Sveriges deltagande i internationella militära insatser

Det aktiva förespråkandet av internationella militära samarbeten är tydligt i den svenska säkerhetspolitiska diskursen. Bland annat inleds utrikesdeklarationen från år 2004 med en genomgång av de internationella militära samarbetena och truppinsatserna som Sverige ingår i och bidrar med. Retoriken i diskursen gällande internationella militära samarbeten präglas av en stolthet över svensk kapacitet och samarbetsförmåga.

”I Kongo – där över tre miljoner människor dödats i vad som kallats Afrikas eget världskrig – finns svensk trupp på plats. I somras kunde en EU-insats med svenska och franska specialstyrkor på FN:s begäran snabbt kväva en uppflammande etnisk

rensning. Det är ett exempel på hur vi är beredda att stoppa grova kränkningar av mänskliga rättigheter – även med militära medel. Vi samarbetar med afrikanska stater och organisationer som tar ett allt större ansvar för Afrikas utveckling och för kontinentens kriser. I Afghanistan – där talibanerna och al-Qaida ökar sina attacker - förbereder vi en insats tillsammans med de nordiska länderna och andra truppbidragare för att stärka säkerheten på landsbygden, bekämpa narkotikahandel och terrorism och underlätta återuppbyggnaden. Sverige deltar redan i säkerhetsstyrkan i Kabul, som leds av Nato. Vi ansvarar för utbildning av afghanska advokater i mänskliga rättigheter. Svenska Afghanistankommittén svarar för 500 skolor och hälsovård för kvinnor och barn. På Balkan kunde EU under svenskt ordförandeskap förhindra ett fullskaligt krig i Makedonien. Nu leder Sverige den brigad i Natostyrkan Kfor i Kosovo där vi själva deltar med 520 personer. Svenska poliser deltar i EU:s båda polismissioner i Bosnien och i Makedonien. Regeringen verkar för att EU:s roll i Kosovo stärks.” (Utrikesdeklarationen 2004:1f).

7.4 Diskursens paradox

Syftet med detta kapitel är att testa min hypotes att det förekommer paradoxer i den svenska säkerhetspolitiska retoriken kring normer som är stadgade för Sverige och att retoriken saknar intern konsistens. Genom att visa på att värdet av normerna alliansfrihet och suveränitet framhålls i den svenska säkerhetspolitiska diskursen syftar kapitlet till att belysa att det finns paradoxer i diskursen och att retoriken saknar intern konsistens.

På vilket sätt är det då en paradox att framhålla värdet av både alliansfrihet och internationella militära samarbeten? I det internationella systemet är det en stadgad norm att kollektiv säkerhet i syfte att bevara internationell fred och säkerhet är positivt. Även försöken att skapa sådana arrangemang är positivt. Sveriges alliansfrihet och neutralitet bygger på formeln alliansfrihet i fred - neutralitet i krig. Denna formel ifrågasattes inte under Kalla kriget men i och med Sovjetunionens fall har den svenska synen på den gamla neutralitetspolitiken förändrats. Sveriges medlemskap i EU är en tydlig indikator på en förändrad syn på neutralitetspolitiken. EU är inte en militärallians men det ekonomiska och politiska samarbetet mellan medlemsstaterna gör det svårt för Sverige att ställa sig neutralt i en konflikt där andra unionsmedlemmar är inblandade. Den gamla formeln alliansfrihet i fred - neutralitet i krig har i och med Sveriges säkerhetspolitiska integrerande i EU blivit föråldrad. Det kan även argumenteras för att Sveriges närmande

till ett medlemskap i NATO och Sveriges medlemskap i OSSE har spelat ut neutralitetspolitiken då det skapar ett beroende och ett ställningstagande som underminerar neutralitetspolitiken.

I den svenska säkerhetspolitiska diskursen försvaras värdet av alliansfrihet samtidigt som det förespråkas ett utvecklat samarbete med NATO och ett stärkande av EU:s säkerhetspolitiska och militära kapacitet. Argumentationen bygger på resonemanget att alliansfrihet och ett brett militärt samarbete med NATO samt stärkande av EU:s militära kapacitet inte står i motsättning till varandra.

“Låt mig tydligt slå fast att det är viktigt att ha ett brett samarbete med Nato inom ramen för det partnerskap vi deltar i. Vi värdesätter samarbetet med Nato men ser inget skäl till ett svenskt Nato-medlemskap. Den militära alliansfriheten ger oss både den självständighet vårt internationella engagemang behöver och möjlighet att delta i internationellt samarbete för fred och säkerhet. Det har varit en fördel för Sverige och för vår säkerhet att det rått stor enighet om den svenska säkerhetspolitiska linjen… För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna.” (Utrikesdeklarationen 2006:6).

“Sverige är militärt alliansfritt. Samtidigt är Nato en viktig partner till Sverige när det gäller insatser i krisområden. Vi fortsätter bidra med styrkor till Nato/PFF:s insatser på Balkan och i Afghanistan. Sverige står i maj värd för ett ministermöte inom partnerskapet med Nato, ett tillfälle att diskutera dagens säkerhetspolitiska utmaningar i denna breda krets. Som medlem i EU och som partner i olika organisationer får vi fler vägar att bedriva en aktiv utrikespolitik och utveckla vår långa tradition av medling och konfliktlösning.” (Utrikesdeklarationen 2005:8).

”Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som har tjänat, och tjänar, oss väl. Samtidigt vill vi engagera oss aktivt för ett stärkande av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. I detta ligger ingen motsättning.” (Utrikesdeklarationen 2004:5).

Denna uppsats gör gällande att framhållandet av värdet i normerna alliansfrihet och internationella militära samarbeten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen skapar en paradox i diskursen. Detta eftersom alliansfrihet och internationella militära samarbeten befinner sig i motsatsförhållande till varandra och därav är det en motsättning att förespråka dem båda. Sverige kan inte vara både alliansfritt och ha ett militärt samarbete

med alliansorganisationen NATO och den regionala organisationen EU med dess säkerhetspolitiska aspekter. Sverige har idag militära trupper i Afghanistan och Kosovo som är under NATO ledning. Sverige har även åtagit sig ansvaret för en av EU:s såkallade Battle Groups. EU styrkans uppgifter styrs idag av Petersbergsuppgifterna, det vill säga humanitära insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande och fredsframtvingande uppgifter i omvärlden. Dock förbinder sig Sverige närmare stater som inte är alliansfria såsom Storbritannien, Polen och Tyskland genom deltagandet i EU styrkan. Därav kan det argumenteras för att Sveriges bidragande till EU styrkan och medlemskapet i EU gör det svårt för Sverige att ställa sig neutralt i en konflikt där andra unionsmedlemmar är inblandade. Om Sverige verkligen hade bedrivit en alliansfri säkerhets- och utrikespolitik så hade man kunnat valt att inte låta svenska trupper styras under NATO ledning dessutom skulle Sverige kunna ställt sig utanför de säkerhetspolitiska och militära samarbetena inom EU.

Hur kommer det sig då att man framhåller värdet av normer som är i motsatsförhållande till varandra i den svenska säkerhetspolitiska diskursen? Den realistiska teorin gör gällande att aktörer i det internationella systemet agerar rationellt utifrån nationella intressen. Moraliska universella idéer styr inte aktörerna mer än i särskilda sammanhang och i konkreta former. Etiska föreställningar är enligt realismen sällan en orsak utan snarare en effekt och ett sätt att kräva universell lagstiftande auktoritet utifrån ens egna preferenser. Inte som den utopiska tanken gör gällande att det är de etiska standarderna som är grunden för preferenserna. Makt och säkerhet är starkare drivkrafter än moral och normer i det internationella systemet. Den realistiska synen på normer och moraliska universella idéer är att stater bör hängiva sig åt dem så länge som de inte är oförenliga med staters viktigare intressen. Realismens förklaring till den svenska säkerhetspolitiska diskursens paradoxer är att förespråkandet av alliansfrihet och internationella militära samarbeten sker på grund av att det gynnar den svenska statens egenintressen. Normerna betyder egentligen inte någonting då statens egenintressen helt styr staters agerande på den internationella arenan.