utmynnar till sist alltid i detta.46
Citatet uttrycker kärnpunkten i det som flera av oss kursdeltagare vände oss emot. Var det verkligen bara ens värderingar eller teo- retiska referensramar, kanske underförstått den dogmatiska mar- xismen, som hindrade oss från att hamna i paradoxer? Vi kanske ville resonera utan att hamna i paradoxer. Därför blev en reaktion hos oss inför Kajs föreläsningar något vi kan kalla pragmatism.
Kaj borrade djupare och djupare vid varje resonemang och det fick vad vi ansåg vara absurda följder som vi reagerade emot. Vilka kloka tankar som helst kan upplösas i paradoxer om man drar tanken till sin spets. Vi menade att man i stället får ta saker och ting vardagligt och ohögtidligt. Begreppen får man förstå i deras typiska tillämpning, inte i det svårdefinierade mellanom- rådet mellan två olika begrepp. Att begrepp och deras tillämp- ningsområden är delvis ovissa och att gränsfallen är många, får
inte hindra oss från att begripa varandra. Det finns många typfall som de flesta av oss skulle hänskjuta till samma kategori.
Kan man göra ett tydligt exempel på den tanken? Vad som är flod är vattnet som strömmar fram mellan stränderna, vad som är land är de torra slänterna kring floden. Men träskmarken som floden ibland breder ut sig i är mer svårdefinierbar. Vi behöver inte alltid ta upp träskmarken när vi i våra samtal berör ”flod” och ”land”. Vi kan roa oss med träskmarker och alla andra mellan- liggande zoner när vi har tid men inte i våra vardagliga samtal där vi ska komma fram till något. Mot det kan man invända att hela Kajs kurs är just sådan fri tid då vi doktorander fick fördjupa oss i det svårbegripliga och svårbedömbara.
Denna pragmatiska reaktion mot Kajs föreläsningar kommer till uttryck i kursdeltagaren Göran Ahrnes stencil som han gjorde och delade ut, ”Citatsamling till den begränsade kunskapens försvar”(6 sidor). Den innehåller bl.a. följande om den medeltida muslimske mullan Nasruddin:
Nasruddin tog ibland folk på båtturer. En dag kom en beskäftig skriftlärd och bad att få åka över en bred och mäktig flod.
Så snart som dom hade kommit ut på floden frågade den skriftlärde om det skulle bli hårt väder.
”Hur skulle jag kunna veta det,” sa Nasruddin. ”Har du aldrig studerat skrifterna?”
”Nej”, sa Mullan.
”Men i så fall har halva ditt liv gått förlorat.” Mulla Nasruddin sa ingenting.
Efter ett tag blev det en väldig storm. Mullans murkna båt fylldes snabbt med vatten.
Han lutade sig fram mot sin passagerare. ”Har du nån gång lärt dig simma?”, ”Nej”, sa den skriftlärde.
”I så fall, herr magister, har hela ditt liv gått förlorat, för nu sjunker vi.”47
Vi kan rädda våra liv med ett praktiskt sinnelag medan aldrig så många böcker inte gör det.
Efter andra världskriget och med insikterna i grymheten i de nazistiska utrotningslägren föreställde sig många intellektuella en värld utan Gud. Det var inte med lättnad utan med ångest som det skedde. Existentialismen föddes som filosofi. En liknande ångest kan bli följden av insikt i kunskaps- och vetenskapsteori. Detta inslag fanns i Kajs föreläsningar. Man förstår hur ofullstän- dig ens kunskap är, hur snedvriden sinnesfiltreringen är och hur svårt det är att vara objektiv när begreppen konstruerar våra kunskapsföremål. Man inser hur argumentationsmetoder såsom etiketterande och ramförflyttningar kan verka gentemot förnuftet. Man inser också att viss kunskap gör livet svårare.
Om Göran reagerade pragmatiskt mot de ständiga begrepps- dekonstruktionerna48 så var det mot denna ångestpräglade syn på kunskap som jag reagerade pragmatiskt. Denna ”kunskapsångest” argumenterade jag emot. Apropå människan som går på gatan några hundra meter framför oss och vars huvud vi jämförde med allt som finns där runt omkring skrev jag:
Jag kan inte förstå att någon skulle behöva besväras av tanken att det som är inuti hennes huvud är mindre än det som är utanför. Det går utmärkt att leva ändå. […] Kunskap som utsaga hur något förhåller sig kan ses som stillbilder av en rörlig verklighet, kunskapen blir om och om igen ogiltig. Ändå funkar kunskap. Vi kan åka till månen och byta hjärtan.49
Även om det inte vore så att verkligheten förändrades kan orden ha upprepats så många gånger så att man inte längre hör dem och att detta osynliggör saker och ting. I min uppsats tog jag därför upp inte bara forskning utan även konst. Majakovskij sa att det gällde för poeter att beskriva världen i ständigt nya termer så att
48 I sin bok Den skapande tomhetens bild från 1988 skriver Kaj: ”Det finns en del
paralleller mellan Derridas s k de-konstruerande filosofi och den diskussion som förs i den här boken – omfattningen av det har inte blivit klar för mig förrän efter att det mesta av den här boken färdigskrivits varför jag inte kunnat göra mer än lösa anknytningar.” (s. 173) Dessa ”lösa anknytningar” återfinns sedan på s. 255-284 i boken i form av en jämförelse av Tarthang Tulku och Derrida, den senare genom fyra arbeten om honom.
det vardagliga på nytt kunde upptäckas av diktmottagarna. Genom konstens utveckling kan vi fånga nya sidor av samma verklighet. Inom jazzen tvättade Charlie Parker öronen på oss och sedan John Coltrane, Archie Shepp m.fl.
”Utveckling inom en ram” tog jag upp. En människa ritad inom en liten cirkel föreställer människan i en viss situation och med de ramar utritade som hon tror finns. Så prövar hon att uppfylla det hela fram till ramarna och då kommer hon att finna att ramarna inte var där hon trodde utan mycket längre bort, alltså samma människa ritad inom en mycket större cirkel. Om man inte själv sätter gränsen för vad som är möjligt utan låter omvärlden göra det, då är gränsen i allmänhet längre bort än man förutsäger att den skulle vara. Inom de flesta cirklar går det att utveckla mycket mer än vi gör nu. Men vi orkar inte med att utveckla mer än några cirklar, exempelvis de nära relationerna och arbetet. 28- åringen fortsätter:
Ta en relation som en cirkel. Antingen kan man då utveckla den eller också säga upp den och byta cirkel. Om man väljer att vara kvar, så få den att frodas, rikt bladverk, lyckliga blommor. Har man valt att vara någonstans kan man gå in för det. Har man valt att komma någon annanstans så gå dit, misslyckas i ditt val eller lyckas, vilket du än gör, slipper du bitterhet – det värsta.50
Bitterhet var enligt min definition detsamma som olevt liv. Jag exemplifierade arbete med att vara biträde på en leksaksavdelning och gav tänkta exempel på vad som kunde vara en utveckling inom ramarna av leksaksavdelningen som arbetsplats. Det var att arbeta för bra anda mellan arbetskamraterna, att ta kontakt med Lekmiljörådet, att ordna barnparkering vid sidan av försäljnings- avdelningen, att låta daghem ordna utställningar, att be Bror Hjort-föreningen ställa ut något av sina konstverk där. Jag menade att det var bättre att göra mindre tillsammans med arbetskamraterna än mer och ensam, om det var just kollek- tivet/arbetsplasen man ville utveckla.
Med ytterligare exempel i texten argumenterade jag för att utvecklingen inom en ram är väldigare än vi förmår fatta innan den sätter igång och att den välter omkull och går förbi varje initiativtagare. Precis som det är mycket som man inte varseblir i verkligheten runt omkring sig så är det mycket som är outvecklat och båda dessa förhållanden är det meningslöst att bli upprörd av eller matt inför:
Det är meningslöst att jämföra det som är, med det som kunde vara, och få någon känsla under noll inför jämförelsen. Det som kunde vara utvecklat respektive varseblitt är alltid oändligt mycket mer och det är bara för oss att tacksamt ta emot som kunskap och glädjekälla, för att fortsätta att låta som en frikyrko- predikant.
(Baksidan på detta resonemang är att utvecklingen inom en ram ofta är att kunna sätta stopp vid rätt tillfälle. Ett penndrag för mycket eller en drill närmare parodin och konstverkets genialitet är förlorad.)51
I den verklighetsuppfattning eller ontologi jag utvecklade i upp- satsen fanns också den tragiska dimensionen med fastän den unga människans förhoppningsfullhet dominerade. Ju mer arbete och kärlek man lagt ner på någonting, desto mer fruktansvärt kommer det vara att förlora det. ”Din närmaste dör, eller hans kärlek till dig dör, det väldiga dammbyggandet vid Röda Floden skakas sönder och samman av en jordbävning, du förändras själv och blir överexpedit på Epa och blir cynisk och beräknande, den fiol du spelat in52 under många år, knycker någon på Centralen, ett tredje världskrig bryter ut. Olycka, sorg och förstelnade känslor finns där alltid. Livet har ingen garanti”.53
Jag vände mig alltså emot den kunskapsångest jag tyckte mig kun- na utläsa ur Kajs föreläsningar. Jag ifrågasatte den. Måste man verk- ligen förlora handlingskraft och, i trädandarnas fall, känslor av helig- het bara för att man inser att det finns flera perspektiv på varje sak?
51 Ibid., s. 9.
52 Fioler låter bättre om man spelar mycket på dem. Precis som motorcyklar
behöver de ”köras in”.
Kaj resonerar själv humoristiskt kring sitt analytiska borrande i manuskriptet ”Några bekännelser” som vi redan berört. Vi avslu- tar detta avsnitt med ytterligare ett citat ur det:
Jag använder logik, praktik, deduktion, induktion, teori, empiri, progressiv och regressiv analys, analys och syntes.
Med dessa utmärkta redskap knådar jag materien (också den ”andliga”; den vetenskapsteoretiska kotletten).
Jag använder logiken så långt möjligt: finner då att den är opraktisk.
Jag använder praktiken så långt möjligt: finner då att den är ologisk.
Jag inducerar så långt möjligt: faller själv i trance. Jag deducerar så långt jag kan: biter mig själv i svansen. Jag knådar på.
Använd alltihop: du får reda på en hel del. Använd alltihop: du får oreda i det mesta.54