F
örutsättningar och tidigare händelser vävs ihop till flätor och ligger till grund för skeenden. Det kan göra det svårt att förstå betydelsen av just en förutsättning eller just en händelse. Än svårare är det förstås att i efterhand försöka formulera en alternativ utveckling byggd på andra premisser än de som varit fallet. Rubriken Om inte om hade varit ter sig i det perspektivet därför spekulativ, när-mast meningslös. Den hör snarare hemma i en kontrafaktisk historie-beskrivning. Men om man undviker att förlänga satsen med så hade...finns ändå skäl att titta närmare på saker som inte hände i Societetens historia. Hur utvecklingen hade sett ut om de hänt får vi aldrig veta, däremot förklarar några kritiska händelseförlopp i historien vilka möj-ligheter Societeten hade att bedriva sin verksamhet. Jag ska ta upp två saker: det åtråvärda almanacksprivilegiet och den svenska folkbokfö-ringen.132
Almanacksprivilegiet
I takt med att tiden kartlades och strukturerades uppstod bland all-mänheten frågor kring några grundläggande förhållanden i tillvaron:
Vad är det för dag idag? Vilken tid går solen upp? När lyser månen? För planering av jordbruket var det naturligtvis värdefullt att känna till var i naturens årscykel man befann sig. Av både sociala och religiösa skäl var det viktigt att veta när helgdagar och andra speciella tillfällen in-föll. Ökad läskunnighet och förbättrade metoder för boktryckning ledde från 1600-talet och framåt till att almanackan snabbt fick stor spridning i Sverige. Den gav svar på frågor om tillvarons struktur. På 1740-talet
132 Lindroth (1967a; s. 823), CEDAR (2018).
trycktes circa 130 000 almanackor per år och det innebar att bland lan-dets 2 miljoner invånarna fanns en almanacka i många hem.
Under början av 1700-talet var ett stort antal utgivare av alma-nackor verksamma, ibland mer än 10 under ett och samma år. Det skapade konkurrens och drev en trend att inkludera vad läsarna vil-le ha, t.ex. skrock.133 En form av godkännande krävdes dock för ut-givning och i grunden behövdes astronomisk kunskap. Det gällde ju att i förväg kunna beräkna celesta fenomen och där ingick inte bara dagsljus och månfaser utan också stjärnors positioner, förmörkelser och annat. Det hade även utvecklats en tradition att almanackorna skulle innehålla astrologiska prognoser och väderförutsägelser. Ofta baserades de på Metons cykel som säger att månfaser och datum går igen i 19-årsintervall. Man hade fått för sig att också vädret en viss dag kunde förväntas bli liknande som det hade varit samma dag 19 år tidigare. Det kunde även finnas vidskepliga tips om hur olika fenomen eller händelser var kopplade till väderleken.134
Annan information i almanackorna var av mer trovärdig natur, t.ex. tidpunkter för marknader och posttjänster. Den stora spridning-en gjorde att det brukade ingå någon folkbildande text av karaktärspridning-en vi idag skulle kalla populärvetenskap. Kring sekelskiftet 1700, då den patriotiska andan fortfarande var stark, hade det ofta handlat om Sve-riges historia och landets konungar. Efter hand blev det mer av ”nyttig”
kunskap, särskilt under frihetstiden.
Societeten hade flera almanacksförfattare i sin krets. Anders Cel sius gav ut almanackor från 1728 fram till sin död och han följde därmed en familjetradition som hans far, Nils Celsius (1658–1724), hade inlett redan vid sekelskiftet. I sin första almanacka hade Anders Celsius med en uppsats om det relativt sentida ursprunget av runstavar, kanske inte direkt av praktisk nytta men ett ställningstagande mot idén om landets forntida ursprung.135 Mer samhällstillvänd var inslaget i hans alma-nacka 1729, Om oekonomien i gemen samt om hushållares plikt. Senare hade han med uppsatser skrivna av Jonas Alströmer (1685–1761) och Christopher Polhem.
133 nordenmarK (1933a).
134 »När man drömmer om döda människor, kommer merendels nederbörd«, »Gala hönsen om kvällarne, kommer våtväder« och »När kråkan går om vintern på vägarne och skriker, är mildt väder och regn på färde« (UUB, A 522).
135 Runstavar var pinnar med runtecken i form av bokstäver och siffror (”gyllen-tal”) avsedda att fungera som en sorts kalender över månens cykler.
Även Linné medverkade i Anders Celsius almanackor, t.ex. 1744–
1745 med den första förklaringen av växternas sexualsystem riktad till allmänheten, Underrättelse om nyttan af wäxternes olika kiön. Anders Celsius var för sin tid ovanligt klarsynt och trodde inte på vädrets koppling till de Metonska 19-årscyklerna. Men på Erik Benzelius fråga om vilken metod han använt för att ange förväntat väder i almanackan för 1727 avslöjade Anders Celsius att han helt sonika hade tagit vädret han hade observerat 1723 eftersom »mundus vult decipi« (världen vill bli lurad).136
Johan Vallerius (1677–1718), Erik Burman (1691–1729), Per ( Petrus) Elvius och Olof Hjorter hade varit andra almanacksutgivare bland Societetens ledamöter. För den sistnämnde skulle almanackorna så småningom komma att bli en stor sak.
Det stod klart för alla att almanackan kunde vara ett lönsamt projekt.
Lyckan skulle vara gjord för den som fick privilegium att med ensamrätt ge ut almanackan i hela Sverige. I Tyskland hade Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646–1716) tidigt insett betydelsen av almanacksutgivning och lyckats erhålla privilegium för den nystartade Berlinakademien att från 1700 bli ensam tysk utgivare.137 En liknande koppling fanns mellan den astronomiska kalendern Connoissance des temps och Académie des sciences i Paris. När Societeten bildades låg det därför nära till hands för Erik Benzelius, som var väl insatt i Leibniz vedermödor, att försöka få Societeten att erhålla svenskt privilegium. Han hade räknat ut att det skulle kunna ge en vinst på 6 000 kmt per år.
Under tre decennier gjorde Societeten upprepade men allt igenom fruktlösa propåer till Kanslikollegium om ett privilegium att få ge ut landets almanackor. Erik Benzelius, Erik Burman och Anders Celsius, alla försökte. Som framgår av noteringar i Societetens protokoll levde ännu frågan 1738:
Upläste Prof. Celsius det project han hade upsatt til at ernå Kungens Privilegium på Almanacherna til en tilräckelig fond för Societeten, huilket approberades, och skal med nästa post öfwersändas til Hans Excellence [Preses Illustris, Gustav Bonde].138
136 Anders Celsius till Erik Benzelius 31 oktober 1727, citerat i nordenmarK
(1933a; s. 94).
137 harnacK (1900; s. 64).
138 17 augusti 1738.
I anledning af Societetens project til nogon fond utaf Alma-nacherna, frågade Hans Excellence [Gustav Bonde] på hwad sätt det aldrabäst kunde wärkställas; hwarwid mästedelen af Hrr Ledamöterna tykte bäst wara at Societeten toge der til nogon förläggare, til des de sielfwa wore i stånd at hafwa sitt egit try[ckeri]; emedlertid borde anhållas hos Hans Mai:stät om et generelt privilegium på Alla Almanachers tryckande i Riket;
då sedermera Societeten kan rådslå om des wärkställande.139 Men snart därefter, på våren 1739, kom ännu en gång ett resignerat konstaterande.
Det är altför beklageligit, at ingen tänker på wår Societet nu wid Riksdagen, som likwäl skulle lända till nationens heder.
Ska det intet wara nogon utwäg att få privilegiumet för Alma-nackorna? Kunde intet Hr biskopen [Erik Benzelius] tala wid wederbörande der om.140
Ett skäl som ofta åberopades mot ett almanacksprivilegium för Socie-teten var att det skulle inkräkta på de befintliga boktryckarnas och bokhandlarnas verksamhet. Men det skulle strax visa sig att det be-rodde på vem som frågade. Samtidigt som Societeten åter fick nej grundades Vetenskapsakademien i Stockholm 1739. De insåg precis som Societeten värdet av ett privilegium. Frågan lyftes i Vetenskaps-akademien 1741 och den som där drev frågan var ingen mindre än Erik Benzelius; »om Öfwerheten skulle kunna förmås, at förbiuda, det inga Almanachor af flere änn en i riket skulle skrifwas [underförstått av Vetenskapsakademien]«.141 Man kan undra om hans gamla kollegor i Uppsala uppfattade det som ett svekfullt initiativ. Frågan blev dock liggande och först 1745 återkom den på Vetenskapsakademiens dag-ordning (då hade Erik Benzelius gått bort).
Vad Vetenskapsakademien hade, men Societeten saknade, var goda kontakter med landets högsta ledning. Visst hade Societeten tidigare haft Arvid Horn som Preses Illustris men han var aldrig så nära knu-ten till verksamheknu-ten att man kunde göra sig direkt nytta av honom
139 4 oktober 1738.
140 Anders Celsius till Erik Benzelius 27 mars 1739 citerat i nordenmarK (1936;
s. 137).
141 Vetenskapsakademiens sammankomst 6 april 1741, citerat i nordenmarK
(1939; s. 96).
Flera av Societetens ledamöter gav ut almanackor. Här Anders Celsius almanacka från 1730 med framsida och utdrag av januari månad. Sön-dagar och helgSön-dagar är angivna i röd skrift. Vid den här tiden användes fortfarande den julianska kalendern i Sverige, som låg 11 dagar efter den
”nya tiden”.
i enskilda ärenden; Horns medverkan till den kungliga stadfästelsen 1728 utgjorde ett nog så viktigt undantag. Gustav Bonde ersatte Arvid Horn på presesposten 1735 men i samband med riksdagen 1738–1739 och Hattpartiets seger försvann de båda ur den politiska bilden.
Annat var det hos Vetenskapsakademien i Stockholm. När de skul-le söka om ensamrätt för almanacksutgivningen hos Kungl. Maj:t åtog sig Carl Gustaf Tessin (1695–1770) att muntligen föra fram ärendet inför kungen. Det var minsann inte dåligt att ha en aktiv ledamot som kunde lova sådana saker! Carl Gustaf Tessin var under flera decennier
en ledande person i Sveriges politiska och kulturella liv. Han hade varit ambassadör i Paris under en kritisk tid i utrikespolitiken och skulle snart bli kanslipresident (att likna vid regeringschef), och även guvernör för prins Gustav (den blivande Gustav III). Han hade överlag mycket goda relationer med hovet. Året innan almanacksfrågan hade han t.ex. haft det ärofyllda uppdraget att föra Lovisa Ulrika av Preus-sen från Berlin till hennes blivande gemål Adolf Fredrik i Stockholm.
Bara en knapp månad senare, i januari 1746, kunde Carl Gustaf Tessin lämna en positiv rapport i Vetenskapsakademien. Kanslikol-legium kunde förväntas stödja förslaget. Nu gick dock saken inte på räls för det dröjde ett och halvt år innan något hördes från kollegiet, och det som då kom var inget tillstyrkande. Det refererades till att
»Societas Scient. i Upsala gjort en dylik begäran hos H. M:t men fåt deruti afslag på Kongl. Cancelli Collegii betänkan, som detta ansåg som et monopolium.« Nu fanns dessutom de som redan hade privile-gier på regionala almanackor, däribland boktryckaren Peter Momma (1711–1772). Det hade utvecklats en sorts uppdelning där olika tryck-are ansvarade för olika upplagor av almanackan, med tidsbegränsade rättigheter.
Men Vetenskapsakademien gav sig inte och gick till svars i en skarp skrivelse. Det var med argument som att det vore värdefullt om rikets almanackor kunde harmoniseras till innehåll och kvalitet genom att samlas till en utgivare. Man ville få bort spådom och skrock (» otilbörliga och dåraktiga löjeligheter«). Och med tanke på vikten av den astronomiska kunskapen fanns inte bättre sådan att hämta, menade man, än på Vetenskapsakademien. När ärendet behandlades i rådet den 17 oktober 1747 gick man också Vetenskapsakademien till viljes och samma dag utfärdades den resolution som i över 200 år skulle utgöra Vetenskapsakademiens stora lycka.142 Man fick nationell ensamrätt att ge ut den svenska almanackan. Det var nog ingen nack-del att Vetenskapsakademien bland de beslutande riksråden såg sin ledamot Nils Palmstierna (1696–1766).
Almanacksprivilegiet var en formidabel kassako. Första året räk-nade Vetenskapsakademien en upplaga på 180 000, mot slutet av 1700-talet närmade den sig 300 000. Försäljningspriset var till en början 6 kmt och höjdes sedan i omgångar. De första åren gjordes en nettovinst på circa 10 000 kmt per år. Den steg efter hand, redan
142 Vetenskapsakademiens almanacksprivilegium upphörde inte förrän 1972.
1755 var den på över 21 000 kmt, och 1780 redovisades en vinst på 45 000 kmt (2 500 rdr). För att sätta detta i ett perspektiv var Veten-skapsakademiens årliga intäkt från almanacksförsäljningen redan från början större än Societetens hittills enda tillskott i sin kassa, intäkten från försäljningen av järnrören från 1720-talet. Societeten skulle leva på räntan av sin intäkt, Vetenskapsakademien fick hela tiden in nya pengar. När omsättningen steg var Vetenskapsakademiens årliga in-täkt flera gånger större än Societetens samlade tillgångar.
Flera almanacksredaktörer hade varit tveksamma till att inkludera väderleksförutsägelser; man insåg deras tvivelaktiga värde. Men det fanns en förväntan från allmogen vad almanackan skulle leverera och få vågade avstå av kommersiella skäl. Vetenskapsakademien hade i sin inlaga till Kanslikollegium hävdat att väderprognoserna »tiena til et skadeligit underhållande af Wantro«. Men när det väl kom till kritan och man fått sitt privilegium vågade man själv inte ta bort dem. Det skulle dröja ända till 1869 innan de försvann.
Vetenskapsakademien gav ut almanackan i fyra editioner för att kunna ange solens upp- och nedgång enligt lokal tid. De utgick från Stockholms, Göteborgs, Lunds respektive Åbos horisonter. Det var Olof Hjorter, påhejad av Pehr Elvius, som gjorde de första almanack-orna. Traditioner med folkupplysande texter levde kvar och den allra första almanackan innehöll Linnés berömda uppsats Beskrifning om öl, som tog upp ölets dygder och missbruk. I Hjorters tidigare, egna almanackor hade Linné på motsvarande sätt behandlat brännvin och kaffe.143 Strax efteråt (1750) gick Olof Hjorter bort och det blev då Mårten Strömer som tog över almanacksskrivandet. Det var således idel Uppsalaforskare inblandade, alla ledamöter av Societeten. Med andra kontakter hade det hela rimligen kunnat ske i Societetens regi och med guldregn över dess skrala kassa. Om inte om hade varit.
143 Linné skrev sammanlagt 12 almanacksuppsatser. I tillägg till de ovan nämnda fanns bl.a. Några hus-curer för de siöfarande och Handling om skogars plantering.