Irakkriget år 2003

Upptakten till Irakkriget år 2003 inleddes med terrorattackerna i USA den 11 september år 2001. USA:s president George W Bush anklagade Irak för att stödja internationell terrorism och för att utveckla massförstörelsevapen. USA tillsammans med Storbritannien utvecklade planer för ett militärt anfall med syfte att störta Saddam Hussein och etablera en demokratisk västvänlig regim i Irak. Dock stötte planerna på motstånd från flertalet av USA:s och Storbritanniens allierade. Under år 2002 inledde USA en militär uppladdning i Mellanöstern. Samtidigt krävde FN att vapeninspektionerna skulle återupptas vilket resulterade i att USA:s planer på anfall stoppades till dess att krisen hade behandlats av FN. FN:s säkerhetsråd beslöt den 8 november år 2002 att Irak skulle få 30 dagar på sig att redovisa all information om landets massförstörelsevapen samt att vapeninspektörerna skulle få helt fria händer att genomföra sitt arbete i Irak. I januari och februari år 2003 meddelade International Atomic Energy Agency (IAEA) att vapeninspektörerna behövde mer tid, vilket de flesta staterna i säkerhetsrådet var villiga att ge. Dock försökte USA, Spanien och Storbritannien få igenom en skarpare FN-resolution vilket ledde till att säkerhetsrådet fastnade i sina förhandlingar. Den 17 mars år 2003 gav USA:s president ett ultimatum att Saddam Hussein och hans närmaste måste lämna Irak inom 48 timmar annars blir det krig. Då kraven inte uppfylldes inledde USA den 20 mars år 2003 sitt anfall mot Irak (Säkerhetspolitik.se: Irak). USA koalitionen mötte endast sporadiskt motstånd och de förväntade förbanden runt Bagdad hade till stor del skingrats. Redan den 9 april år 2003 hade USA-styrkor tagit kontrollen över Bagdad. Efter ytterligare några dagars stridigheter i norra Irak intogs Saddams hemstad Tikrit och den 1 maj år 2003

deklarerade USA:s president att kriget till stor del var över. Endast ett hundratal amerikanska och några tiotal brittiska soldater omkom i stridigheterna. Även på den irakiska sidan var förlusterna begränsade. De huvudsakliga orsakerna till att förlusterna på båda sidor var så pass låga beror till stor del på koalitionens utbredda användning av precisionsstyrda vapen och det faktum att det inte förekom några större strider mellan irakiska förband och koalitionens trupper (Säkerhetspolitik.se: Irak ).

8.2.1 Irakkonflikten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen

Den svenska säkerhetspolitiska diskursens retorik gällande Irakkonflikten är fokuserad på folkrätten och FN:s betydelse för internationell fred och säkerhet. I utrikesdeklarationen från år 2003 beskrivs Saddam Husseins brott mot mänskligheten och hans ovilja att samarbeta med FN:s vapeninspektörer. Enligt diskursen är lösningen att utsätta Saddam Hussein för maximal press, dock måste en militär insats vara den sista utvägen och sanktionerad av FN. Enligt den svenska säkerhetspolitiska diskursen förutsätter Sveriges säkerhet en världsordning baserad på folkrätten.

”Vår säkerhet förutsätter att Iraks massförstörelsevapen förstörs. Det är en skam att vår civilisations vagga behärskas av Saddam Hussein. Listan på hans svek är lång: han har använt kemiska stridsmedel i kriget mot Iran och även mot sin egen befolkning. 5000 kurder i byn Halabja, män, kvinnor och barn dödade han med stridsgas. Hans Blix har i sin rapport visat att 6 500 bomber med kemiska stridsspetsar saknas i Iraks redovisning, liksom stora mängder mjältbrandsbakterier. FN:s vapeninspektörer måste få den tid de behöver. Saddam Hussein kommer aldrig att nedrusta med mindre än att han utsätts för maximal press, men en militär insats kan bara få vara en sista utväg när alla andra medel uttömts. Vår säkerhet förutsätter en världsordning baserad på folkrätten. Det kan därför bara vara FN:s säkerhetsråd som fattar beslut om våldsanvändning.” (Utrikesdeklarationen 2003:5).

I den försvarspolitiska rapporten Vårt militära försvar – vilja och vägval från Försvarsberedningen den 3 juni år 2003 redovisas den samlade svenska bedömningen gällande bland annat Irakkonflikten. I rapporten tydliggörs det att Sveriges officiella ståndpunkt till koalitionens invasion mot Irak var att den inte var berättigat eftersom koalitionens agerande skedde utanför FN:s ramar och därigenom underminerade

koalitionen FN:s tilltro. I rapporten framgår det att ansvaret för att åstadkomma en fredlig lösning på frågan om Iraks efterlevnad av säkerhetsrådets resolutioner låg i den irakiska regimens händer.

”Kriget mot Irak kom alltså att föras utan beslut av FN:s säkerhetsråd och därigenom i strid mot FN-stadgans våldsförbud. De flesta folkrättsliga experter är eniga om denna tolkning, även om vissa av koalitionsländerna hävdar att stöd för en våldsinsats redan existerade genom tidigare resolutioner. Ett flertal länder, däribland Sverige, har framfört stark kritik mot länderna i koalitionen för detta agerande utanför FN:s ramar. Den svenska kritiken har främst framhållit risken för att tilltron till den av FN ledda globala säkerhetsordningen rubbas, vilket skulle kunna tas till intäkt av andra stater att bryta mot FN:s stadga… Försvarsberedningen konstaterade i sin rapport ”Säkrare grannskap – osäker värld” att det primära ansvaret för att åstadkomma en fredlig lösning på frågan om Iraks efterlevnad av säkerhetsrådets resolutioner låg i den irakiska regimens händer, men att det åvila FN:s säkerhetsråd att besluta om

konsekvenserna för de länder som inte följer FN:s resolutioner.”

(Försvarsdepartementet: Vårt militära försvar – vilja och vägval). 8.2.2 Sveriges normativa ställningstagande

Sveriges agerande och ställningstagande i Irakkonflikten präglas i den svenska säkerhetspolitiska diskursen av framhållandet av värdet i suveränitetsnormen. Suveränitetsnormen gör gällande att det i det moderna statssystemet är bevarandet av den suveräna staten en stadgad norm och att varje stat har egen bestämmanderätt över sitt territorium. Därav har ingen annan stat rätt att lägga sig i en annan stats inre angelägenheter. Dock har FN rätt att bryta mot en stats suveränitet om FN:s säkerhetsråd anser att situationen i staten utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet eller att det begås allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Genom förespråkandet av folkrätten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen försvaras suveränitetsprincipen i och med att suveränitetsprincipen är en del av folkrätten. I den svenska säkerhetspolitiska diskursen betonas även att en intervention mot Irak måste vara sanktionerad av FN. Det kan argumenteras för att suveränitetsprincipen försvaras genom betonandet av FN:s roll och betydelse i en sanktionerad intervention eftersom FN enligt suveränitetsprincipen är den instans som fattar beslut om interventioner mot andra staters territorium. I diskursen framhävs det även att det primära ansvaret för att åstadkomma en fredlig lösning på

frågan om Iraks efterlevnad låg i den irakiska regimens händer, det vill säga det är Iraks interna angelägenhet att skapa en fredlig lösning på frågan om Iraks efterlevnad. Det kan även argumenteras för att Sveriges försvarande av FN:s roll och betydelse för internationell fred och säkerhet samt kritiserande av koalitionens agerande i Irakkonflikten är i linje med den svenska alliansfriheten. Därav kan man hävda att det i den svenska säkerhetspolitiska diskursens retorik gällande Irakkonflikten framhålls värdet av den internationella normen alliansfrihet vilket medför att normen internationella militära samarbeten undermineras. Grunderna till Sveriges agerande i Irakkonflikten analyseras i slutet av detta kapitel.