Darfurkonflikten

I mars år 2003 startade ett uppror i västra Sudans Darfur region. Rebeller anklagade Sudans regering för att försumma regionen och för att ta parti för araberna i konflikter mellan dessa och regionens svarta invånare. I mars år 2004 betecknade FN:s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan, situationen i Darfur som ”världens värsta humanitära katastrof”. Samordnaren beskrev konflikten som en ”systematisk folkfördrivning”, riktad mot de svarta i Darfur. Regimen i Sudan avfärdade dock anklagelserna som lögner (Säkerhetspolitik.se: Darfur). I indirekta samtal mellan rebellerna och Sudans regering, där EU och USA agerade medlare, enades parterna våren år 2004 om ett eldupphör. Trots eldupphöret fortsatte våldet. En FN-rapport i maj år 2004 konstaterade att över en miljon människor i Darfur hade tvingats lämna sina hem och att regeringsstyrkorna inte höll tillbaka nomadmiliserna. I juli år 2004 bestämde FN:s säkerhetsråd att Sudans regering var tvungen att stoppa nomadmiliserna inom en månad annars skulle åtgärder vidtas. När tidsfristen hade löpt ut hade Sudans regering inte avväpnat nomadmiliserna eller stoppat

deras attacker mot civila. Trots det införde inte FN några sanktioner, eftersom säkerhetsrådet var splittrat i frågan.

USA:s utrikesminister Colin Powell beskrev i september år 2004 konflikten i Darfur som ett folkmord vilket resulterade i att Sudans regering svarade med att anklaga USA för att utnyttja ett humanitärt problem för egna politiska syften. Med stöd av USA gav säkerhetsrådet i september år 2004 FN i uppdrag att undersöka anklagelserna om folkmord. I januari år 2005 fastslog FN:s granskningskommission att Sudans regeringen och dess allierade milisgrupper hade begått systematiska övergrepp mot civila i Darfur. Kommissionen ansåg dock inte att övergreppen kunde definieras som folkmord vilket innebär att FN enligt folkrätten inte var skyldigt att ingripa. Utredningen ansåg emellertid att ”handlingar med folkmordsavsikter” kunde ha begåtts och föreslog att 51 misstänkta krigsförbrytare skulle ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag (Säkerhetspolitik.se: Darfur). FN:s säkerhetsråd inledde ett möte i februari år 2005 i syfte att ta ställning till sanktioner mot enskilda krigsförbrytare. USA tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Danmark ville införa sådana sanktioner men sanktionsförslaget stoppades av Kina, Ryssland och Qatar.

Efter intensiva påtryckningar från omvärlden undertecknades ett fredsavtal om Darfur den 5 maj år 2006 av Sudans regering och av den största fraktionen inom rebellgruppen. FN beräknar att mer än halva Darfurs befolkning är direkt påverkad av konflikten. Fler än 200 000 människor har dött till följd av krigsrelaterat våld. 1,8 miljoner människor tros vara interna flyktingar i Darfur. 200 000 flyktingar har flytt över gränsen till Tchad vilket har resulterar i spänningar mellan Sudan och Tchad (ibid).

8.4.1 Darfurkonflikten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen

I den svenska säkerhetspolitiska diskursen ses krisen i Darfur som en av vår tids största humanitära katastrofer. Enligt den svenska diskursen måste det internationella samfundet göra ytterligare ansträngningar för att stoppa övergreppen mot befolkningen.

Krisen i Darfur är en av vår tids största humanitära katastrofer. Det internationella samfundet måste göra ytterligare ansträngningar så att övergreppen mot civilbefolkningen upphör och konflikten får ett slut. (Regeringsförklaringen 2006:5)

I den svenska säkerhetspolitiska diskursen beskrivs situationen i Darfurkonflikten även som ett folkmord. I diskursen framhävs det att det internationella samfundet har både rätten och skyldigheten att ingripa vid folkmord. Dock står det i nästa mening att konflikten måste få en politisk lösning.

”Just nu riktas världens ögon mot Darfur och det folkmord som skördat hundratusentals människors liv och drivit miljoner på flykt. När den Afrikanska Unionen som har gjort viktiga insatser nu är berett att låta FN ta över påminns vi om FN-toppmötets banbrytande beslut om skyldigheten att skydda civilbefolkningar från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Om en regering inte lever upp till denna förpliktelse har det internationella samfundet både rätt och skyldighet att ingripa. Konflikten måste få en politisk lösning och regeringen bidrar med en ny medlare för Darfur och en särskild rådgivare för Afrikas Horn.” (Utrikesdeklarationen 2006:2).

I regeringsförklaringen från år 2004 klargörs det att Sverige ska gå i främsta ledet i arbetet mot folkmord, massmord och etnisk rensning. Det deklareras även att övergreppen i Darfur måste upphöra.

Sverige ska gå i främsta ledet i arbetet mot folkmord, massmord och etnisk rensning. Regeringen ska nära samarbeta med FN:s generalsekreterare och den rådgivare I folkmordsfrågor som tillsattes som ett konkret resultat av Stockholms Internationella Forum. Övergreppen i Darfur måste upphöra och den långa smärtsamma resan mot fred, säkerhet och försoning påbörjas. (Regeringsförklaringen 2004:1)

8.4.2 Sveriges normativa ställningstagande

Sveriges normativa ställningstagande i Darfurkonflikten präglas av normen mänskliga rättigheter. I diskursens retorik används begreppet folkmord vilket enligt internationell rätt är ett brott. Folkmordskonventionen trädde i kraft år 1951 och anger att folkmord är ett brott enligt folkrätten som de anslutna staterna (däribland Sverige) är förpliktade att hindra eller bestraffa. Folkmord definieras enligt konventionen som gärningar i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp (Nationalencyklopedin: folkmord). Genom att använda begreppet folkmord i den svenska säkerhetspolitiska diskursen kan det argumenteras för att Sverige uppfattar det som sker i

Darfur som ett folkmord. FN:s granskningskommission fastslog i januari år 2005 att Sudans regeringen och dess allierade milisgrupper hade begått systematiska övergrepp mot civila i Darfur. Kommissionen ansåg dock inte att övergreppen kunde definieras som folkmord vilket innebär att FN enligt folkrätten inte var skyldigt att ingripa. Utredningen ansåg emellertid att ”handlingar med folkmordsavsikter” kunde ha begåtts. Då Sverige trots allt använder begreppet folkmord i den svenska säkerhetspolitiska diskursen måste Sverige anse att FN:s granskningskommission hade fel och att det som har skett och sker i Darfur är ett folkmord ur en svensk synvinkel. Därav är Sverige enligt folkmordskonventionen förpliktigat att hindra eller bestraffa folkmord, vilket i dagsläget inte har skett. Men även om Sverige inte hade klassificerat situationen i Darfur som ett folkmord så anses situationen, enligt den svenska säkerhetspolitiska diskursen, vara en av vår tids största humanitära katastrofer. Eftersom Sverige framhåller värdet av normen mänskliga rättigheter i diskursen så borde Sverige enligt denna norm agera för att skydda individens rättigheter eftersom mänskliga rättigheter enligt normen är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som det internationella systemet. Grunderna till Sveriges agerande i Darfurkonflikten analyseras i nästa del.