Allmänna skillnader

En första avgörande sak när man tittar på organisationers förmåga att verka effektivt är att undersöka de ekonomiska förutsätt-ningarna. Vilka resurser har då de olika sametingen? Samtliga sameting är statsfinansierade. Då kan man genast slå fast att det föreligger en avsevärd skillnad. Sametinget i Norge har en års-budget om 230 miljoner svenska kronor. I Sverige är det fråga om 78 miljoner svenska kronor och i Finland 15 miljoner svenska kronor. De stora differenserna skulle kunna tyda på att det före-ligger en skillnad från statsmakternas inställning till sametingen.

Det finska Justitiedepartementet har dock framfört att siffrorna inte är jämförbara, eftersom pengarna skall räcka till olika saker.

Fråga är dock hur stor felmarginalen är. En annan jämförelse är att se på de medel som avsätts från statsmakterna sida för sametingens organisation. Enligt uppgift uppgår det beloppet i Norge till ca 47 miljoner svenska kronor, i Sverige till 16 miljoner svenska kronor och i Finland till ca 8 miljoner svenska kronor. Återigen skulle man kunna hävda att jämförelsen är vilseledande, eftersom organisa-tionen i Norge är större. Det skall dock beaktas att antalet

registre-rade på röstlängden i samtliga länder inte skiljer sig åt i någon avsevärd utsträckning. I Norge är det fråga om ca 10 000 personer, i Sverige 6700 personer och i Finland 5 100 personer. Det innebär att om man skulle sätta antalet röstberättigade i förhållande till budgeten så avsätter Norge betydligt mer pengar än Sverige och Finland.

Vid en jämförelse skulle man i stället skulle utgå från antalet samer i varje land. I Norge finns det ca 30 000 samer, i Sverige ca 17 000 och i Finland ca 7 000. Siffrorna är dock osäkra. Om man ändå skulle utgå från dem vid en jämförelse skulle det ge vid handen att den norska staten avsätter ca 7 700 svenska kronor per same till Sametinget, Sverige ca 4 600 svenska kronor per same till Sametinget och Finland 2 100 svenska kronor per same till Same-tinget. Det innebär att även utifrån denna jämförelsen blir slut-satsen densamma, Norge har en mer generös avsättning än Sverige och Finland. Sverige ligger budgetmässigt mellan sina grannländer.

Norges mer generösa hållning i ekonomiska avseenden avspeglar sig även genom att Sametinget i Norge erhållit en ny byggnad till kostnad av 125 miljoner norska kronor. Byggnaden har väckt uppseende och besökts av ett stort antal besökande.

5.1.2 Sametingets förhållande till övrig befolkning

En annan avgörande faktor för sametingens möjligheter att verka torde vara deras förhållande till övrig befolkning i landet. Som framgått är sametingens roll som remissinstans i samtliga länder central. För att det skall fungera är det dock en förutsättning att myndigheterna samarbetar. I Norge tycks det fungera någorlunda, i vart fall har Sametinget ännu inte utnyttjat sin juridiska möjlighet att klaga hos JO. Däremot tycks problemet vara större i Finland, trots att Sametinget använder sig av juridiska klagomöjligheter har det inte lett till att deras verksamhet fullt ut respekteras. Självfallet skulle dock denna skillnad även kunna förklaras med att Sametinget i Norge har större toleranströskel. Det svenska Sametingets roll som remissinstans är inte lika etablerad som i grannländerna, jämför vidare kapitel 8.

Ett nära samband har vidare Sametingets förhållande till lokalbefolkningen i närområdet och samarbetet med kommunen i den ort Sametinget är beläget. Enligt uppgift har Sametinget i Norge ett mycket bra samarbete med Karasjok kommun.

Kommunen är stolt över att få husera det nybyggda Sametinget. I

Sverige däremot finns det enligt uppgift från Sametinget vissa motsättningar mellan vissa norrländska kommuner och Sametinget.

Det skall dock framhållas att situationen förbättrats under senare år, bl.a. ställer sig numera två ledande kommuner, Kiruna och Jokkmokk positiva till Sametinget. En möjlig förklaring till dessa motsättningar skulle kunna vara Sametingets läge. I Sverige är Sametinget beläget i Kiruna, en ort som bör ha en stark industriell identitet, medan Sametinget i Norge tycks vara beläget på mindre ort. I Finland finns det starka motsättningar i hela Hembygds-området mellan samer och övrig befolkning. En förklaring till det är att rätten till rennäringen är omstridd.

Det som ovan anförts skulle tyda på att det föreligger grund-läggande skillnader i sametingens förutsättningar för att verka effektivt. Om så är fallet kan det ha sin förklaring i historiska och kulturella skillnader som utredningen som huvudregel saknar möjlighet att överblicka. En viktig skillnad mellan de norska och svenska sametingen är dock att norska samepolitiker har en förankring i rikspolitiken som deras svenska kollegor saknar.

5.1.3 Det norska sametingets förankring i rikspolitiken

Historiskt började såväl samerna i Sverige som i Norge att engagera sig politiskt för att stärka sina rättigheter i början på 1900-talet. I Norge var dock samerna många fler. Bl.a. var samerna i majoritet i flera kommuner i norra Norge. I Sverige rådde motsatsen, samerna var efter kommunsammanslagningarna på 1960-talet i minoritet i samtliga kommuner i Sverige. Detta innebar att samerna i Norge och Sverige hade skilda förutsättningar för att kunna arbeta politiskt. I Norge engagerade sig samerna i större utsträckning i rikspolitiken, eftersom de i högre grad än samerna i Sverige ansåg att de fick gehör för sina ståndpunkter. I Sverige däremot drevs samepolitiken i huvudsak utanför de etablerade politiska partierna.

När sedan sametingen kom till fanns det i Norge samiska politiker som var skolade i rikspolitiken, medan detta saknades i Sverige. I Norge är i motsats till förhållandena i Sverige rikspartier represen-terade i Sametinget. Detta har vidare till följd att de samiska politikerna i Norge har ett mycket bredare politiskt nätverk än de svenska samiska politikerna och de har därmed lättare att föra upp samiska frågorna på riksnivå.