Alliansfrihet

Neutralitet är ett folkrättsligt begrepp som uttrycker att varje stat enligt folkrätten har möjlighet att förklara sig neutral i händelse av krig mellan andra stater. Dock har en stat som förklarar sig neutral både rättigheter och skyldigheter enligt FN-stadgan. Exempelvis får en neutral stats territorium inte kränkas. Detta skydd ger även skyldigheter såsom att en neutral stat inte får sälja krigsmateriel till någon av parterna eller på något annat direkt sätt bidra med krigshjälp till någon av parterna. Den svenska neutralitetspolitikens rötter finner sin grund i år 1834 då spänningar kring det sönderfallande ottomanska riket föranledde en svensk-norsk neutralitetsförklaring som sedermera skulle leda till den svenska neutralitetstraditionen (Andrén 1996:39).

”Utrikespolitiken måste vägledas av det geografiska läget och det nationella intresset. Illusioner som kunde utsätta landet för faror måste undvikas. Ambitionerna borde begränsas till att försöka inge de makter med vilka man hade de närmaste relationerna en fast tro på landets hederliga avsikter. Om det iakttog strikt neutralitet mellan de krigförande, kunde det genom ett opartiskt uppträdande förtjäna respekt och uppskattning. Begränsade resurser uteslöt varje tanke på erövringar. De borde istället koncentreras på försvar av territoriet och samhällsinstitutionerna.” (ibid).

Den svenska neutralitetspolitiken var ännu situationsstyrd och inte del av den säkerhetspolitiska doktrinen. Dock kom det år 1897 en grundlagsändring som innebar att mobilisering utan riksdagens medgivande förbjöds för andra syften än att upprätthålla rikets neutralitet eller att försvara Sverige om det angreps (Andrén 1996:41). Därav fick neutralitetspolitiken ett starkare fäste i den svenska säkerhetspolitiska diskursen. Vid Första världskrigets utbrott avgav Sverige en neutralitetsförklaring som deklarerade att Sverige skulle vara fullkomligt neutralt under kriget. Under det finska vinterkriget mellan åren 1939-1940 pressades den svenska neutralitetspolitiken genom Finlands önskan om svensk hjälp för att stoppa Sovjetunionens anfall. Sveriges ställningstagande var att hjälpa Finland så mycket som möjligt utan att hota Sveriges fred. Detta resulterade i att Sverige gav ekonomiskt och humanitärt bistånd till Finland. Det resulterade även i att Sverige inte stoppade de frivilliga i Sverige som ville kämpa för den finska saken samt att Sverige startade massiva diplomatiska aktiviteter i syfte att få ett stopp på kriget (Andrén

1996:53). Tysklands invasion av Danmark och Norge under år 1940 problematiserade den svenska neutralitetspolitiken då Sverige avskärmades av de två stormakterna Tyskland och Sovjetunionen. Situationen föranledde till att Sverige gav upp sin neutralitetslinje och lät tyska transporter av materiel och trupp passera igenom Sverige. Sveriges neutralitetspolitik kunde under Andra världskriget inte alltid genomföras enligt internationella regler. Dock blev neutralitetspolitiken framgångsrik såtillvida att Sveriges avvikelser från en strikt neutralitetspolitik aldrig föranledde till att någon av de stridande parterna valde att anfalla Sverige (ibid:58).

Efter Andra världskriget och omformandet av Nationernas Förbund till Förenta Nationerna blev alliansfria och neutral stater internationellt erkända som nyttiga. Avkoloniseringen av de europeiska imperierna resulterade i ett stort antal nya stater vilka valde att bedriva en neutralitetspolitik för att undvika beroendet av stormakterna. Sverige kunde, för flertalet av dessa nya neutrala stater, spela en framträdande roll genom de svenska diplomatiska och tekniska kompetenserna. Därigenom kunde Sverige och den svenska neutralitetspolitiken spela en allt större roll i världspolitiken (ibid:101f).

Sveriges alliansfrihet och neutralitet bygger på formeln alliansfrihet i fred - neutralitet i krig. Denna formel ifrågasattes inte under Kalla kriget men i och med Sovjetunionens fall har den svenska synen på den gamla neutralitetspolitiken förändrats. Sveriges medlemskap i EU är en tydlig indikator på en förändrad syn på neutralitetspolitiken. EU är inte en militärallians men det ekonomiska och politiska samarbetet mellan medlemsstaterna gör det svårt för Sverige att ställa sig neutral i en konflikt där andra unionsmedlemmar är inblandade. Den gamla formeln alliansfrihet i fred - neutralitet i krig har i och med Sveriges säkerhetspolitiska integrerande i EU blivit problematisk. Det kan även argumenteras för att Sveriges närmande till ett medlemskap i NATO och Sveriges medlemskap i OSSE har spelat ut neutralitetspolitiken.

7.2.1 Alliansfrihet i diskursen

I den svenska säkerhetspolitiska diskursen är försvarandet och framhållandet av värdet i den, för Sverige, stadgade normen alliansfrihet ett ställningstagande som genomsyrar den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Den svenska alliansfrihetens positiva inverkan på svensk utrikes- och säkerhetspolitik framhålls i bland annat utrikesdeklarationerna.

Alliansfriheten har enligt utrikesdeklarationerna från år 2002 och år 2003 tjänat Sverige väl då den ger handlingsfrihet och har ett brett folkligt stöd.

“Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.” (Utrikesdeklarationen 2003:7).

“Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet. Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.” (Utrikesdeklarationen 2002:4).

Enligt den svenska säkerhetspolitiska diskursen innebär dock inte den svenska allianfriheten att Sverige befinner sig i utanförskap eftersom Sverige deltar konkret och aktivt i samarbetet för att främja fred och förebygga konflikter. Resonemanget används bland annat i utrikesdeklarationen från år 1999.

“Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den minskar spänning och ökar säkerheten i vår del av Europa. Vi har själva valt vår politik och definierar dess närmare innebörd. Militär alliansfrihet innebär inte utanförskap. Sverige deltar konkret och aktivt I samarbetet för att främja fred och förebygga konflikter såväl i Europa som globalt.” (Utrikesdeklarationen 1999:5).

Det internationella säkerhets- och försvarssamarbetet är enligt den svenska säkerhetspolitiska diskursen inte i motsättning till den svenska alliansfriheten vilket bland annat delges i utrikesdeklarationen från år 2004.

“Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som har tjänat, och tjänar, oss väl. Samtidigt vill vi engagera oss aktivt för ett stärkande av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. I detta ligger ingen motsättning.” (Utrikesdeklarationen 2004:5).

Den svenska alliansfriheten är dock inte helt oproblematisk eftersom det i regeringsförklaringen från år 2001 markeras att regeringen eftersträvar en bred uppslutning kring Sveriges militära alliansfrihet, ett uttalande som indikerar att det finns interna motsättningar i den svenska säkerhetspolitiken gällande Sveriges alliansfrihet.

“Sveriges säkerhetspolitiska linje, militär alliansfrihet med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl. Den senaste tidens händelser illustrerar på nytt att hoten mot vår säkerhet kan vara av många olika slag. Regeringen eftersträvar en bred uppslutning kring Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.” (Regeringsförklaringen 2001:8).

I Utrikesdeklarationen från år 2001 står det även skrivet om den säkerhetspolitiska viljan att omarbeta den svenska militära alliansfriheten. I utrikesdeklarationen framgår det att regeringen har bjudit in riksdagens partier för överläggningar gällande den svenska militära alliansfriheten. Dock är avsikten inte att överge den svenska militära alliansfriheten utan att omformulera den.

“Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering: "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består." Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje. Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten. Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.” (Utrikesdeklarationen 2001:5).

I Utrikesdeklarationen från år 2006 anges det att regeringen vill stärka det internationella samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitik på den militära alliansfrihetens grund, en konkret utveckling av den tidigare militära alliansfriheten då man förespråkar stärkt internationellt samarbete.

“För att möta dagens och morgondagens hot vill regeringen ytterligare stärka det internationella samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken på den militära alliansfrihetens grund.” (Utrikesdeklarationen 2006:5).

Viljan att stärka det internationella samarbetet är återkommande i den svenska säkerhetspolitiska diskursen. Viljan att utveckla dagens svenska säkerhetspolitik präglas till stor del av de internationella organisationerna FN och NATO men framförallt av den regionala organisationen EU. I regeringsförklaringen från år 2006 betonas EU:s betydelse.

“Utvecklingen och utformningen av vår säkerhetspolitik måste fortsatt ske i brett nationellt samförstånd. Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Regeringen fäster vikt vid EU:s gemensamma säkerhetsstrategi.” (Regeringsförklaringen 2006:5).

I Utrikesdeklarationen från år 2007 står det att den svenska militära alliansfrihetens rötter har brutits upp genom medlemskapet i den politiska alliansen som EU utgör. Det är ett konkret uttalande för att synen på den svenska militära alliansfriheten har förändrats.

“Utvecklingen och utformningen av vår utrikes- och säkerhetspolitik måste fortsatt ske i brett nationellt samförstånd. Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Dessa grundstenar i Sveriges relationer med omvärlden består trots att vi sedan början på 1990-talet befinner oss i ett fundamentalt nytt skede i utrikes- och säkerhetspolitiken liksom i ett avgörande nytt skede i den vidare globala utvecklingen. Genom medlemskapet i den politiska allians som den Europeiska unionen utgör har Sverige brutit upp från en tradition med rötter tillbaka till 1812. ” (Utrikesdeklarationen 2007:1f).

Ytterligare argumentation som stärker resonemanget om att synen på den svenska militära alliansfriheten har förändrats är kopplingarna mellan den svenska alliansfriheten och samarbetet med NATO. I utrikesdeklarationen från år 2005 understryks NATO:s vikt för svenska internationella insatser då ett nära samarbete med NATO underlättar och möjliggör en aktiv svensk utrikespolitik.

“Sverige är militärt alliansfritt. Samtidigt är Nato en viktig partner till Sverige när det gäller insatser i krisområden. Vi fortsätter bidra med styrkor till Nato/PFF:s insatser på Balkan och i Afghanistan. Sverige står i maj värd för ett ministermöte inom partnerskapet med Nato, ett tillfälle att diskutera dagens säkerhetspolitiska utmaningar i denna breda krets. Som medlem i EU och som partner i olika organisationer får vi fler vägar att bedriva en aktiv utrikespolitik och utveckla vår långa tradition av medling och konfliktlösning.” (Utrikesdeklarationen 2005:8).

Trots samarbetet med NATO anser den svenska säkerhetspolitiska diskursen att det inte finns skäl för ett svenskt medlemskap i NATO. Den militära alliansfriheten gagnar Sveriges självständighet och möjlighet att delta i internationella samarbeten för fred och säkerhet. Den svenska säkerhetspolitiska linjen är att Sverige är militärt alliansfritt, ett ställningstagande som präglar den svenska säkerhetspolitiska diskursen.

“Låt mig tydligt slå fast att det är viktigt att ha ett brett samarbete med Nato inom ramen för det partnerskap vi deltar i. Vi värdesätter samarbetet med Nato men ser inget skäl till ett svenskt Nato-medlemskap. Den militära alliansfriheten ger oss både den självständighet vårt internationella engagemang behöver och möjlighet att delta i internationellt samarbete för fred och säkerhet. Det har varit en fördel för Sverige och för vår säkerhet att det rått stor enighet om den svenska säkerhetspolitiska linjen… Att Sverige är militärt alliansfritt och därmed står utanför ett försvarssamarbete där kärnvapen ingår stärker vår position i kampen mot massförstörelsevapen.” (Utrikesdeklarationen 2006:6).