Karin Johannisson har i Naturvetenskap på reträtt försökt analysera de olika processer som bidrog till vetenskapens nedgång under andra halvan av 1700-talet.278 Hon identifierar tre förhållanden som gjor-de att gjor-det merkantila programmet i stort sett stannangjor-de vid en vi-sion: naturvetenskapen miste sin (1) ekonomiska-materiella funktion, (2) ideo logiska funktion och (3) publik.
Förlusten av den ekonomiska-materiella funktionen var kopplad till de stora förväntningarna som knutits till den frihetstida manufak-turindustrin, förväntningar som vida översteg industrins reella bety-delse. Från 1730-talet och framåt började adeln placera stora summor i manufakturerna. Från statens sida tilldelades generöst privilegier, pa-tent och subventioner. Man tog för givet att vetenskapen skulle bistå med tekniska lösningar och innovationer. Manufakturverkens fram-gång skulle därför bli vetenskapens framfram-gång, och vice versa. Men det motsatta gällde också: kunde inte verken leverera skulle det samtidigt kasta skuggor över vetenskapen och sänka dess status.
1760-talets politiska turbulens och lågkonjunktur (och internatio-nella handelskris) gjorde att det började uppstå hål i den merkantila bubblan. Kammarkollegiet tog 1768 landshövdingarna till hjälp för att skapa sig en bild av situationen i landet. Slutsatsen stod i bjärt kontrast till den löftesrika tid som varit: »Handeln afstannar, Siöfarten minskas, Skeppsbyggerierna uphöra och Hwarfwen stå öde och toma, hand-twärkerierna förfalla, Fabriquerna luta til undergång och alle andre handteringar aftyna.«279 Det är talande att när Mösspartiet tog över
277 hecKscher (1943), herLitz (1974).
278 johannisson (1979/80).
279 Kongl. Maj:ts och Riksens cammar-collegii underdåniga berättelse om landets
makten vid riksdagen 1765–1766 så ersatte överflödsförordningar den yppighetsdoktrin som hattarnas chefsideolog Anders von Höpken hade formulerat under 1740-talet.
Förlusten av vetenskapens ideologiska funktion var kopplad till att naturvetenskapen tidigare hade spelat en central roll för tanken om samhällets utveckling och den individuella målsättningen om mate-riell välfärd. Den merkantila ideologin ersattes efter hand av upplys-ningens ideologi med fokus på det mänskliga planet där lojalitet och ansvarsfullhet blev honnörsord. Nya generationer av studenter skulle utbildas till dygdiga och moraliska medborgare snarare än till mate-riellt och ekonomiskt medvetna personer. Här gavs inte längre lika mycket plats åt den naturvetenskap som så välvilligt hade anslutit sig till det merkantila nyttotänkandet. Den borgerliga lyckan ersatte den materiella nyttan som nyckelbegrepp.
Förlusten av en publik, slutligen, hängde ihop med den status som ges den vetenskap som upplevs nyttig och behövlig i ett samhälleligt program. Aristokratin hade under frihetstiden visat stort intresse för naturvetenskapen – det var på modet att lyssna på naturvetenskapliga föreläsningar eller delta i Vetenskapsakademiens aktiviteter. Det var inte bara som mecenater adeln gynnade naturvetenskapen, de skänk-te också status genom sin närvaro och uppmärksamhet. Det var stor pompa och ståt, och fullt med honoratiores med kung Adolf Fredrik i spetsen, när astronomiska observatoriet i Stockholm invigdes med tal av kanslipresidenten Anders von Höpken i september 1753.280 Dona-torerna Carl Gustaf Tessin och Claes Grill (1705–1767), två av landets allra rikaste personer, fanns säkert med i publiken vid den välbesök-ta invigningen. En liknande uppslutning syntes vid observatoriet när Venus passerade framför solskivan den 6 juni 1761. Då var bl.a. drott-ning Lovisa Ulrika där med sin tonårige son Gustav.
Men när vetenskapen inte längre upplevdes som ekonomiskt in-tressant tappade gynnarna intresset. Den förskjutning från vetenskap till vitterhet som präglade den gustavianska tiden gjorde att aristokra-tin sökte nya ytor i samhället att spegla sig i. Vetenskapliga experi-ment och demonstrationer byttes mot en franskinspirerad salongskul-tur. Gustav III:s dokumenterade ointresse för vetenskap var något som
tillstånd, Stockholm 1768, citerat i johannisson (1979/80).
280 widmaLm (2018).
angav tonen och smittade av sig.281 Den i alla tider närvarande oppor-tunistiska delen av samhället vände nu raskt sina trånande blickar mot hovet och salongerna. Det finns en symbolik i att vid en annan stor publik tilldragelse vid astronomiska observatoriet, den 17 september 1784, var det inte längre vetenskapen som lockade. Det välbesökta spektaklet gällde uppsändandet av en aerostatisk machine, en vackert dekorerad vätgasballong bemannad med en katt. Drottning Sofia Mag-dalena klippte förtöjningarna, kungen själv hade tidigare under året bevittnat ballonguppstigningar i Rom, Lyon och Versailles. Ballongen återfanns senare på Värmdö, utan katt.
Mot slutet av sitt sekretariat för Vetenskapsakademien uppfattade Pehr Wargentin situationen som att landets smak hade blivit »aldeles fördärfvad«. Likaså beklagade sig Daniel Melanderhjelm över utveck-lingen inom landet:
Jag har nu på den sciencen användt 40 års arbete; jag har den äran att derföre celebreras utom mitt fädernesland, under det jag inom det samma, igenom alt mitt arbete på denna sciencen, af min tjenst icke har kläder och dagligt bröd.282
En förlust för vetenskapen var också Lars Salvius bortgång, den bok-tryckare som varit så viktig för utgivningen av vetenskaplig litteratur i flera decennier, inklusive av Vetenskapsakademiens Handlingar. Det hade varit en tid »då alt var lefande och lustigt, Linnaeus skrev, Sal-vius tryckte, och Tessin köpte«, som Claes Bjerkander (1735–1796) uttryckte det.283 Efter Lars Salvius ville ingen längre trycka »någon reel bok« menade Wargentin. Även skolan påverkades av utveckling-en. I förslaget till ny skolordning 1778 ströks naturalhistoria ur både trivialskolans och gymnasiets timplan.
Linné gjorde också en koppling till den politiska situationen i landet. Han hade haft en naturlig anknytning till Hattpartiet. När
281 Samma sak tycks ha gällt Gustav IV Adolf, han var »så vitt vi vet personligen likgiltig för Vetenskapsakademien. Han bevistade som vuxen aldrig ett sam-manträde, tycks över huvud inte ha satt sin fot i Akademiens hus« (Lindroth
1967b; s. 98). Gustav IV Adolf besökte dock vid ett tillfälle Societeten, se sid. 311.
282 Daniel Melanderhjelm till Carl Christopher Gjörwell, citerat i widmaLm
(1988b).
283 Lars Salvius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6329, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Anders Burius).
Mösspartiet återtog makten vid riksdagen 1765–1766 menade Linné att man hamnat »i det tjockaste mörkret under det folk, som aldrig gynnat wettenskaper«.284 Han såg tillbaka på åren med Hattpartiet vid makten »då Tessiner, Gyllenborgar, Ekblader, Höpkar, Schæfrar, Hårleman etc. på allt sätt favoriserade, uppmuntrade, ja älskade vir-tuosos; då war roligt lefwa och arbeta«. Hoppet tändes när hattarna återtog makten 1769, men det blev ju bara ett kort mellanspel innan den gustavianska eran inleddes på allvar.
I Uppsala märktes den falnande naturvetenskapliga glöden på flera sätt. Det var ett generationsskifte där en yngre generation inte riktigt kunde axla den auktoritära ställning som präglat svensk ve-tenskap kring mitten av 1700-talet. En efter en gick de riktiga stora upsaliensiska vetenskapsmännen bort: Samuel Klingenstierna (1765), Linné (1778) och Torbern Bergman (1784). På andra orter avled Carl Wilhelm Scheele (1786) och Pehr Wargentin (1783). Wargentins död innebar att Vetenskapsakademien förlorade sin primus motor.285
I en lång inlaga till konsistoriet, förmodligen från 1768, nödgades Linné konstatera att naturvetenskapen inte längre var på topp vid uni-versitetet:
Upsala Academie [universitet] har, ifrån långliga tider tillba-kars, haft anseende ibland de Europeiske Universiteter; men klagas i allmänhet, att wettenskaperne aftaga så här, som wid de andre inrikes Academierna [universiteten], och jag kan ej näka att ju så skjer. […] Ifrån 1750 tycker jag mig sedt huru wettenskaperne alt mer och mer aftagit, och ännu continuera i sit aftagande hos os.286
Linné såg perioden 1740–1750 som universitetets storhetstid, inte minst eftersom man då hade så starkt stöd av kanslern Carl Gyllen-borg. Det stödet inkluderade Linné själv, de två stod i nära kontakt.
284 Linné till Claes Ekblad d.y. (1708–1771), Hattarnas kanslipresident året innan Mössorna tog över makten, citerat i fries (1912; 2. 23).. Claes Ekblad d.y. var gift med Eva Ekblad (1724–1786), första kvinnliga ledamoten av Vetenskaps-akademien och uppmärksammad för sin beskrivning av brännvinstillverkning från potatis.
285 Kerstin Ekman har uppmärksammat hur Claes Bjerkander ännu 10 år efter det att Wargentin gått bort bekymrade sig för utvecklingen i Vetenskapsakade-mien: »Wargentin är död! Wargentin är död!« (eKman 2015; s. 257).
286 fries (1907; s. 217).
Internationella observatörer på besök i Uppsala noterade mot slu-tet av 1700-talet hur kvalislu-teten i forskningen och utbildningen vid universitetet hade sjunkit.287 En sådan besökare var engelsmannen Edmund Clarke.288 Han kom till Uppsala i november 1799 med höga förväntningar.
[We had] our heads filled with extravagant notions of the splendour of a University which had produced so many illus-trious men. […] The high expectations we had formed, with regard to its flourishing condition, were not however realized.
Every thing seemed to dwindle into insignificance, when the reality was opposed to our ideal picture.289
Edmund Clarke fick sitt negativa intryck bekräftat när han träffade Adam Afzelius (1750–1837), nyss hemkommen från många år utom-lands. Adam Afzelius var väl insatt i förhållandena vid engelska uni-versitet och förklarade »You must not expect to find every thing here upon the same footing as in England: we have neither the same funds, nor the means of exciting an equal degree of emulation among our students.«
Clarke var särskilt förvånad över att både studenter och lärare såg ut och klädde sig som vanligt folk, helt skilt från situationen i Oxford och Cambridge. Värst tyckte han var den dekadens som präglade studen-ternas liv och leverne.
För att till slut något nyansera bilden: det var i första hand natur-vetenskapens ställning i samhället som reducerades under gustaviansk tid. Det behövde inte nödvändigtvis vara liktydigt med att den inom-vetenskapliga utvecklingen avstannade, även om de största namnens bortgång sammanföll i tiden. Den naturvetenskapliga forskningen tuf-fade på. Lika lite då som nu kunde vetenskapliga genombrott beställas eller förutsägas. Genombrott förutsätter per definition en föregående period av oförtröttligt samlande av små pusselbitar (eller t.o.m. följan-de av villospår). I Uppsala upprätthölls unföljan-der följan-den gustavianska tiföljan-den en mycket hög kvalitet inom några av naturvetenskaperna genom äm-nesföreträdare som Fredric Mallet (matematikprofessor 1773–1794) och Daniel Melanderhjelm (astronomiprofessor 1761–1796, tjänstledig från 1782).
287 johannisson (1979/80).
288 sandbLad (1979/80).
289 cLarKe (1838; s. 3).
Men visst fanns också en rad namn som inte gått till historien för sina vetenskapliga insatser. Vi har redan nämnt Johan Meldercreutz som blockerade professuren i matematik i 20 år. I 30 år (1757–1787) satt Samuel Duæus (1718–1789) på fysikprofessuren och det sluta-de med uppsägning på grund av alkoholproblem (och uteslutning ur Vetenskapsakademien; i Societeten valdes han aldrig in). Och i nära 40 år (1784–1820) innehade Johan Afzelius (1753–1837; Adam Afzelius bror) professuren i kemi. Han var förvisso en allmänt lärd och omtyckt person, »af lifligt och angenämt umgänge, som gnistrade af peppradt skämt«.290 Men hans insatser inom kemin var begränsade.
Hans egentligen enda kemiska arbete gällde påvisandet av olikheten mellan myrsyra och ättiksyra. Jöns Jacob Berzelius, som varit student hos Johan Afzelius, skrev i parentationen över sin lärare att »Han hade kunnat illustrera sitt namn i kemins annaler, men dertill saknade han hogen för anställandet af rön, och äggades icke af önskan att blifva bemärkt.«
För den naturvetenskapligt inriktade Societeten i Uppsala skulle det i alla händelser paradoxalt nog visa sig att det sena 1700-talet kom att utgöra en mycket god tid. Man kom åter igång med tidskrifts-utgivningen och en donation som förändrade allt dök plötsligt upp. I de följande kapitlen ska vi se hur denna uppgång påverkade Societeten en lång tid framöver.
290 berzeLius (1838). Se också Johan (Jan) Afzelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/
artikel/5585, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Sv. Odén).