Nyttomaximerande förklaringsmodell

Detta kapitel har visat på att Sveriges agerande och normativa ställningstagande i uppsatsens valda konflikter är inkonsekvent ur en normativ ståndpunkt. Dock är Sveriges agerande och ställningstagande konsekvent ur en FN synvinkel då Sveriges normativa mönster och ställningstagande, i de valda konflikterna, överensstämmer med säkerhetsråds ställningstagande och agerande. I fallen Kosovo och Afghanistan valde säkerhetsrådet att framhäva normen mänskliga rättigheter och därigenom intervenera vilket även Sverige valde att göra. I fallet Irak var säkerhetsrådet splittrat vilket resulterade i att suveränitetsnormen framhävdes, så även i den svenska säkerhetspolitiska diskursen. I Darfurkonflikten har säkerhetsrådet valt att framhäva normen mänskliga rättigheter. Trots säkerhetsrådets normativa ställningstagande har det idag inte skett några FN ledda humanitära interventioner i Darfur trots att det i normen mänskliga rättigheter framgår att mänskliga rättigheter är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som av det internationella systemet. Sveriges normativa ställningstagande och agerande präglas,

även i Darfurkonflikten, av säkerhetsrådets agerande då Sverige på samma sätt som säkerhetsrådet har valt att framhålla värdet av normen mänskliga rättigheter samt valt att inte bidra med militära trupper till en humanitär intervention i Darfur. Detta trots att flertalet länder i det internationella samfundet (inklusive Sverige) har valt att beskriva situationen i Darfur som ett folkmord, vilket är ett brott enligt folkrätten som de anslutna staterna är förpliktade att hindra eller bestraffa. Dock fastslog FN:s granskningskommission att de övergrepp som har skett och sker i Darfur inte kan kategoriseras som ett folkmord. Därav kan det argumenteras för att granskningskommissionens rapport har medfört att det internationella samfundet och de stater som valt att beskriva situationen i Darfur som ett folkmord inte har valt att agera kraftigare för att stoppa Darfurkonflikten.

Det kan även argumenteras för att Sveriges normativa mönster och agerande präglas av EU:s ställningstagande. I Kosovokonflikten och Afghanistankonflikten var EU:s ståndpunkt enad och positiv till interventioner vilket ledde till att även Sverige stödde interventionerna. I Irakkonflikten var EU splittrat då bland annat Polen och Storbritannien var för en intervention medan Tyskland och Frankrike var emot. Därav kan det argumenteras för att EU:s splittring resulterade i att Sverige valde att vara emot koalitionens intervention i Irak.

En realistisk förklaringsmodell av Sveriges normativa mönster och ställningstagande i de valda konflikterna bygger på en nyttomaximerande logik. Realismen gör gällande att det internationella systemet präglas av ett anarkiskt system med en ständig maktkamp. I det anarkiska systemet är Sverige rädd för att bli utnyttjat och följaktligen är den mest grundläggande drivkraften för Sverige, enligt realismen, överlevnad vilket säkerställs genom makt och säkerhet. Därav agerar Sverige, enligt realismen, rationellt utifrån sina nationella intressen. Intresse är ett grundläggande begrepp och en stark drivkraft inom realismen som menar på att människan handlar utifrån egenintresse snarare än allas intresse. Dock försöker människan att rättfärdiga sina egenintressen som universella intressen och därigenom belägga dem på resten av världen. På samma sätt agerar stater utifrån sina specifika intressen. Därav är etiska standarder och normer, enligt realismen, historiskt begränsade och produkter av omständigheter och intressen. Etiska föreställningar är enligt realismen sällan en orsak utan snarare en effekt

och ett sätt att kräva universell lagstiftande auktoritet utifrån ens egna preferenser. Den realistiska teorin gör gällande att Sveriges normativa ställningstagande inte är styrt av normerna i sig utan av Sveriges nationella egenintressen, det vill säga makt och säkerhet är starkare drivkrafter än moral och normer i det internationella systemet. Det kan därav argumenteras för att Sverige väljer att följa säkerhetsrådets beslut och normativa ställningstagande i syfte att säkerställa sin egen säkerhet samt öka Sveriges makt i det internationella samfundet. Det kan även argumenteras för att Sverige väljer att följa EU:s ståndpunkt eftersom Sverige, genom medlemskapet i EU, är politiskt och ekonomiskt beroende av EU.

Det kan även argumenteras för att Sveriges efterliknande av säkerhetsrådets och EU:s beslut och normativa ställningstaganden syftar till att skapa en maktbalans. Genom att följa säkerhetsrådets agerande och normativa ställningstagande medverkar Sverige till att någon enskild stat inte får en dominant position i det internationella systemet. Ett resonemang som kan liknas med maktbalans resonemanget vilken gör gällande att stater med mindre resurser förväntas alliera sig mot starkare stater eftersom de inte vill att andra stater ska få en dominant position i det internationella systemet. Det kan även argumenteras för att Sverige väljer att följa säkerhetsrådets och EU:s beslut i syfte att etablera sig som en pålitlig och effektiv samarbetspartner i det internationella samfundet vilket skulle kunna generera ekonomisk och politisk makt. Ett beteende som kan liknas vid bandwagoning.

Sveriges normativa ställningstagande och agerande i uppsatsens valda konflikter är enligt realismen inte styrt av normerna i sig utan av Sveriges nationella intressen. Detta kapitel har förts fram av en argumentation som har visat på att Sveriges normativa ställningstaganden i konflikterna följer säkerhetsrådets och EU:s agerande eftersom det gynnar Sveriges nationella intressen. Därav kan det argumenteras för att den svenska säkerhetspolitiska diskursens paradoxer och retorikens avsaknad av intern konsistens är en följd av Sveriges vilja att säkerställa att den svenska säkerhetspolitiska diskursen behandlar normer som säkerhetsrådet och EU kan tänkas använda för att rättfärdiga sitt agerande. Därav visar det på att normerna och deras värde egentligen saknar betydelse eftersom Sveriges agerande och normativa ställningstagande styrs av egenintressen vilket leder till att diskursen innehåller paradoxer och en avsaknad av intern konsistens.