Vid nästa möte den 10 april 1765 önskade några ledamöter ytterliga-re betänketid och man beslöt att åter träffas om 10 dagar för att gå till beslut. Bevarat protokoll saknas från det senare mötet, möjligen också från något annat möte direkt därefter. Nästa sammanträde som finns dokumenterat i protokollsboken är från den 16 oktober 1765.
Det framgår således inte vilket beslut som togs och i Societetens arkiv finns inte heller något koncept bevarat av den skrivelse som ställdes till den tilltänkte. Vem det var framgår dock av ett bevarat svarsbrev till Societeten, daterat Ulriksdal den 14 juni 1765.
Den tillfrågade var Gustav III:s yngre bror, den 17-årige prins Karl (1748–1818), från 1772 Hertig Karl av Södermanland och blivande kung Karl XIII.252 Societeten hade sökt och fått en högste beskyddare av kunglig rang, nog så passande för ett kungligt sällskap!
Det är inte känt om approcherandet i brevform föregicks av in-formella sonderingar. Att man utan förvarning direkt tillskrev en kunglighet förefaller mindre sannolikt. Samuel Klingenstierna skulle ha kunnat varit inblandad. Under perioden 1756–1764 var han en av prinsarnas lärare och bör således haft en personlig relation till dem.
250 24 januari 1759.
251 eLLegren (2019; s. 148).
252 Hädanefter används genomgående den mer kända tituleringen Hertig Karl.
Det förefaller också naturligt att Linné som sekreterare spelade en roll, åtminstone som undertecknare av brevet. Han hade några år tidi-gare haft nära kontakt med den kungliga familjen. På drottning Lovisa Ulrikas uppdrag ordnade han hennes samlingar på Drottningholm.253 Likaså var Linné Adolf Fredrik till hjälp med att katalogisera kungens samlingar av spritkonserverade djur på Ulriksdal.254 Linné utvecklade efter hand också en personlig kontakt med Gustav III och kungen skulle senare komma att besöka honom på hans Hammarby.
Hertig Karl var fortfarande tonåring när han engagerades av Socie-teten. Han var nummer två i syskonskaran och det skulle krävas att hans storebror blev mördad och hans brorson avsatt innan han först 45 år senare blev kung under perioden 1809–1818. Då var hans tid mer eller mindre förbi, både politiskt och kroppsligt. Som Karl XIII behöll han presesskapet för Societeten och han var alltså dess hög-ste beskyddare under mer än ett halvsekel. Det var en turbulent tid i den svenska historien. Först partistrider mellan hattar och mössor, statskupp, kolonialvälde över Saint-Barthélemy, krig mot Ryssland och kungamord. Sedan ett mellanspel med Hertig Karl som ledare av en förmyndarregering där Gustaf Adolph Reuterholm (1756–1813) i praktiken var den som styrde. Därefter en ny kung som slutade sina dagar i exil som överste Gustavsson, krig mot Frankrike och nytt krig mot Ryssland där Sverige förlorade sin östra rikshalva. Till sist var det några misslyckade kronprinsrekryteringar, det lynchartade mordet på Axel von Fersen, och inledningen av Bernadotteeran genom import av en fransk marskalk, fursten av Ponte Corvo. Det var mot denna politiska fond som Societeten verkade under beskydd av landets sista regent av den Holstein-Gottorpska ätten.
Hertig Karl blev tidigt intresserad av ordensväsendet och är nog den mest kände representanten för ordensvurmeriet och hur det bred-de ut sig i Sverige unbred-der andra halvan av 1700-talet. Det gällbred-de inte minst Frimurarorden där vänskapskult och mysticism tycks ha till-talat hertigen. Den svenska Frimurarorden fick stor betydelse då den samlade en stor del av landets politiska, sociala och ekonomiska elit.
Hertig Karl blev stormästare och Gustav III protektor. Men
hemlig-253 En känd anekdot från vistelsen på Drottningholm är att Linné vid ett tillfälle ombads vara med och leka blindbock. Han ska då helt emot etiketten ha fångat drottningen, lagt en hand på hennes huvud och sagt ’klappa kulla, sitt i bänk … den, som sig i leken ger, måste leken tåla’ (fries 1903; Senare delen, s. 348).
254 Linnæus (1754).
hetsmakeriet kring frimureriet utlöste stark samhällskritik, inte minst från Johan Henric Kellgren (1751–1795) som hade en plattform för sina åsikter i den tidskrift, Stockholms Posten, han startade och drev.255
Den svenska Frimurarorden spelade en storpolitisk roll genom att vara en del av det nätverk som förband frimurarordnar från olika eu-ropeiska länder. På kontinenten fanns ett ordensursprung som gick tillbaka ända till de medeltida Tempelherrarna. Hertig Karl var under en tid härmästare för den sjunde provinsen inom den internationella frimurarorden och blev därigenom en del av den svenska utrikespo-litiken.256
Vid Societetens möte den 16 oktober 1765 redogjordes för Hertig Karls brev i vilket han alltså accepterade uppdraget som Preses Illustris.
I brevet bad han att få ta del av statuterna och veta lite mer om verk-samheten. Man bestämde sig för att skicka honom alla hittills utkom-na nummer av tidskriften och dessutom tog Carl Aurivillius fram »en utur Academiens Acter utdragen kort berättelse om Societetens första början, fortsättning och nu warande tillstånd«. Det är inte uppenbart vad som syftades på här, Societeten hade ännu inte publicerat någon historie- eller verksamhetsbeskrivning i sin tidskrift.
Materialet skickades till »Lagmannen Apelblad« som skulle vida-rebefordra det till hertigen. Den förra var Jonas Apelblad (1717–1786).
Han hade varit adjunkt i grekiska och hebreiska i Uppsala, och nära att erhålla professuren i grekiska (han förordades av konsistoriet).257 Men så utnämndes han av ständerna 1762 att vara Hertig Karls informator och blev därmed knuten till hovet. Jonas Apelblad valdes in som leda-mot samtidigt som Hertig Karl accepterade presesuppdraget. Kombi-nationen av tidpunkten och att Jonas Apelblads akademiska meriter nog egentligen inte kunde motivera ett inval talar för att Apelblad valdes in av särskilda skäl. En möjlighet är att det var hovet som öns-kade se en sorts kontaktperson hos det för dem nog ganska okända sällskapet. Mer troligt förefaller dock det motsatta, att Societeten fann det praktiskt att ha en enkel ingång till hertigen. Carl Aurivillius stod
255 Johan Henric Kellgren drev Stockholms Posten tillsammans med Carl Peter Lenngren (1750–1827), make till den mer kända poeten Anna Maria Lenngren (1754–1817). Kellgren hade varit skolkamrat med såväl bröderna Johan Abraham och Leonard Gyllenhaal som bröderna Adam och Johan Afzelius vid Skara gym-nasium.
256 iverus (1925; s. 147).
257 annerstedt (1913a; s. 356).
Hertig Karl, senare Karl XIII, Societetens Preses Illustris under mer än 50 år.
Okänd konstnär (Nationalmuseum).
Jonas Apelblad ämnesmässigt nära och bör därför ha känt honom väl.
Vid flera tillfällen under de närmaste åren var det Jonas Apelblad som förmedlade meddelanden från Hertig Karl till Societeten.
Den fortsatta kontakten med Hertig Karl bestod framför allt i den årliga nyårshälsning och konfirmering av att inval kunde ske, precis så som kontakten med Gustav Bonde hade sett ut. Societeten erhöll tackbrev från hertigen efter att ha sänt sina nyårsbrev. Svaren var ut-skrivna av en tjänsteman men hertigen undertecknade dem själv och då alltid med »Väl affectionerade. Carl«. Invalskonfirmeringen kan tyckas som en onödigt formell procedur och rutinen upphörde en bit in på 1800-talet. Men vid ett tillfälle var en tilltänkt ledamot nära att så att säga stupa på mållinjen. Det gällde kungliga sekreteraren och hovjunkaren Gustaf Paykull (1757–1826; upphöjd till friherrligt stånd med namnet von Paykull 1818).
Vid mötet den 9 oktober 1786 hade Societeten beslutat att välja in ett antal nya ledamöter, bland dem Gustaf Paykull. Som brukligt var hade man då först att inhämta tillstånd från Preses Illustris att få kalla dem. Närmast med vändande post svarade Hertig Karl med bekräf-telse på alla invalsförslag, utom Paykull. I protokollet från nästföljande möte i Societeten rapporterades att hertigen hade godkänt invalen, utan att det sades något om att Paykull inte hade blivit antagen. Där-om finns dock en anteckning i sekreterarens (Eric Prosperins) dagbok:
»men hwad den af Societeten föreslagne HofJ. m. m. Gustaf Paykull [angår] lofwar H. K. H. sig framdeles skola yttra sig«.258
Det skulle ta mer än sex år innan hertigen återkom i frågan. Vad var det egentligen som hade hänt? Gustav Paykull var en mångsidig man, lärd såväl i vitterhet som naturvetenskap, tillika ämbetsman.259 På sin egendom Vallox-Säby söder om Uppsala byggde han upp ett stort naturaliekabinett, ett museum bl.a. bestående av en stor insekts-samling och över tusen fåglar. Han publicerade ett 10-tal entomolo-giska och ornitoloentomolo-giska arbeten i Vetenskapsakademiens Handlingar.
Han hade också grandiosa planer för en Fauna Suecica, ett uppdaterat verk att ersätta Linnés bok med samma titel. Den kom bara att inne-hålla skalbaggar men fick ändå ett internationellt erkännande. Pay-kull skänkte 1819 sina samlingar till staten med ett förbehåll att de
258 LiLjencrantz (1960; s. 105).
259 Gustaf von Paykull, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8079, Svenskt biogra-fiskt lexikon (art. av Gunnar Brusewitz).
Invalet av Gustaf Paykull i Societeten tog tid. Det stötte på patrull hos Preses Illustris, vars godkännande av alla inval nog annars sågs som en formalitet.
Paykull hade irriterat Hertig Karl och Gustav III med en pjäs som uppfatta-des driva med ordensvurmen. Kopia gjord av Jean Haagen (1868–1938) efter original av Per Krafft d.y. (Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Veten-skapsakademien).
skulle inrymmas i ett nyinrättat naturhistoriskt museum. Det blev startpunkten för det statligt understödda Naturhistoriska riksmuseet där Paykulls donation tillsammans med Vetenskapsakademiens stora samlingar utgjorde grunden.
Det som ställde till det för Gustav Paykull var hans litterära ambi-tioner. Han översatte en rad klassiska författare, skaldade egna verser och skrev pjäser. År 1785, och oturligt nog strax innan Societeten vil-le se honom som vil-ledamot, skrev han komedin Ordensvurmen. Pjäsen
hade en satirisk inställning till ordensväsendet och det var inte popu-lärt hos frimurarna, däribland då hertig Karl. Kungen beslöt helt sonika att den inte fick sättas upp. Paykull var inte mot ordensväsendet som sådant, han hade själv instiftat samfundet la Constance i Stockholm 1780, senare omvandlat till sällskapet Valhall.260 Han var också med i Franciskanerorden. Det var ordnar med ett stort inslag av mysticism och vidskeplighet som han och andra vände sig mot. I efterhand kan det för övrigt te sig motsägelsefullt att ockultismen fann fäste under den period som vi betraktar som upplysningens tid.261
Gustaf Paykull insåg att Ordensvurmen skulle kunna vara kontro-versiell och hade därför för säkerhets skull presenterat den för hovet på förhand. Hertig Karl ska då ha uppfattat att satiren framför allt var riktad mot de mer borgeliga ordnarna. Planeringen för uppsättningen gick vidare och på titelbladet för den tryckta pjäsen står »Första gång-en uppförd på Nya Svgång-enska Theatern i Stockholm d. 5 Febr. 1785«.262 Men efter påtryckningar från frimurarna anmäldes pjäsen för hädelse och Paykull fick krypa till korset.263 Det blev ingen uppsättning på Nya Svenska Theatern, texthäftet hade gått till tryckning för snabbt.
Den förbjudna pjäsen innebar ett decennielångt avbrott i karriären för Gustaf Paykull. Hertig Karls missnöje med Paykull som dramatiker spillde alltså över på hans chans att bli ledamot av Societeten. Först den 30 januari 1793 godkände hertig Karl invalet av Gustaf Paykull.
Då hade han redan hunnit bli invald i Vetenskapsakademien, där kungligt godkännande för inval inte krävdes.
Ett ovanligt brev från Hertig Karl, skrivet på Sveaborg, lästes upp den 22 januari 1789. Brevet var ett svar på Societetens »underdånige lyckönskan till den wid HogLand wundne SjöSegern d. 17. Julii 1788«.
Det var Hertig Karl som fört det formella befälet när den svenska och ryska flottan drabbade samman vid ön Hogland långt in i Finska viken.264 En gängse uppfattning är att slaget slutade oavgjort. Omnäm-nandet av sjöslaget vid Hogland – inledningen på Gustav III:s ryska krig – var ett mycket ovanligt inslag i protokollen. Knappt någon
an-260 Lesch (1945).
261 Johan Henric Kellgren och Anna Maria Lenngren var några som gav Gustaf von Paykull stöd.
262 Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige Svenska Män, Elfte Bandet. 1845. N.
M. Linds. s. 114.
263 burman (2019; s. 318).
264 prins carL (1789).
nanstans skymtar andra världsliga händelser ur historien förbi.265 När Societeten sammanträdde en dryg månad efter mordet på Gustav III nämndes t.ex. inte det. Däremot kunde breven till Preses Illustris kom-mentera aktuella omständigheter.
265 I Societetens räkenskaper finns dock upptaget ersättning för utlägg på drygt 6 rdr från 19 november 1790, avseende »Illuminations kostnad på K. Societe-tens hus då freden firades«. Freden mellan Sverige och Ryssland slöts den 14 augusti 1790 i Värälä.