Det helt igenom dominerande intrycket från mina intervjuer med representanterna för socialtjänsten är att de tycker att samverkan med beroendemottagningen är något positivt och att samarbets- klimatet är gott. ”Jag har inte mycket kritik mot beroendemottag- ningen, för vi har ett jättegott samarbete”, säger en socialsekretera- re. ”De är lätta att jobba med. Jag tycker att vårt samarbete funge- rar smidigt”, säger en annan. ”Jag upplever samarbetet väldigt po- sitivt”, säger en tredje person, som poängterar att det finns tillit i samarbetsrelationen och respekt för varandras olika kompetenser.
Vissa intervjupersoner betonar att det kan finnas enskildheter i samverkan som inte fungerat så som de skulle ha önskat, men att man då brukar arbeta gemensamt för att lösa problemen.
Jag tycker att samarbetet fungerar bra, sen är det detaljer som inte fungerar, men det innebär inte att… jag tycker ändå att vi har ett gemensamt projekt tillsammans som vi är nöjda med.
De flesta är också överens om att det finns en öppenhet som gör att man kan ventilera eventuella problem som uppkommer. Här är ett exempel:
Huvudsaken är att man kan prata om det. Jag tycker att det är öppet att diskutera där uppe, och det är alltid öppet att komma med frågor om man inte förstår, vilket man väl inte alltid gör. Det är relativt lätt att komma i kontakt med personalen på bero- endemottagningen, oavsett vilken personalkategori man söker, me- nar socialsekreterarna. De som varit med lite längre menar att det positiva samarbetsklimatet inte är något nytt, utan att det funnits under många år.
Följande citat ger en bra sammanfattning av det som blivit mitt huvudintryck av intervjuerna med socialtjänstens personal.
Ibland tycker man olika, har olika infallsvinklar och det tar kanske någon runda innan man har rett ut allt. Men på det sto- ra hela så har det aldrig varit några sådana schismer att vi inte kunnat förstå och komma vidare i ärendet. Så jag kan bara säga att jag upplever ett gott samarbete med beroendemottagningen.
Inom forskningen om samverkan har man lyft fram olika faktorer som kan försvåra effektiv samverkan mellan psykiatri och social- tjänst. Exempel på sådana faktorer är skilda synsätt (till exempel vad gäller olika kunskaps- och förklaringsmodeller), olika organi- satoriska förhållanden samt olika styrande regelverk (Danermark & Kullberg 1999). Även skillnader i språkliga koder kan ställa till problem (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008). Begrepp som ”missbruk” och ”beroende” kan till exempel betyda olika saker inom psykiatrin och socialtjänsten, vilket kan leda till missförstånd
och sätta käppar i hjulet för samverkan.19
I mina intervjuer med socialtjänstens personal har det tagits upp exempel på att faktorer av det här slaget kan spela en viss roll. Så här säger till exempel en socialsekreterare, apropå skillnader i sy- nen på klienten.
Beroendemottagningen är mycket mer fokuserad på sjukdom. De kan säga: ”Här är en kille som håller på och dö. Vi måste ge honom någonting, det är väl inte så svårt.” Medan vi är mer: vi måste utreda, undersöka, samla information.
Även de skilda regelverken kan medföra att det gnisslar lite i sam- arbetet. Från socialtjänstens sida upplever man att det ibland kan finnas en oförståelse hos personalen på beroendemottagningen när det gäller socialtjänstlagens krav på klientens frivilliga medverkan. ”Det är inte alltid de förstår att vi inte bara kan tvinga på folk hjälp”, säger en socialsekreterare, och fortsätter:
Det händer ibland att de säger där uppe att ”ni måste göra nå- gonting” och ”ni måste” hit och ”ni måste” dit, fast klienten inte vill. Men vi kan inte göra någonting, vill inte en vuxen per- son så kan vi inte tvinga honom eller henne.
19 Inom socialtjänsten är huvudbegreppet normalt sett ”missbruk”, medan psykiatrin hellre talar om ”beroende”. I vardagsspråket uppfattas missbruk ofta som värre än beroende, men inom psykiatrin råder det motsatta förhållandet. I den medicinska diagnosmanualen DSM IV är missbruk ganska vagt definierat, som de negativa sociala konsekvenser som kan uppkomma i samband med upprepad konsumtion av droger (exempelvis att man utsätter sig för risk för fysisk skada, att man misslyckas med att fullgöra sociala skyldigheter eller att man hamnar i klammeri med rättvisan). Beroende är en mer väldefinierad diagnos som omfattar fysiologiska, psykologiska och sociala faktorer.
En annan intervjuperson reflekterar över olika syn på vad insatser egentligen syftar till. På beroendemottagningen talar man ibland om medlen för att uppnå något som ett mål i sig.
IP: [På beroendemottagningen] pratar man ofta om att patienter som inte fungerar i behandlingen behöver vara på behandlings- hem under en tid. Vad som då lyfts fram som mål är att de ska kunna få medicin och uppfylla villkoren för medverkan i LARO. Men det finns en skillnad på att säga att någon behöver en behandlingshemsvistelse och att i konkreta termer beskriva och förstå skälen till varför de ”inte fungerar i behandlingen”. Det är viktigt att ta reda på vad som driver klienten och vad som är målet med behandlingen för dem. Man ökar chanserna att kunna lyckas om man kan enas om en samsyn. Annars fast- nar man i en kamp. En patient som inte är redo att fungera i behandling blir inte med automatik mer redo genom att man ger dem mer insatser som de inte vill medverka i.
BJ: Du menar att behandlingshemsvistelsen egentligen bara är ett medel för att man ska nå ett annat mål då, som man inte pratar om?
IP: Javisst. Och ibland […] om man frågar ”Hur mår den här patienten?” så blir svaret ”Vänta lite så ska jag titta på urinpro- verna”. Fast nu överdriver jag kanske lite.
De nu nämnda exemplen är inte så mycket att förvånas över – lik- nande fenomen lyfts alltså ofta fram i forskningen. I Jönköping kan de skilda synsätten ibland leda till ”kulturkrockar”, men samtidigt är intervjupersonerna överens om att detta sällan ställer till några allvarligare problem i samverkan med beroendemottagningen.