Carl Aurivillius hade under sina inledande sekreterarår att hantera ett ekonomiskt bakslag som hade likheter med förlusten av låneban-cosedeln under 1730-talet. Det som framför allt drabbades var dock universitetet och för deras del rörde det sig om en krissituation vars omfattning knappast haft sitt motstycke vare sig förr eller senare.
Uppsala universitet hamnade helt enkelt på obestånd.
När Societeten efter hand fått in ränteintäkter på sina lånebanco-sedlar hade man valt att placera 2 000 kmt hos universitetets ränt-mästare Peter Julinskiöld som erbjöd god ränta. Julinskiöld (Julin inn-an adlinn-andet) hade som vi tidigare sett hjälpt Societeten i sambinn-and med att den förlorade sedeln återköptes. Peter Julinskiöld var ägare av stora
243 Jonas Meldercreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9259, Svenskt biogra-fiskt lexikon (art. av Olle Franzén).
lantegendomar och förutom att ansvara för universitetets pengar be-drev han privat in- och utlåningsverksamhet. Spår av honom syns än i dag i Uppsala i form av det s.k. Dekanhuset som han lät uppföra intill Gustavianum. Det var i Gustavianums bottenvåning som räntmästare Julinskiöld höll till. Där förvarades universitetets tillgångar och värde-saker bakom gallerförsedda fönster. Peter Julinskiöld omgavs av goda vitsord och han skötte universitetets ekonomi väl under en lång tid.
Julinschiöld blef en ståtelig räntmästare, bygde uppe hela aca-demiam och satte henne i lystre. Han fick bruk äfter sin fader, hade utom professors lön hwar 7:de tunna af qwarnen, slächt och pluralitet i consistorio, att han war här souverain. Blef den rikaste på bruksegendomar och gods; alla förtrodde sina pengar till honom på intresse, ty ingen war säkrare.244
Men plötsligt gick allt på tok. Julinskiöld hade spekulerat i den svens-ka kronan under den ekonomissvens-ka överhettning som framsvens-kallats av hattarnas politik. Avkastningen hade varit mycket god tills konjunk-turerna vände:
tills äfven han såsom stor affärsman träffades af den förfärliga kris, som genom Mössornas strypsystem öfvergick hela landet och bragte en stor del af vår affärsvärld på obestånd. Först alldeles mot slutet har han, för att hålla sig uppe, tillgripit uni-versitetets medel. Underrättelsen om hans cession [konkurs]
träffade alla som en blixt från klar himmel.245
Julinskiöld blev påkommen i januari 1768 efter att han tvingats stäl-la in universitetets betalningar. Konsistoriet utsåg skyndsamt Anders Berch att försöka reda ut vad som hänt. Det stod snart klart att uni-versitetets kassa hade blivit länsad av Peter Julinskiöld i dennes försök att klara av sina egna skulder. Universitetet hade nu närmast gigantis-ka fodringar på honom, drygt 120 000 smt, dubbelt så mycket som den årliga staten. Andra borgenärer var några av universitetets mest förmögna professorer, framför allt professorn i vältalighet och
poe-244 Linné, von (1968; s. 149).
245 annerstedt (1913a; s. 423).
tik Peter Ekerman (1696–1783)246 och bibliotekarien Berge Frondin (1718–1783).247 De hade fordringar på 50 000 kmt var.
Ackordsförhandlingar eller process var frågan för universitetet. Sa-ken var något delikat då en del konsistorieledamöter hade egna in-tressen i konkursen. Det var i sig ett tidstypiskt förhållande i den lilla staden att det fanns privata kopplingar mellan dem som var verksam-ma på universitetet. Kansler vid tiden var prins Gustav, den blivande Gustav III. Han besökte Uppsala i april 1768 för att förhöra sig om läget. Efter att ojäviga ledamöter av konsistoriet stött ett förslag som innebar att några av Julinskiölds egendomar skulle exproprieras god-kände prinsen ackordet. Det var på det sättet som Dekanhuset kom i universitetets ägo och samma härkomst har Vårdsätra herrgård. Uni-versitetet gick trots detta ordentligt back men man hade akuta likvi-ditetsproblem och hade redan tvingats låna stora belopp för att kunna klara löneutbetalningarna. Osäkerheten i utgången, och tidsutdräkten, av en process gjorde att man valde ackordsvägen.
Societeten sammanträdde 30 januari 1768, två dagar efter det att Julinskiöld hade avslöjats. Mötet skedde rimligen av påkommen an-ledning – det var två år sedan man senast hade sammanträtt. De som med kort varsel träffades var den gängse kärntruppen med Linné, Johan Ihre, Carl Aurivillius och Daniel Solander (juristen). Protokollet angav att »Prof. Berch [var] hindrad af Julinsch[iöl]d[s] banqueroute«
och det noterades att »Societetens capital af 2000 dlr hos Julinschi-öld, som nu cederat bonis. Prof. Melanderhielm antages till Ombud, och får fullmagt.« Men med sina 2 000 kmt utlånade till Julinskiöld var Societeten nog ingen tung aktör i diskussionen om hur konkursen skulle hanteras.
Det tog flera år innan saken fick sin upplösning för Societeten. I varje fall var det inte förrän i protokollet av den 16 juni 1774 som det rapporterades om vad som hade hänt. Det tycks ha varit utsiktslöst att Societeten skulle fått igen hela sin fordran. Man hade därför sålt den
246 Peter Ekerman hade gjort sig rik på arvoden från mer än 500 magisteravhand-lingar som han själv skrev, något som inte sågs med blida ögon bland kollegor-na. Det uppfattades tangera anständighetens gräns och att han »filouterade [bedrog] pengar från enfaldig ungdom«. Bland kritikerna fanns Johan Ihre och Daniel Melanderhjelm. Petrus Ekerman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/
artikel/16838, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Sten Lindroth).
247 Berge Frondin hade Daniel Melanderhjelm som svåger genom dennes giftemål med Margaretha Katarina Frondin. Berge Frondin och Daniel Melanderhjelm var för övrigt kusiner på mödernet.
med stor förlust till en Herr Görge. Det var ett sätt att rädda åtmin-stone någon del av kapitalet. Insättningen på 2 000 kmt hade reduce-rats till en tredjedel, ett kvarvarande belopp på 666 kmt.
Societetens ekonomi hade redan från början varit skral och nu hade man alltså för andra gången åkt på en ekonomisk smäll. I båda fallen var orsaken att placerade pengar hade förskingrats. Efter den Julinskiöldska konkursen erbjöd sig Carl Aurivillius att själv förvalta de kvarvarande medlen till 6 % ränta. Både 1775 och 1776 erhölls genom Aurivillius försorg på detta sätt en ränteintäkt om 42 kmt men det var närmast att betrakta som småpengar.
Ytterligare en placering gjordes hos Carl Aurivillius 1777. Då om-sattes de gamla bancosedlarna No. 12345 och 12418, och det var vid sådana tillfällen som räntan kunde lyftas. Den hade nu ackumulerats under många år och man erhöll drygt 1 200 kmt. Av dessa placerades 800 kmt hos Carl Aurivillius till 6 % ränta. Resterande belopp använ-des för att köpa in en ny lånebancosedel (No. 22683) till den vanliga riksbanksräntan på 4,5 %.