Vi har här följt en reifikationskritik med grund i marxism och antipsykiatri som med tiden kom att riktas mot marxism och antipsykiatri i sig. Vi har följt en maktkritik som går från råds- socialistisk kritik av statssocialism till kritik av mer förtäckta, vardagliga former av leninism som även frihetliga socialister och andra kan känna sig träffade av. Oavsett syn på subjekt/objekt- problematiken, tidsbegrepp, kunskapsbegrepp o.s.v. är de dialek- tiska stegen fullt begripliga. Den etiska dimensionen bär sin alldeles egna logik. Var har vi då hamnat?
Ibland undrar jag om Håkanson inte grämer sig över att ännu en gång befinna sig på toppen av en samhällsteoretisk våg? Det eviga ifrågasättandet – och så hamnar man likt förbannat i en rörelse där samma ord och grundpelare används i alla möjliga syften. Den postmoderna dekonstruktionen, upphävandet av dua- lismer, relativismen, avvisandet av klassiskt politiska frågor – hur stor andel av dagens samhällsvetare och humanister sysslar inte med detta? Även beträffande ”österländsk visdom” kan få ha und- gått den industri som växt fram sedan 90-talet. Referenser till buddhism och kvantfysik har av någon anledning förvandlats till bevis på lärdom och djup. Land och rike åker coacher, beteende-
vetare, psykologer och managementgurus runt och lär sjukskö- terskor och gruvarbetare vikten av att ”ta ansvar” och hur ”allt går, bara man vill”. ”Bristande resurser” är en lika för givet tagen auktoritet som en gång ”Gud den allsmäktige” – men individen kan alltid ”ta tre djupa andetag” och ”tänka positivt”. Hjälper inte det finns det en hel rad av mindfulness-retreats, känsloterapier och yogaläger att avverka – städerskor och dagispersonal undan- bedes dock, de har inte råd med liknande övningar. T.o.m. på Sociologiska institutionen i Uppsala försöker man tackla utmatt- ningssyndrom genom att skänka pengar till den miljardindustri som stresskonsulterna idag lever på. Icke desto mindre får fler än någonsin beteenderelaterade diagnoser för livet samt psykofar- maka att knapra på – och ändå uppger fler än någonsin sig må dålig.170
Om sextioåttorna hade en förmåga att driva politiken till det absurdas gräns (vilket förstås underlättade senare konverteringar) så har vi i dag en förmåga att mala ner alla möjliga filosofier och göra dem hanterbara så att vi istället för att lära oss något av dem förmår använda dem så som det passar oss. Man kan rent av ana en ny dogmatik – men inte så att vi t.ex. alltid utgår från struktur eller individ i någon entydig mening. Snarare är de dubbla dag- ordningar som Håkanson så avslöjande beskriver numera riktade. Om man för ett tag sedan såg Ivar Kreuger som en illvillig, ondskefull kapitalist så är han idag snarare en modig entreprenör som ”var tvungen” att spela enligt vissa regler. Om arbetaren förut var ett ansvarslöst offer så är han eller hon idag subjekt med alla möjliga metoder till hands för att undvika sammanbrott, snedsteg och tillkortakommanden.171 Håkanson har beskrivit det sist- nämnda förhållningssättet som att man bygger upp en ”sköld av optimism” som ”skydd mot att ta till sig de sidor av verkligheten som utgörs av hopplöshet”.172
170 Se exempelvis Hallerstedt (2006). 171 Jfr Håkanson (1999).
Riktningen syns även i den nya, antidogmatiska attityden i sig. När kreti och pleti ställs inför rätta efter ett slagsmål så kommer de ingenstans med att plädera för vikten av att kunna byta perspektiv och inte fixera sig vid bestämda positioner etc. I de ”stora händelsernas centrum” är allt däremot mycket komplicerat. Ett tydligt exempel är när Peter Wallenberg i en nygjord doku- mentär, utan att alls väcka folkstorm, bagatelliserar hur den tidigare generationen Wallenberg genom LKAB och SKF tjänade
pengar på att frakta malm och kullager till Nazityskland mitt under brinnande krig: ”Jag menar, det är ju modernt snack det här att vi gör rätt eller fel” inleder han insiktsfullt. ”Vi glömmer bort att små nationer blir ibland tvingade att göra saker. Om du tycker det är rätt så är det ju en synpunkt, men det kan ju också vara fel om du ser det från ett annat håll. Vi har pippi på det här i Sverige att det är rätt eller fel. Det beror i hög grad på omständlig- heterna”.173 Som Håkanson vid upprepade tillfällen framhäver har modernitetens tro på objektiva värden inte hindrat tidigare potentater från att legitimera alla möjliga brott och det är inget som jag ifrågasätter. Det jag här vill lyfta fram är hur dialektiken aldrig upphör; allt har två sidor, även insikten om allt har två sidor.
I Den skapande tomhetens bild nämner Håkanson hur även ett intresse för ”esoteriska läror” kan sluta med att en grupp definierar sig som ”sant troende”: ”Här är vi, där är vår guru, här är vi, där är de andra som inte tillhör vår speciella trosgemenskap eller tradition. Vi sparkar inte ifrån oss den stege vi behövde för att nå en annan utkikspunkt utan klamrar oss fast vid den”.174 Det finns förstås en mängd exempel på hur esoterisk fanatism lett till minst lika extrema slutsatser som de inom antipsykiatrin och leninismen. Det jag undrar är emellertid om inte den nya vågen av ”österländskt” inspirerad filosofi kan vara extrem på ett helt annat sätt – extremt anpassningsbar. Som Håkanson skriver kan en teoretisk idé som ”verkligheten är odelad” förstås på ett intel-
173SVT (2006).
lektuellt plan utan att få några större konsekvenser alltmedan
insikten därom innebär pånyttfödelse. Till skillnad från andra, mer
lättillgängliga idéer som ”samhället är sjukt, inte du”, innebär de esoteriska idéerna därför inte i första hand att några nya förtryck uppfinns utan snarare att medel erbjuds för att förstärka redan befintliga maktordningar. Med en ny retorik kan samma gamla värden tvingas ner i folkdjupet.
Ett hemskt exempel på detta stötte jag av en slump på i rötan av organisationsteori: Ett nätverk som kallar sig The Spirituality,
Leadership and Management (SLaM) Network. Det här nätverket
är etablerat i ett 20-tal länder och ger ut en referee-granskad tidskrift i ämnet andlighet och ledarskap. På deras hemsida hittar man följande programförklaring:
SLaM-Nätverket är ett samfund av likasinnade människor som är ledda (men inte begränsade) av följande insikter:
• Andlighet förser oss med en känsla av mening, möjlighet till personlig omdaning och glädje i livet.
• Andlighet utrycker enhet, och enhet är bortom behovet av gränser; alla personer och allt i universum är i grunden förbundet.
• Vi är multi-dimensionella varelser vars existens sträcker sig bortom det fysiska.
• Vårt andliga medvetande formar vår erfarenhet av livet.
• Det finns många vägar att vandra för att uppnå andligt medvetande och upplysning.
• Andlighet är synonymt med ovillkorlig kärlek.175
När man läser dessa vackra ord är det lätt att glömma att nät- verket faktiskt utgörs av människor som efter omskrivningar och eufemismer tillhör samhällets härskande skikt. Så vad innebär in- sikten om enhet i praktiken? Och vad innebär ovillkorlig kärlek? Kan man känna ovillkorlig kärlek för sina medmänniskor och samtidigt utöva makt över dem? Kan man tjäna pengar på and- lighet? Finns det alls någon länk mellan andlighet och politik?
I Den skapande tomhetens bild skriver Håkanson om Tarthan Tulkus bok Skillful means och huruvida det finns en risk att dess
arbetsförhärligande budskap skulle kunna missbrukas ur ett ledningsperspektiv. Tjugo år senare är det svårt att se liknande missbruk som blott en risk. Liksom Håkanson tidigare, är det vår uppgift att analytiskt kritisera dessa illusionsnummer och luftslott och kalla dem vid deras rätta namn. Det är möjligt att alltför detaljerade svar på frågor som ”vad innebär ovillkorlig kärlek i praktiken” gör att pendeln svänger tillbaka från extrem form- barhet till extrem dogmatik. Det enda rimliga blir då att fortsätta längs Via Negativa (negationernas väg) och precisera vad vi inte
menar med våra begrepp och idéer.
* * *
Litteratur
Fjellström, R (1974) ”Socialismen – partidiktatur eller självstyre?” Dagens
Nyheter. 14/5.
Fromm, E. (1956) The Sane Society. London: Routledge & Kegan Paul.
Hallerstedt, G. (2006) Diagnosens Makt. Om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Daidalos.
Håkanson, K. (1969) ”Samtal med Kaj Håkanson” S. 236-241. Medicinska före-
ningens tidskrift. Vol. 47, häfte 6.
Håkanson, K. (1971) ”Psykisk sjukdom – sammanbrott eller genombrott?”
Dagens Nyheter. 23/3.
Håkanson, K. (1972) ”Att göra schizofrenin begriplig.” Dagens Nyheter. 27/8. Håkanson, K. (1973) Psykisk sjukdom: illusioner och realiteter. Stockholm:
Prisma/Verdandi.
Håkanson, K. (1973a) Socialism som självstyre. Om socialismens mål och medel. Stockholm: Prisma.
Håkanson, K. (1981) Dubbla verkligheter. Om psykoterapi, social identitet och
verklighetsuppfattning. Stockholm: Prisma.
Håkanson, K. (1981a) ”Komma stärkt tillbaka – till vad?” S. 37-44. Frihetlig
socialistisk tidskrift. Vol. 44, häfte 5.
Håkanson, K. (1988) Den skapande tomhetens bild. Om kunskap och kärlek. Stockholm: Prisma.
Håkanson, K. (1989) Den Förhäxande bilden. Om sociologisk dualism, post- modernistisk nihilism och tomhetens kärlek. Uppsala: Sociologiska institutionen.
Håkanson, K. (1999) ”Den sociala (?) determinismen och kampen för en bättre värld.” S. 96-117. Sociologisk forskning. Vol. 36, häfte 21999.
Håkanson, K. (2005) Kan Sailor Bob älska Gaitas hund? Opublicerad.
Rickert, J. (1986) ”The Fromm-Marcuse Debate Revisited” s. 351-400 Theory and
Society. 15 (3).
Sjöbäck, H. (1974) ”Vad är psykisk sjukdom?” Sydsvenska dagbladet. 2/6.
SLaM (2008) ”Tenets – What we stand for” (28.7.2008) http://slam.net.au/html/ s02_article/article_view.asp?id=101&nav_cat_id=131&nav_top_id=62.
Svenning, O (1974)”Fabriksråd i stället för parlamentarism.” Aftonbladet. 22/2.