Skall Sametingets ordförande utses av regeringen?

Utredningens linje är som vi tidigare redovisat att i avvaktan på fortsatta möjliga utredningar om Sametingets ställning försöka stärka Sametingets ställning inom det gällande regelverket.

En första fråga är då om det skulle vara möjligt att ta bort den formella bestämmelsen om att det är regeringen som förordnar Sametingets ordförande trots att Sametinget tillsvidare måste förbli en myndighet.

Den tidigare Samerättsutredningen föreslog i sitt betänkande att ledamöterna i Sametingets plenum skulle väljas av samerna, men formellt förordnas av regeringen. Skälet härför var att markera att Sametinget var en förvaltningsmyndighet (jämför a. SOU sid. 159).

Departementschefen anförde om detta följande:

Den allmänna regeln är att en statlig förvaltningsmyndighets chef tillsätts av regeringen. Har en myndighet en styrelse utser regeringen också ledamöterna i styrelsen. För att åstadkomma en parallellitet mellan Sametinget och andra statliga förvaltningsmyndigheter har samerättsutredningen föreslagit att ledamöterna i Sametingets full-mäktigeförsamling, som väljs i särskilda val, formellt skulle förordnas av regeringen. Jag finner en sådan ordning mindre tilltalande. Jag föreslår i stället att vad som bör förbehållas regeringen är att utse ordförande från Sametinget efter förslag från tinget. En liknande ord-ning finns när det gäller förordnande av rektorer för våra universitet och högskolor (prop. 1992/93:32 sid. 45).

Vi anser att bestämmelsen om att det är regeringen som förordnar ordförande för Sametinget strider mot det förhållande att Same-tinget är ett valt organ. Vi förutsätter vidare att bestämmelsen huvudsakligen är av formell karaktär, vars enda funktion är att markera att Sametinget formellt är en myndighet under regeringen.

Det framstår exempelvis som om det skulle kunna bli mycket komplicerat om Sametingets plenum skulle välja en ordförande som regeringen inte ansåg sig kunna acceptera. Hur skulle en sådan situation lösas?

Utredningen anser därför att det finns mycket starka skäl som talar för att bestämmelsen i Sametingslagen om att det är rege-ringen som utser Sametingets ordförande tas bort och ersätts av en reglering om att det är Sametinget som utser sin ordförande.

En fråga är då om en sådan åtgärd är möjlig. Som framgått anges det i propositionen om Sametingets tillkomst att det finns en allmän regel om att det är regeringen som utser myndighetschefer.

Det som åsyftas är att det i 11 kap 9 § regeringsformen anges att tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen tillsätts av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Föreskriften skall ses som ett utflöde av regeln i RF 1:6 att det är regeringen som styr riket. Den inskärper vad som gäller redan på grund av bestämmelsen i RF 11:8 som anger att rätts-kipnings- eller förvaltningsuppgift inte får fullgöras av riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen. Ett bemyndigande för annan myndighet att tillsätta tjänst behöver inte ges genom författning (jämför Erik Holmberg, Nils Stjernquist, Grundlagarna, Stockholm 1980, sid. 385–386). I verksförordning (1995:1322) anges enligt 32 § att myndighetens chef anställs genom beslut av regeringen. Andra anställningar beslutas av myndigheten.

Av förordning (1993:327) med instruktion för Sametinget följer dock att denna bestämmelse i verksförordningen inte gäller för Sametinget.

Med hänsyn till att Sametinget intar en särställning som svensk myndighet anser utredningen att det är väl motiverat att regeringen avstår från rättigheten att utse ordförande. Av bestämmelserna i regeringsformen följer att det i första hand skulle vara regeringen som bemyndigar Sametinget att självt utse sin ordförande. Ett sådant bemyndigande skulle kunna meddelas formlöst eller följa av förordning (1993:327) med instruktion för Sametinget. Det skulle dock också kunna lagregleras i sametingslagen. Av Regerings-formens 8 kap 14 § följer att behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i visst ämne utgör ej hinder för riksdagen att genom lag

meddela föreskrifter i samma ämne. Innebörden är bl.a. att rege-ringen kan förelägga riksdagen förslag till sådana författningar som regeringen är behörig att besluta. En författning som en gång har beslutats i form av lag kan dock bara upphävas genom ny lag (Jämför SOU 1972:15, sid. 82).

Utredningen anser att det naturligaste vore om det av sametings-lagen kunde följa att det är Sametinget som utser sin ordförande.

Av sametingslagens 2 kap. 2 § följer att det är regeringen som utser ordföranden i Sametinget efter förslag av Sametinget. Utredningen föreslår att denna paragraf ändras.

Den fråga som då skulle uppkomma är om det förhållande att det inte längre skulle vara regeringen som utser ordförande för Same-tinget skulle påverka SameSame-tingets ställning som myndighet. Som tidigare framgått är det utredningens linje att det i och för sig är mindre lämpligt att definiera Sametinget som en myndighet, men att det för närvarande saknas andra klara alternativa organisations-former.

Termen myndighet är inte definierad i svensk lag. I stället använder man sig som framgått av kapitel 2 vissa kriterier för att fastställa om en organisation skall betraktas som en myndighet eller inte. Ett sådant kriterium är om det är regeringen som utser organisationens chef, det skulle tyda på att organisationen är en myndighet.

För Sametinget föreligger det ingen sådan tveksamhet. Same-tinget är en myndighet och detta anges också i sametingslagens 1 kap 1 §. Det kan därför aldrig uppkomma någon oklarhet i frågan om Sametingets ställning. Det saknas därför skäl att med hjälp av de omnämnda kriterierna fastställa Sametingets ställning. Den fråga som utredningen därför endast behöver ställa sig i sammanhanget är om bestämmelsen i sametingslagen om att Sametinget är en myndighet skulle kunna strida mot en framtida bestämmelse om att det är Sametinget som självt utser ordförande. Utredningen drar med hänsyn till att regeringsformen endast anger det är regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som tillsätter tjänst att bestämmelserna inte strider mot varandra.

2 kap 2 § andra stycket sametingslagen lyder i dag på följande sätt: Efter förslag av Sametinget förordnar regeringen ordförande i Sametinget. Ordföranden skall utses bland tingets ledamöter.

Sametinget väljer vice ordförande bland ledamöterna.

Vi föreslår med hänsyn till vad som anförts ovan att 2 kap. 2 § andra stycket skall ändras så att det framgår att det är Sametinget som väljer ordförande.

Utredningen har vidare uppmärksammat att enligt Sametingets arbetsordning 117 § utgörs Sametingets presidium av ordföranden samt tre vice ordförande. Ordalydelsen i sametingslagen ger dock intryck att det endast skall vara fråga om en vice ordförande. För att upphäva denna motsättning föreslår vi att det av sametingslagen skall följa att det kan vara fråga om flera vice ordföranden.