Beroendemottagningens beskrivningar av det generella samarbets- klimatet överensstämmer väl med socialtjänstens. Samarbetet fun- gerar väl, problem som uppstår löses oftast på ett bra sätt och kri- tik kan framföras öppet. ”Jag tycker generellt sett att vi har väldigt bra samarbete med socialtjänsten”, ”Det är sällan några problem” och ”Jag tycker att det är bra, vi har inga svårigheter som jag ser det” är tre korta citat från intervjuerna.
Socialtjänsten är alltid bra och smidiga att prata med. Det är aldrig någonting. Det är gott samarbetsklimat, vi träffas, de kommer upp här och vi träffar dem och har telefonkontakt och vi känner varandra. Så nej, jag har inget att klaga på.
Personkemin i relationerna tycks i de allra flesta fall fungera väl, nästan alla uttrycker sig uppskattande om de personer de oftast samverkar med, det vill säga handläggarna på myndighetssektio- nen. ”Man känner sig alltid välkommen om man kommer ned till Sofiahuset”, säger en kontaktperson. ”Man får presentera patien- ternas besvärligheter så att de förstår allvaret. Men jag tycker inte att det brukar vara så svårt. Ofta så har de [patienterna] ju en kon- takt med socialtjänsten redan innan”, berättar en annan. ”Jag har inte haft sådär jättemånga eller jättebesvärliga fall. Men sen beror det nog lite på vem man får som handläggare där nere också”, me- nar en tredje.
Med de socialsekreterare jag haft kontakt har det varit positivt och bra. Det hänger mycket på att man rapporterar till var-
andra, att man berättar och har de här träffarna. Det är viktigt att man träffas tillsammans med patienterna. Att man är med på möten och kanske följer med på studiebesök [på sysselsätt- ning eller andra insatser].
Många i personalgruppen på beroendemottagningen har arbetat i flera decennier tillsammans, och har därmed lång erfarenhet av att samverka med socialtjänsten. Uppfattningarna om hur samarbetet har utvecklats skiljer sig något åt mellan intervjupersonerna. De flesta menar att samverkan ”alltid” fungerat relativt bra, men att det genomgått en positiv utveckling och blivit tätare under senare år.
En person lyfte särskilt fram sekretessproblematiken och hur den nu hanteras på ett smidigare sätt.
[Samarbetet] har utvecklats till det bättre, tycker jag. Innan var det mer åtskilt, de höll på sitt och vi höll på vårt, då var det mycket sekretess och sådant. Det var väl viktigt kanske, men det gjorde också att det blev hinder. Men det har vi eliminerat nu, vi jobbar ju med samma klienter, och då måste man kunna skippa sekretessen. Och för övrigt så jobbar vi aldrig om patien- ten inte vill att vi ska ta kontakt naturligtvis, om det inte gäller LVM-anmälan förstås.
Det finns även ett par intervjupersoner som menar att det var enk- lare att samverka förr, då specialiseringen var mindre och gruppen av patienter med beroendeproblem mer homogen.
IP: På ett sätt tror jag vi hade mer samarbete innan. Det var när allting var smidigare.
BJ: Hur menar du då?
IP: Det är klart, vi har ett helt annat klientel nu, vi hade ju mycket alkoholister förr. Det var annorlunda då. Men nu ska allting utredas och det ska stötas och blötas.
När jag ställde frågor om samarbetsklimatet tog flera intervjuper- soner spontant upp de ekonomiska restriktioner som de uppfattade som ett hinder i socialtjänstens arbete. ”Det är ett ekonomiskt
kärvt läge, det kan vara svårt att få iväg patienterna på behand- lingshem ibland”, menade en person. ”Vi förstår att de inte kan trolla och få fram en behandlingsplats omgående, det vet vi ju”, sa en annan. ”De skulle ha mer ekonomiska möjligheter att hjälpa klienterna snabbare ibland”, menade en tredje, som fortsatte:
Ändå tror jag att just beroendepatienter, missbrukare över hu- vud taget, har det ganska lättillgängligt, på grund av att det finns en särskild enhet för dem inom socialtjänsten. Jag tror ändå att vi ska vara glada för att det är så pass lätt, att vi har ett så pass gott samarbete som vi har.
Samverkan i enskilda ärenden
Kontaktpersonerna beskriver samverkan kring enskilda patient- ärenden på ett sätt som stämmer relativt väl överens med MY- handläggarnas beskrivningar från det förra kapitlet. Mitt intryck är att samarbetet oftast flyter väl och att det finns en ömsesidig re- spekt mellan kontaktpersoner och MY-handläggare.
Det initiala samarbetet kring nya patienter beskrivs som mycket välfungerande. Patienterna har ofta en kontakt med socialtjänsten redan när de kommer till beroendemottagningen, men om så inte är fallet tas en kontakt via socialtjänstens mottagningsverksamhet, där en samordnare fördelar de nya ärendena inom myndighetssek- tionen.
Därefter sker parallella utredningar inom de båda organisatio- nerna. Även detta beskrivs som smidigt och välfungerande. ”Under utredningstiden funkar det utan problem, jag tror att det kommer en ny person i månaden ungefär från Jönköping”, berättar en in- tervjuperson.
Som jag nämnde tidigare menar vissa av intervjupersonerna att socialtjänstens ekonomi kan vara ett hinder i vissa fall. ”De har sina begränsningar och sin ekonomi som de ständigt hänvisar till”, som en person uttryckte det. Det intryck jag har fått när vi diskute- rat de olika patientärendena är likväl att resursbrist sällan ställer till några allvarligare problem – tvärtom tycks missbruksenheten ofta kunna erbjuda adekvata behandlingsinsatser, såväl inom öp- penvården som på ”bortaplan” (behandlingshemsplaceringar).
Flera kontaktpersoner nämner att vistelse på behandlingshem kan vara av avgörande betydelse för att få in personer med svår miss- bruksproblematik i LARO. En av kontaktpersonerna berättar om en patient som lyckats vända hela sitt liv efter en inledande tid på behandlingshem:
Han var en sådan kille som drog runt och det blev ingen ord- ning med honom, han hade inte tagit något beslut om att han ville sluta med sitt missbruk och man försökte flera gånger [i öppenvård]. Men till slut var det en socialsekreterare som tog tag i det och såg till att han kom iväg på ett behandlingshem där han var en rätt lång period. Sen kom han hit och fick Subu- tex insatt och därefter har det fungerat fantastiskt bra. […] Han har haft en socialsekreterare som har jobbat hårt och trott på honom och som lagt ned väldigt mycket energi.
Intervjuerna med kontaktpersonerna ger alltså en positiv bild av samverkan före och under utredning samt under den första tiden i behandling. När det gäller samverkan under löpande behandling går åsikterna något mer isär. Vissa intervjupersoner menar att samarbetet är ömsesidigt och att det finns ett gemensamt engage- mang kring patienterna.
Jag tycker nästan att samarbetet har blivit bättre på senare tid. Sen går det ju lite i perioder också, både med LARO och de andra patienterna jag har. Ibland känns det som om man kom- mer in i ett stim och som att man har mer kontakter med social- tjänsten i vissa perioder. Behöver jag fixa ett möte med social- tjänsten går det oftast att ordna ganska omgående.
Andra efterlyser mer aktivitet och tätare kontakter från socialtjäns- tens sida. ”När det gäller psykosocial behandling tycker jag att handläggarna kunde vara mer på tå och träffa patienterna och kol- la mer hur det fungerar”, säger en intervjuperson.
Jag upplever att det oftare är landstingspersonalen som ligger på när det fordras mer insatser. Jag skulle önska att man skulle vara mer offensiva från socialtjänstens sida, inventera oftare och följa patienten närmare. Att man kände att det var de som
drev den psykosociala behandlingen med mindre påstötningar från sjukvården.
Viss inaktivitet kan hänga samman med att socialtjänsten förlitar sig på att beroendemottagningen har huvudansvaret för patienter- na i och med LARO-behandlingen, menar en annan person.
I det stora hela tycker jag att det funkar bra med socialtjänsten, de är väldigt aktiva i början för att få iväg patienterna på be- handling eller att de ska komma in här [i LARO]. Men sen kan jag tycka att de släpper patienterna lite, när patienten väl har kommit in i behandlingen så känns det som om de tar ett steg tillbaka. När de egentligen skulle ta ett steg framåt.
De flesta kontaktpersonerna menar att initiativ och kontakter ofta- re tas av landstingspersonalen än av socialtjänsten. ”Det är väldigt sällan någon tar kontakt med mig, bjuder in mig eller hör om vi kan ta en träff”, säger en person. ”Om man tänker sig att det ock- så är socialtjänsten som ska kalla till samverkansmöten och vård- planering så tycker jag inte att det fungerar, för så går det sällan till.”
Några kontaktpersoner menar att de ibland upplever en tidsbrist hos MY-handläggarna, vilket yttrar sig i att löpande uppföljning och informationsutbyte sker mer sporadiskt än vad som borde vara fallet. Men om det sker något akut kring patienterna så agerar handläggarna ofta snabbt: ”Är det något akut fungerar det oftast bra. Mer löpande tror jag att de litar på att vi gör det mesta”, säger en person.
De nu diskuterade problemen ska inte överdrivas. I de flesta en- skilda ärendena tycks även den löpande samverkan fungera. Jag fick intrycket att problemen delvis kan handla om olika förvänt- ningar och syn på sjukvårdens respektive socialtjänstens arbets- uppgifter. Personalen på beroendemottagningen träffar patienterna betydligt oftare än MY-handläggarna och ser därför indikationer på problem i ett tidigare stadium än handläggarna.
Vissa av kontaktpersonerna beskriver att samverkan och enga- gemang varierar beroende på vilken handläggare patienten har. Jag frågade speciellt om detta i några av intervjuerna – hur de såg på
matchningen mellan kontaktpersoner och handläggare och om det möjligen kunde vara bättre med mer stabila samarbetsrelationer.
BJ: Du har ju ganska många som du är kontaktperson till, och de har olika handläggare nästan allihop. Hur tycker du att det funkar? Är det en fördel att det är många olika handläggare på myndighetssektionen eller skulle du hellre ha färre personer att samarbeta med?
IP: Det är svårt att säga. Det är klart att om vi arbetade med någon som var helt specialiserad på LARO och det samarbetet fungerade bra så vore det egentligen optimalt. […] Men jag tycker att det är viktigare att patienterna har en missbrukshand- läggare som de fungerar bra med. För patienterna är oerhört olika i förhållande till vad de behöver. Så därför tycker jag att det är bra att de har olika handläggare.
BJ: Så matchningen mellan handläggaren och patienten är vikti- gare än matchningen mellan er och handläggarna.
IP: Ja, det tycker jag absolut.
Av mina intervjuer framgår att det största problemet ur beroende- mottagningens perspektiv nog egentligen inte handlar om hur sam-
verkan sker i olika ärenden, utan om den samverkan som inte sker,
till följd av att vissa patienter inte vill ha något med socialtjänsten att göra. Förr hängde detta samman med att patienter var rädda för socialtjänsten, menar en kontaktperson med lång erfarenhet, men på senare år verkar förtroendet generellt sett ha ökat.
Ja, jag tror att förtroendet för socialtjänsten har ökat. Sen är det alltid knepigt med de patienter som har barn, och barnavårds- ärenden då som vi är skyldiga att anmäla. De kan aldrig känna sig riktigt bekväma med oss och med socialtjänsten, men det får man acceptera.
Men även om förtroendet ökat finns det fortfarande patienter som inte vill ha någon kontakt med socialtjänsten. Tyvärr handlar det ofta om de patienter som inte fungerar så bra i behandlingen, där
beroendemottagningen anser att det finns ett behov av psykosocia- la insatser och socialt stöd.
Beroendemottagningen har försökt motivera de här patienterna till insatser och även försökt styra dem mer handfast genom sänkta medicindoser. I ett par fall har man till sist anmält patienter med tungt sidomissbruk enligt LVM, som ett sista försök att undvika en utskrivning. Som jag nämnde i det förra kapitlet skapade det irrita- tion bland MY-handläggarna, som ansåg att beroendemottagning- en borde ha agerat tidigare och på andra sätt.
Från beroendemottagningens sida beskriver man strategin som nödvändig i de aktuella fallen. Kontaktpersonen till en av de an- mälda patienterna berättar:
Vi hade försökt att trappa ut, i lite olika varianter, men utan framgång. Till slut var patienten vid några tillfällen nu i höstas så kraftigt påverkad att Olof skrev ett LVM. Då, helt plötsligt, så blir han ren på sina prover. […] Han tyckte att det här med LVM:et var skamligt helt enkelt, att behöva råka så illa ut att han får kontakt med socialtjänsten när han klarat sig i alla år. Socialtjänsten och beroendemottagningen uppfattar alltså LVM- anmälningen på helt olika sätt: socialtjänsten som ett symptom på att något gått snett i behandlingen, beroendemottagningen som en åtgärd som lyckats förhindra en ofrivillig utskrivning. Sannolikt hade man kunnat undvika en del turbulens genom att föra en mer principiell diskussion om strategin innan anmälningen blev ett fak- tum.