I naturvetenskapens linda kunde ännu enskilda personer ha ett så djupgående inflytande över utvecklingen att vi med dem identifierar helt nya koncept, och själva tiden för dessas tillkomst. Några personer hade också förmågan att organisera verksamheten runt omkring sig till den grad att man kan tala om att de institutionaliserade vetenska-pen. Gunnar Eriksson har lyft fram Jakob Ulvssons initiativ att få till ett påvligt dekret om bildandet av Uppsala universitet 1477 som ett sådant exempel (ett top-down-initiativ), Collegium Curiosorums
förut-Stockholm. Under terminstid var de tvungna att söka tillstånd hos kanslern för att få vara borta ens några dagar från Uppsala, även om inga föreläsningar just då stod på schemat (fries 1907; s. 55).
117 eLLegren (2019; s. 176).
118 Lindroth (1967a; s. 558).
sättningslösa prövande av problem som de själva (eller Christopher Polhem) formulerade som ett annat (ett bottom-up-initiativ).119
Olof Rudbeck d.ä. och Carl von Linné var också att betrakta som institutioner i sin tid. Men medan Rudbecks storhet låg i den bredd av aktiviteter som tillsammans gjorde hans person till en institution i Uppsala (och i landet), så påverkade Linné vetenskapen i en annan dimension. Hans fokus låg inte i det lokala sammanhanget eller på att verka för en organisation i samhället. Själva institutionen i Linnés fall var den vetenskapliga kunskapen som utgick från honom själv och hans strävanden att strukturera naturen. Den var gränslös i ljuset av de världsomspännande resor han uppmuntrade sina apostlar till.120
Min känsla är att Linné, sin förmåga att organisera (växt- och djurlivet) till trots, inte var en föreningsmänniska. Det hans hjärta brann för kom inte minst till uttryck genom noga beräknad och framgångsrik mark-nadsföring av sin egen person. Att verka för och leda ett lärt sällskap var nog helt enkelt inte hans melodi. Thore Magnus Fries sammanfattade Linnés insats för Societeten: »Såsom sekreterare i Vetenskapssocieteten skördade alltså Linné, oaktat alla sina bemödanden, icke i någon högre grad vare sig ära eller glädje«.121 Sten Lindroth menade »att han med åren försummade denna syssla«122 och Gunnar Broberg uttrycker sig på ett liknande sätt, »en uppgift han nog misskötte«.123
Men Linné tog som sagt på sig sekretariatet i ett läge när det just inte fanns några andra alternativ. En möjlig händelseutveckling i det läget kunde ha blivit att Societeten upphört eller åtminstone lagts i malpåse för en tid. I meningen av att det nu undveks så lyckades Linné med sitt värv. Han satte också sin prägel på Societetens verksamhet genom innehållet i Acta Societatis Regiæ Scientiarum Upsaliensis och genom att hans lärjungar antogs som elever. Å andra sidan gick hans stora vetenskapliga insatser Societeten närmast helt förbi. Linnés se-kretariat under 1740-talet och 1750-talet sammanföll med den pro-duktiva period då han bl.a. levererade storverket Species Plantarum (1753; fortsatt utgivning därefter), Philosophia Botanica (1751), och den mycket utvidgade tionde upplagan av Systema Naturae från 1758–
1759. Det är signifikativt att inget av dessa verk nämns i något
Socie-119 eriKsson (1988).
120 sörLin (1989).
121 fries (1903; Senare delen, s. 254).
122 Lindroth (1967a; s. 558).
123 broberg (2019; s. 348).
tetsprotokoll eller på annat sätt tycks ha varit kopplade till aktiviteter inom Societeten. Det finns heller inga anteckningar som indikerar att Linné skänkte några av sina egna böcker till Societeten. Men det är svårt att utesluta att det trots allt kan ha skett.
Linné kunde kanske ha avslutat sitt sekretariat tidigare, för att ha givit plats åt någon mer motiverad ledamot. Våren 1760 meddelade han Daniel Solander, då i London, att Torbern Bergman sökte syss-lan.124 Men Linné själv ville bli efterträdd av just Daniel Solander, på sekreterarposten likväl som på sin professur. Han kan ha stått kvar som sekreterare för att göra posten tillgänglig för Daniel Solander när denne förväntades återvända till Sverige.
Men Daniel Solander kom aldrig tillbaka till hemlandet, han blev kvar i London fram till sin död 1782. Det var Linné som hade upp-muntrat Solander att resa till London för att där meritera sig för pro-fessorstjänsten i Uppsala. Det var en plan som inte gick i lås.125 Solan-der gjorde istället en fantastisk karriär i England. Han blev något av mentor för Joseph Banks, den som skulle komma att bli Royal Societys mest långvarige och inflytelserika preses genom alla tider. De två ar-betade nära ihop under nästan 20 år och de var båda med på James Cooks första världsomsegling 1768–1771. I London var Daniel Solan-der anställd vid British Museum och arbetade där med att katalogisera och ordna de stora naturaliesamlingarna.
Torbern Bergman var alltså aktuell att efterträda Linné som Socie-tetens sekreterare och han menade att Linné mer eller mindre hade lovat honom posten:
Jag har nämt åt Arch. Linnæus om Secreteriatet han lofvar ock skaffa mig det om jag kan skaffa lön, men jag ville ha sysslan först, och sen hoppas jag altid något medel uppstå. Jag hoppas att då ingen lön och ingen misstanka att få utan endast besvär äro förknippat med sysslan, så bli hvarken så många eller farliga medsökare, men så snart lön tillfaller, så vet jag hvad konster kunna ske ock kan då omögelig gjöra mig någon säkerhet.126
124 Bergmans intresse är omnämnt i ett brev från Daniel Solander till Linné 2 april 1760 (uggLa 1954/55).
125 Linnés och Daniel Solanders relation försämrades efter hand. Solander kände sig förbigången både vad gällde professuren, där Linné ju de facto banade vägen för sin son, och för att han gick miste om sin ungdomskärlek, Linnés dotter Elizabeth Christina (Lisa Stina).
126 Torbern Bergman till Pehr Wargentin 19 februari 1760 (Pehr Wargentins arkiv
Citatet ovan är ur ett brev från Torbern Bergman till Pehr Wargentin 1760. Sekreterarposten för Societeten var ju oavlönad, därav Berg-mans ord. Om han fick posten vid Societeten var hans plan att först försöka ge ut tidskriften några år för att göra Societeten känd.
I förtroende säger Torbern Bergman till Pehr Wargentin att Lin-nés »många gjöromål hindra honom att så arbeta för Societeten som fodras«. Det var en försiktigt formulerad kritik, riktat mot en gigant, från en 25-åring som fortfarande saknade en fast position. Bergman var noga med att be Wargentin att han inte »derom ordar« och att
»ingen människa får veta det ringaste i denna sak«. Det var ett ständigt tassande kring den kitslige Linné.
Torbern Bergman bad Pehr Wargentin om hans stöd för att få pos-ten. Men Bergman blev aldrig sekreterare för Societeten och det dröj-de ända till 1773 innan han valdröj-des in som ledamot. Man kundröj-de nog med fördel ha gjort sig nytta av honom tidigare.