Kosovokonflikten

Efter Andra världskriget delades Jugoslavien upp i de sex delrepublikerna: Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Kosovo skapades som en självstyrande provins till Serbien och består i huvudsak av befolkningsgrupperna albaner och serber. Under 600-talet förflyttade sig många serber till Kosovo då de ansåg området vara obefolkat bosatte de sig. Dock hävdar albanerna att deras förfäder redan var bosatta i området när serberna kom (Säkerhetspolitik.se:

Kosovo). Under slutet av 1300-talet drog det osmanska folket över Europa vilket

resulterade i att många av de ortodoxa serberna drevs bort på samma gång som de muslimska albanerna främjades att slå sig ned (ibid). Det osmanska folket härskade över Kosovo fram till före Första världskrigets utbrott.

År 1989 valdes Milosevic till president i Serbien. Året därefter antog Serbien en ny författning som tog bort Kosovos självstyre. Milosevic hade som mål att göra Kosovo mer serbiskt och därav stängdes albanspråkiga tidningar och all undervisning på albanska upphörde. I mitten av 1990-talet bildades gerillarörelsen UCK (Kosovas befrielsearmé, Ushtrisë të çlirimtare të Kosovës) vars mål var att med våld befria Kosovo och upprätta ett självständigt albanskt Kosovo. Våren år 1998 trappades konflikten upp då serbisk polis och militär ansatte kosovoalbanerna för att komma åt UCK. Resultatet blev att flertalet civila flydde över till grannländerna och att omvärlden införde ekonomiska sanktioner mot Serbien (ibid). Under sommaren år 1998 eskalerade konflikten och albanska byar brändes ner och minerades. I februari år 1999 lyckades USA och ett antal europeiska stater samla representanter för kosovoalbanerna och serberna till förhandlingar i Rambouillet utanför Paris. Dock misslyckades förhandlingarna och NATO inledde den 24 mars år 1999 bombningar av militära mål i Jugoslavien trots att NATO inte hade FN:s godkännande av bombningarna (ibid). På samma gång drog serberna igång ett våldsamt angrepp mot albanerna i Kosovo vilket resulterade i flertalet flyktingar till grannländerna. Uppskattningsvis 800 000 människor fördrevs eller flydde från Kosovo under kriget, det vill säga närmare femtio procent av den albanska befolkningen (Nationalencyklopedin: Kosovokriget). NATO:s bombningar varade i elva veckor och den 3 juni år 1999 skrev Milosevic under nästan alla NATO:s ursprungliga krav. Uppgörelsen om Kosovo, som den stadgas i FN:s säkerhetsråds resolution 1244, innebar att serbiska styrkor fick knappt två veckor på sig att lämna Kosovo samtidigt som styrkor i FN:s regi under NATO styre skulle ersätta dem för att skydda civilbefolkningen. Vidare skulle alla flyktingar få återvända, en provisorisk styrelse skulle upprättas i syfte att se till det demokratiska uppbyggandet och UCK:s avväpning (Säkerhetspolitik.se:

8.1.1 Kosovokonflikten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen

Den svenska statens reaktion till NATO:s bombningar mot militära mål i Jugoslavien präglades av en stor oro för att säkerhetsrådet inte hade sanktionerat bombningarna men samtidigt kritiserades inte NATO:s handlingar (Dagens Nyheter 1999-03-26). I den svenska säkerhetspolitiska diskursen är retoriken gällande Kosovokriget fokuserad på brotten mot mänskliga rättigheter. I utrikesdeklarationen från år 1999 diskuteras Rambouillet förhandlingarna och de föraningar man hade kring vad som skulle kunna ske om förhandlingarna misslyckades. Det poängteras att politik ytterst handlar om människors rättigheter och att dessa inte uppfylls på Balkan. I deklarationen jämför man Balkan med övriga Europa och konstaterar att det är hög tid för Balkan att finna sin plats i det moderna Europa.

”Överlastade kärror med kvinnor och barn på flykt. En krigsmaskin som dödar, slår sönder och terroriserar. Etnisk rensning, oförsonlighet och lögn som politikens redskap. Krypskyttar och massgravar. Detta har hänt i dessa dagar, i vår egen världsdel, i Europa. Detta är den ödesdigra verklighet som återkommer att spelas upp framför våra ögon om inte förhandlingarna i Rambouillet leder till resultat och lägger grunden till en fredlig utveckling. Det påminner oss om vad politik – också utrikespolitik – ytterst handlar om: människors vilja att leva i trygghet, att få sina rättigheter respekterade och att ha en chans att förverkliga sina drömmar. Men i dag är Balkan ett tragiskt särfall i Europa. Övriga Europa har under det senaste årtiondet haft en dynamisk politisk och ekonomisk utveckling. Det är hög tid att Balkan finner sin plats i det moderna Europa.” (Utrikesdeklarationen 1999:1).

I regeringens proposition 1998/99:112 framhävs vikten av att etablera en internationell fredsstyrka i Kosovo i syfte att säkra flyktingarnas återvändande och skapa förutsättningar till en demokratisk utveckling. I propositionen framhålls det att Sverige är villigt att bidra med militär trupp för att säkra mänskliga rättigheter.

”En internationell fredsstyrka i Kosovo är av avgörande betydelse för att flyktingar skall kunna återvända och för att fred och förutsättningar för en demokratisk utveckling skall kunna skapas. Sverige kan göra en mycket viktig insats genom att bidra till en sådan styrka. Flyktingåtervändande förutsätter också säkra och stabila

förhållanden för de omfattande återuppbyggnadsinsatser som kommer att bli nödvändiga.” (Regeringens proposition 1998/99:112 :9).

I samma proposition ses NATO:s bombningar den 24 mars år 1999 som något nödvändigt för att förmå Serbien att sluta begå brott mot mänskliga rättigheter.

”Sedan Nato tvingades ingripa den 24 mars i år har massflykt och deportationer av den kosovoalbanska civilbefolkningen ägt rum.” (Regeringens proposition 1998/99:112 :6).

8.1.2 Sveriges normativa ställningstagande

Sveriges agerande och ställningstagande i Kosovokonflikten präglas i den svenska säkerhetspolitiska diskursen av framhållandet av värdet i normen mänskliga rättigheter. Normen gör gällande att mänskliga rättigheter är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som det internationella systemet. Brott mot mänskliga rättigheter är inte en stats interna angelägenhet trots FN:s artikel 2(7) i FN stadgan i vilken det står skrivet att FN inte har rätt att ingripa i frågor som faller inom vederbörande stats interna angelägenheter så till vida att det inte handlar om hot mot den internationella freden. Genom att aktivt förespråka en militär intervention mot en annan suverän stats territorium underminerar Sverige suveränitetsprincipen trots att Sverige framhåller värdet av suveränitetsnormen, vilket tidigare kapitel har redovisat. Suveränitetsnormen gör gällande att stater i det moderna internationella systemet erkänns som juridiskt jämlika trots skillnader i maktkapacitet och territoriell storlek. Varje stat anses ha den slutgiltiga och exklusiva auktoriteten att använda våld inom statens territorium. Eftersom Kosovo är en provins till Serbien så har Serbien enligt suveränitetsprincipen den slutgiltiga och exklusiva auktoriteten att använda våld inom statens territorium. Dock är Sveriges normativa ställningstagande och agerande i Kosovokonflikten styrt av mänskliga rättigheter, det vill säga mänskliga rättigheter är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som det internationella systemet. Därav har Sverige konkret bidragit med militära trupper i ett internationellt multilateralt samarbete inom en annan suverän stats territorium.

Det kan argumenteras för att Sveriges aktiva deltagande i ett multilateralt internationellt samarbete styrt av den militära alliansen NATO medför att Sverige

förespråkar normen internationella militära samarbeten trots att Sveriges officiella ståndpunkt är alliansfrihet. Med andra ord, Sveriges agerande och ställningstagande i Kosovokonflikten framhäver värdet i normen internationella militära samarbeten. Normen gör gällande att i det internationella systemet är det en stadgad norm att kollektiv säkerhet i syfte att bevara internationell fred och säkerhet är positivt. Även försöken att skapa sådana arrangemang är positivt. Grunderna till Sveriges agerande i Kosovokonflikten analyseras i slutet av detta kapitel.