Sametingets uppgifter och konstitutionella ställning

Sametinget i Norge är ett folkvalt organ. I Norges grundlag (110 a §) anges att det åligger statliga myndigheter att skapa förutsättningar för att den samiska folkgruppen kan bevara och utveckla sitt språk, kultur och samfundsliv. I Samelagen är detta närmre preciserat genom att det anges att alla offentliga organ bör

bereda Sametinget tillfälle att yttra sig innan de avgör frågor som hör till Sametingets arbetsområde. Det anges vidare följande :

Sametingets arbetsområde är allt som efter tingets uppfattning särskilt berör det samiska folket. Sametinget kan på eget bevåg initiera och uttala sig om alla frågor inom sitt arbetsområde. Det kan också på eget bevåg lägga fram frågor för offentliga myndigheter och privata institu-tioner. Sametinget kan delegeras beslutsrätt över de medel stats-budgeten avsätter för samiska ändamål. Departementet fastställer regler för Sametingets ekonomiförvaltning. Sametinget har beslutsrätt om det följer av andra bestämmelser i lagen eller om det är fastlagt på annat sätt.

För närvarande har Sametinget utöver vad som följer av Samelagen till uppgift att handha bl.a. frågor om kultur, rennäring, samisk skola och samisk kulturfond. Det medverkar även i planeringen av hälso- och socialfrågor för den samiska befolkningen. Avsikten är att fler uppgifter skall överföras på tinget i framtiden.

Sametingets överordnade mål är kulturell kontinuitet för samerna. Deras arbete består av att utforma och att uppnå samepolitiska mål, att vara remissinstans, att vara samernas språkrör, att fördela medel samt att fastställa riktlinjer för sina verksamhetsområden.

3.2.1 Utredningens analys

Vad är då innehållet i dessa regler? Inledningsvis är alltså Sametinget i Norge remissinstans i samtliga samiska frågor. Det betyder att det kan påverka, men inte avgöra samtliga samiska frågor. En fråga är då vad som gäller om en myndighet skulle underlåta att höra Sametinget i en samisk fråga. Enligt uppgift skulle Sametinget i det läget kunna vända sig till Norges mot-svarighet till Justitieombudsmannen med klagomål. Hittills har dock Sametinget nöjt sig med att agera politiskt. I lagen anges vidare att det står Sametinget fritt att uttala sig om frågor inom sitt arbetsområde. En fråga är då vad som avses med detta. Enligt i vart fall svensk lag är det självklart att varje myndighet har rätt att uttala sig inom sitt verksamhetsområde utan att det regleras särskilt i lag.

Rättigheten är därmed svår att värdera. Det som däremot är anmärkningsvärt är att det är Sametinget själv som bestämmer sitt verksamhetsområde. Sametingets arbetsområde är allt som efter

tingets uppfattning särskilt berör det samiska folket och det har en lagstadgad rätt att uttala sig i samtliga frågor som det anser berör dem. Att låta tingets subjektiva uppfattning vara verksamhets-definierande framstår som en både oklar och ovanlig lagstiftnings-teknik. Mycket riktig är innebörden av denna bestämmelse enligt uppgift från Sametinget också omstridd i Norge. Enligt samerna själva betyder det att samerna kan ta upp alla frågor, även sådana som inte direkt berör dem, exempelvis utrikespolitiska frågor såsom Tibetfrågan. En fråga är då varför man valt en oklar lagstift-ningsteknik, som medfört tillämpningsproblem. En hypotes skulle vara att avsikten varit att i lag ge samerna en viss självständighet.

Enligt uppgift från Kommunal-och Regionaldepartementet i Norge har det varit en medveten strategi att låta Sametingets ställning växa fram i praxis. Man ville vid dess tillkomst inte låsa fast Sametinget i en fast form utan ansåg att dess roll skulle utvecklas efter hand.

Sametinget finansieras i sin helhet genom statliga medel.

Budgeten för 2002 uppgår till ca 200 miljoner norska kronor. Det särskilda i finansieringen är att det är fråga om vad som i Norge benämns som "post 50-bevilgning". Innebörden i detta är att departementschefen inte fullt ut ansvarar för hur Sametinget använder anslaget utan bara att anslaget inte överskrids och att gällande regler följs. Sametinget kan själv bestämma för vilket ändamål pengarna skall användas.

Här skall det anmärkas att det föreligger en principiell skillnad mot det svenska systemet. I Sverige har vi inget ministerstyre, en departementschef kan aldrig bli direkt ansvarig för en myndighets användning av ett anslag utan i stället skulle ett sådant ansvar tillkomma regeringen.

Hur kan då Sametingets konstitutionella ställning beskrivas?

Enligt vidare uppgift från departementet i Norge är Sametinget ett folkvalt organ, men samtidigt även en förvaltningsmyndighet. Som politiskt organ kan det inte instrueras av ett statsråd eller regeringen, men däremot kan Stortinget exempelvis genom lag-stiftning bestämma över det. I motsats till vad som gäller i Finland är dock samernas självstyre inte lagfäst.

Sametinget har vidare till skillnad mot det svenska Sametinget någon form av ekonomisk frihet. Denna ekonomiska frihet är lagstadgad, det står i lagen att det till Sametinget kan delegeras en beslutsrätt om budgetmedel. Denna ekonomiska frihet realiseras vidare genom de s.k. post- 50 bevilgningar. Det skulle kunna innebära att det norska Sametinget på grund av sin ekonomiska frihet skulle kunna anses utöva någon viss grad av självstyre. Den

ekonomiska friheten medför dock i praktiken vissa komplikationer.

Sametinget i Norge lyder precis som andra myndigheter under riksrevisionen. Det är dock svårt för riksrevisionen att revidera, eftersom Sametinget erhållit pengarna fritt. Riksrevisionen har därför föreslagit att Sametinget själv skall ansvara för sin revision.

Även andra institutioner än Sametinget kan erhålla budgetmedel i denna form.

Enligt uppgift från Sametinget i Norge kan Sametingets ställning som självständigt folkvalt organ sammanfattas på det sättet att Sametinget har en rätt och plikt till att främja det samiska folkets frågor. När det gäller samisk representation i utlandet har man valt den arbetsformen att tinget ingår som en del av den norska regeringsdelegationen, exempelvis i FN. Enligt departementet är representationsrätten ofta omdiskuterad.

Slutsats

Till skillnad från Sametingen i Sverige och Finland har Sametinget i Norge ingen klar konstitutionell ställning. Detta tycks dock ha varit ett medvetet val vid Sametingets tillkomst. Avsikten har varit att Sametingets ställning skulle växa fram i praxis, man önskade inte låsa fast det i bestämda ramar. Sametinget lyder inte under regeringen och är inte heller ett självständigt organ såsom Same-tinget i Finland. Fördelen med konstruktionen tycks vara att Sametinget till skillnad från Sametinget i Sverige äger en viss självständighet. Det har en viss ekonomisk frihet och den får själv definiera sitt verksamhetsområde. Nackdelen med en oklara konstruktion skulle kunna vara möjliga tillämpningsproblem.