Bör samernas särställning som ursprungsbefolkning

ursprungsbefolkning grundlagsregleras ?

Utredningens utgångspunkt är som framgått att samernas ställning bör stärkas. Vi har ovan föreslagit åtgärder för att utöka Same-tingets befogenheter. Ett annat sätt att stärka samernas ställning skulle dock vara att förbättra samernas status. Samerna har sedan längre krävt att de tillerkänns en officiell status.

Den tidigare Samerättsutredningen föreslog i sitt betänkande

”Samerätt och Sameting”, SOU 1989:41, om detta att samernas särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i Sverige markerades i regeringsformen. I betänkandet s. 119-122 framgår skälen för förslaget. Utredningen vill hänvisa till dessa och särskilt framhäva följande skäl:

I 1 kap. 2 § fjärde stycket RF slås fast att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur - och samfundsliv bör främjas. Genom den bestämmelsen har enligt motiven (SOU 1975:75 s. 183) grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll departementschefen (prop.

1975/76:209 s.138) att ordet kultur skulle ges en vidsträckt tolkning och bl.a. innefattade samernas renskötsel.

I 2 kap. 15 § RF finns en bestämmelse om att lagar eller andra föreskrifter inte får innebära att en medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Samerna omfattas också av denna bestämmelse...

.... folkrättens regler om minoritetsskydd har betydelse för samerna och för den svenska samepolitiken. Det bör i detta sammanhang hållas i minnet att artikel 27 i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som utgör grunden för detta ställnings-tagande, inte anses avse sådana minoritetsgrupper som uppkommit genom de stora folkomflyttningarna på 1900 -talet. Av de minoritets-grupper i Sverige som omfattas av stadgandet i 1 kap. 2 § fjärde stycket

RF, om främjandet av minoriteters kultur-och samfundsliv, är det därför endast ett fåtal - däribland samerna - som kan åberopa det folkrättsliga stödet i artikel 27.

Samerna har emellertid i egenskap av urbefolkning även gentemot övriga grupper som omfattas av det folkrättsliga skyddet en särskild ställning. Samerna har funnits i de nordliga delarna av Skandinavien innan dessa områden befolkades av andra och långt innan den svenska nationalstaten växte fram. Den samiska kulturen är därför sedan länge en betydelsefull del av vårt svenska kulturarv. Till detta kommer att samerna till skillnad från nära nog samtliga andra minoritetsgrupper i Sverige inte kan förlita sig på något stöd för sin kultur och sitt språk från något annat land där man utgör folkflertalet eller har en stabil kulturell och språklig bas.

Riksdagen har i det tidigare nämnda uttalanden år 1977 slagit fast att samernas särskilda ställning bland vår lands minoriteter innebär att det vid en utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det svenska samhället. Ett grundlags-stadgande om samerna bör enligt vår mening ha sin utgångspunkt i denna markering från riksdagens sida om samekulturens särställning.

Samerna har vid upprepade tillfällen framhållit att det är angeläget att det i ett stadgande som skall ge uttryck åt det samiska folkets status anges att samerna är en urbefolkning i Sverige. Vi delar den ståndpunkten.

I avsnitt 2.1 har vi påpekat att det i internationell rätt inte finns någon klar definition av begreppet urbefolkning (indigenious people).

Den omständigheten att man internationellt inte lyckats ena sig om en definition av urbefolkningsbegreppet bör enligt vår mening inte hindra att Sverige i den nationella rätten använder begreppet urbefolkning vid en beskrivning av samernas ställning i vårt land. (Samerätt och Sameting, Huvudbetänkande av samerättsutredningen, SOU 1989:41 sid.126-127).

Det uttalande från riksdagen som utredningen hänvisade till var att riksdagen år 1977 vid behandlingen av propositionen om insatser för samerna redovisade sin syn på samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige (prop. 1976/77.80, KrU 43, rskr.289):

De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i sin egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna

grundsyn och anser det värdefullt att den uttalas så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang.

I den proposition som Samerättsutredingens förslag behandlades anger det föredragande statsrådet kortfattat att redan gällande bestämmelser i RF ger samerna som etnisk minoritet ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i RF ansågs därför sakna betydelse. (Jämför prop. 1992/93:32 s. 32).

En fråga är då vad som låg bakom detta ställningstagande. Av remissammanställningen (Remissyttranden över Samerättsutred-ningens Betänkanden, Ds 1989:72) följer att remissutfallet av det dåvarande förslaget var blandat. Det som fördes fram var att det kunde vara mindre lämpligt att gradera olika minoriteter. Där-utöver kritiserade flera remissinstanser, däribland samiska, att förslaget hade en alltför allmän innebörd.

Utredningens uppfattning är att det finns skäl för att på nytt överväga om samerna bör tillerkännas en särställning i grundlagen.

Sedan regeringen avvisade ett sådant förslag har samernas ställning som ursprungsfolk stärkts i den internationella rätten. Sveriges ratificering i februari 2000 av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk innebar att Sveriges nationella minoriteter och deras språk erkändes. De grupper som utgör nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Det uttalades också särskilt att samerna är en urbefolkning. Detta innebar ett avsteg från den tidigare principen att jämställa alla invandrar- och minoritetsgrupper i Sverige.

Därmed skulle alltså den tidigare invändningen om att det är olämpligt att gradera minoriteter inte ha någon bäring för samer.

Därtill kommer att samernas särställning är grundlagsskyddad såväl i Norge som i Finland. Vi anser att det är otillfredsställande att samerna har en svagare ställning i Sverige än i grannländerna.

Utredningen anser att frågan om samernas särställning är färdigutredd och att den tidigare samerättsutredningen lämnat ett

väl genomarbetat förslag. Innehållet i paragrafen har redan accepterats av riksdagen. Det skulle vara fråga om ett tillägg till redan gällande 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen, som nu anger att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Eftersom dock utredningen saknar stöd i direktiven för att föreslå ändringar i grundlagen får det ankomma på den fortsatta beredningen att lämna ett sådant förslag.