Syftet med denna uppsats är att kritiskt analysera den svenska säkerhetspolitiska diskursen genom att åskådliggöra de normkonflikter som existerar i diskursen. Genom att identifiera normkonflikterna i diskursen har jag som syfte att pröva min hypotes att det förekommer paradoxer i den svenska säkerhetspolitiska retoriken kring normer som är stadgade för Sverige samt att retoriken saknar intern konsistens. Jag har även för avsikt att testa min hypotes att den svenska statens normativa ställningstaganden styrs av en nyttomaximerande aspekt, det vill säga den svenska staten anpassar sina normativa ställningstaganden utefter sina egenintressen. För att undersöka mitt syfte analyserar jag den svenska säkerhetspolitiska diskursens internationella normkonflikter mellan åren 1999-2007 samt analyserar vilket normativt mönster som har präglat Sveriges agerande och ställningstagande i internationella konflikter mellan åren 1999-2007.
Denna uppsats har påvisat att det i den svenska säkerhetspolitiska diskursen framhävs normer som är i ett motsatsförhållande. I diskursen framhålls värdet av normerna mänskliga rättigheter och suveränitet trots att de underminerar varandra. De underminerar varandra eftersom det i normen mänskliga rättigheter framgår att mänskliga rättigheter är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som det internationella systemet. Brott mot mänskliga rättigheter är inte en stats interna angelägenhet trots FN:s artikel 2(7) i FN stadgan. Därav rättfärdigas interventioner i andra staters territorium ifall de sker i syfte att försvara och bevara individens rättigheter. Men genom att intervenera i en annan stats angelägenheter kränks den suveräna statens territoriella integritet trots att i det moderna statssystemet är bevarandet av den suveräna staten en stadgad norm. Suveränitetsnormen gör gällande att stater inte ska intervenera i en annan suverän stats interna angelägenheter. Normen förhindrar militära aktioner mot andra stater förutom när aktionernas syfte är självförsvar eller i en försvarsallians syfte.
I den svenska säkerhetspolitiska diskursen framhålls även värdet i normerna alliansfrihet och internationella militära samarbeten trots att även de underminerar
syfte att bevara internationell fred och säkerhet är positivt. Även försöken att skapa sådana arrangemang är positivt. Sveriges alliansfrihet och neutralitet bygger på formeln alliansfrihet i fred - neutralitet i krig. Denna uppsats gör gällande att framhållandet av värdet i normerna alliansfrihet och internationella militära samarbeten i den svenska säkerhetspolitiska diskursen skapar en paradox i diskursen eftersom alliansfrihet och internationella militära samarbeten är i ett motsatsförhållande till varandra och därav är det en motsättning att förespråka dem båda. Sverige kan inte vara både alliansfri och ha ett militärt samarbete med alliansorganisationen NATO och den regionala organisationen EU med dess säkerhetspolitiska aspekter. Sverige har idag militära trupper i Afghanistan och Kosovo som är under NATO ledning. Sverige har även åtagit sig ansvaret för en av EU:s såkallade Battle Groups. EU styrkans uppgifter styrs idag av Petersbergsuppgifterna, det vill säga humanitära insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande och fredsframtvingande uppgifter i omvärlden. Dock förbinder det Sverige närmare stater som inte är alliansfria såsom Storbritannien, Polen och Tyskland. Därav kan det argumenteras för att Sveriges bidragande till EU styrkan och medlemskapet i EU gör det svårt för Sverige att ställa sig neutral i en konflikt där andra unionsmedlemmar är inblandade. Så vida Sverige verkligen hade bedrivit en alliansfri säkerhets- och utrikespolitik så hade man valt att inte låta svenska trupper styras under NATO ledning samt att Sverige skulle kunna ha ställt sig utanför de säkerhetspolitiska och militära samarbetena inom EU.
Uppsatsen har även visat på att Sveriges agerande och normativa ställningstagande i Kosovokonflikten, Afghanistankonflikten, Irakkonflikten och Darfurkonflikten är inkonsekvent ur en normativ ståndpunkt. Dock är Sveriges agerande och ställningstagande konsekvent ur en FN synvinkel eftersom Sveriges normativa mönster och ställningstagande i de valda konflikterna överensstämmer med säkerhetsråds ställningstagande och agerande. I fallen Kosovo och Afghanistan valde säkerhetsrådet att framhäva normen mänskliga rättigheter och därigenom intervenera vilket även Sverige valde att göra. I fallet Irak var säkerhetsrådet splittrat vilket resulterade i att suveränitetsnormen framhävdes, så även i den svenska säkerhetspolitiska diskursen. I Darfurkonflikten har säkerhetsrådet valt att framhäva normen mänskliga rättigheter. Trots säkerhetsrådets normativa ställningstagande har det idag inte skett några FN ledda
humanitära interventioner i Darfur trots att det i normen mänskliga rättigheter framgår att mänskliga rättigheter är av godo och att de ska skyddas av såväl stater som det internationella systemet. Sveriges normativa ställningstagande och agerande präglas även i Darfurkonflikten av säkerhetsrådets agerande då Sverige såsom säkerhetsrådet har valt att framhålla värdet av normen mänskliga rättigheter samt valt att inte bidra med militära trupper till en humanitär intervention i Darfur. Det kan även argumenteras för att Sveriges normativa mönster och agerande präglas av EU:s ställningstagande. I Kosovokonflikten och Afghanistankonflikten var EU:s ståndpunkt enad och positiv till interventioner vilket ledde till att även Sverige stödde interventionerna. I Irakkonflikten var EU splittrat då bland annat Polen och Storbritannien var för en intervention medan Tyskland och Frankrike var emot. Därav kan det argumenteras för att EU:s splittring resulterade i att Sverige valde att vara emot koalitionens intervention i Irak.
Hur kommer det sig då att man framhåller värdet av normer som är i motsatsförhållande till varandra i den svenska säkerhetspolitiska diskursen? Realismens förklaring till den svenska säkerhetspolitiska diskursens paradoxer och avsaknad av intern konsistens är att det gynnar den svenska statens egenintressen. Normerna betyder egentligen inte någonting eftersom statens egenintressen helt styr staters agerande på den internationella arenan. Det kan även argumenteras för att den svenska säkerhetspolitiska diskursen framhåller värdet av suveränitetsprincipen för att rättfärdiga och skydda den svenska suveräniteten, dock endast den. Med andra ord, den svenska suveräniteten ska skyddas eftersom det är i linje med svenska egenintressen. Andra staters suveränitet prioriteras dock inte i samma omfattning som den svenska suveräniteten därav förespråkar Sverige även aktivt mänskliga rättigheter trots att det underminerar suveränitetsprincipen.
Realismens förklaring till Sveriges normativa mönster och ställningstagande i de valda konflikterna bygger på samma resonemang som ovanstående argumentation. Realismen gör gällande att det internationella systemet präglas av ett anarkiskt system med ständig maktkamp. I det anarkiska systemet är Sverige rädd för att bli utnyttjat och följaktligen är den mest grundläggande drivkraften för Sverige, enligt realismen, överlevnad vilket säkerställs genom makt och säkerhet. Därav agerar Sverige enligt realismen rationellt utifrån sina nationella intressen. Det kan argumenteras för att Sverige
väljer att följa säkerhetsrådets och EU:s beslut och normativa ställningstagande i syfte att säkerställa sin egen säkerhet samt öka Sveriges makt i det internationella samfundet. Det kan även argumenteras för att Sveriges efterliknande av säkerhetsrådets och EU:s beslut och normativa ställningstaganden syftar till att skapa en maktbalans. Genom att följa säkerhetsrådets och EU:s agerande och normativa ställningstagande så medverkar Sverige till att någon enskild stat inte får en dominant position i det internationella systemet. Ett resonemang som kan liknas med maktbalans resonemanget vilken gör gällande att stater med mindre resurser förväntas alliera sig mot starkare stater eftersom de inte vill att andra stater ska få en dominant position i det internationella systemet. Det kan även argumenteras för att Sverige väljer att följa säkerhetsrådets och EU:s beslut i syfte att etablera sig som en pålitlig och effektiv samarbetspartner i det internationella samfundet vilket skulle kunna generera ekonomisk och politisk makt. Ett beteende som kan liknas vid bandwagoning.
Sveriges normativa ställningstagande och agerande i uppsatsens valda konflikter är enligt realismen inte styrt av normerna i sig utan av Sveriges nationella intressen. Uppsatsen har förts fram av en argumentation som har visat på att Sveriges normativa ställningstaganden i konflikterna följer säkerhetsrådets och EU:s agerande eftersom det gynnar Sveriges nationella intressen. Därav kan det argumenteras för att den svenska säkerhetspolitiska diskursens paradoxer och retorikens avsaknad av intern konsistens är en följd av Sveriges vilja att säkerställa att diskursen behandlar normer som säkerhetsrådet och EU kan tänkas använda för att rättfärdiga sitt agerande. Därav visar det på att normerna och deras värde egentligen inte betyder någonting eftersom Sveriges agerande och normativa ställningstagande styrs av egenintressen, vilket leder till att diskursen innehåller paradoxer och en avsaknad av intern konsistens.