LARO-programmets kontroll och regler kring sidomissbruk var ett återkommande tema i många intervjuer. Nästan alla menade att kontrollen i programmet var effektiv, i den meningen att sidomiss- bruk vanligen upptäcktes av personalen. ”De har jättebra koll på folk. De är nästan som poliser”, sa en patient.
När det gällde reglernas rimlighet fanns emellertid tydliga åsikts- skillnader mellan de intervjuade patienterna. Tre olika synsätt ut- kristalliserade sig: de som ansåg att reglerna i huvudsak är bra, de som ansåg att reglerna borde skärpas och de som menade att reg- lerna är för hårda. Det framgick att åsiktsskillnaderna ofta bottna- de i egna erfarenheter.
Den största gruppen var den som menade att reglerna i huvud- sak är bra. Dessa patienter nämnde ofta att det är viktigt att ge människor många chanser och att återfall är en naturlig del i till- frisknandet. ”Vad jag tycker är bra är att de inte sparkar ut folk vid första chansen de får. Utan de ger folk chanser. Det är riktigt bra personal”, sa en person. En annan var inne på samma linje:
Det hör ju till att man får återfall. Inte för ofta kanske, men det hör till i sjukdomsbilden. Men det är klart att de inte kan accep- tera att man sidomissbrukar hur som helst, absolut inte, det tycker jag inte.
En tredje patient, som själv haft problem med bensodiazepiner, sa: De har haft ett väldigt stort tålamod med mig när det gäller ta- bletterna. Men jag har ju kämpat själv, och jag har stått för vad jag gör också, vad gäller det här med tabletterna. Så jag tror de har förstått detta då.
Bland dem som i huvudsak sympatiserade med de befintliga regler- na fanns en del synpunkter på detaljer, framför allt när det gällde hämtningsrutinerna. En patient, som menade att det var helt rim- ligt med daglig hämtning efter ett återfall, ansåg att man snabbare borde få lättnader när urinproven åter var rena: ”Då tycker jag att
folk ska ha någonting för det”. Som vi ska se senare så förekom- mer denna uppfattning även hos en del av de patienter som tycker att reglerna är för hårda.
En mindre grupp patienter, som själva varit framgångsrika i sin rehabilitering, menade att reglerna gott kunde skärpas, alternativt att återfall inte alls hör hemma i LARO-behandling. Ett exempel:
Om man ska få som man vill så ska man sköta sig också. Och de vet direkt om du inte sköter dig, om du säljer eller nåt, de hör det. Det finns alltid någon som berättar [skrattar]. Du vet, om en person ska få lämna positiva prover så kommer alla att lämna positiva.
Ett annat exempel:
Jag kan ju se sådana som missbrukar, som egentligen inte hör hemma överhuvudtaget på ett sånt ställe. De fejkar sina pisse- prover och håller på. Jag menar, man ska inte gå däruppe och vara oärlig.
Synpunkter av detta slag åtföljdes ofta av resonemang om att andra personer kan behöva platsen i programmet bättre. ”Ska de ta vid sidan om då behöver de ju inte metadonet. Det är så jävla många andra som behöver det”, som en patient uttryckte det.
Slutligen fanns en relativt stor grupp patienter som ansåg att kontrollen var för strikt och att regelverket var stelbent och inte gav tillräckligt utrymme för individuella bedömningar. I denna grupp fanns många av de personer som också klagade över pro- blem med ångest och sömnsvårigheter.
Jag har fått kämpa med det här alltså, de är snabba med be- straffningar kan man väl säga. Det finns de som käkar Imovane mitt på dagen och är helt borta i huvudet. Och sen finns det den kategorin som tar kanske en tre Imovane på kvällen innan de ska gå och lägga sig, för att insomningen är ett problem. Och då har tyvärr de som käkar dem mitt på dagen gjort skit för alla andra.
Patienterna i denna grupp uppfattade inte bestämmelserna om tä- tare urinprover och striktare hämtningsrutiner vid återfall som stöd, utan som bestraffningar.
Vi ska klara oss år efter år, dag efter dag och inte ta någonting annat. För [om vi gör det] då blir det indragen ledighet och då blir det spring där uppe igen och hot om att åka ut. Jag menar jag vill ju inte… jag vill kunna berätta saker och ting. Nu går man och mår dåligt hela tiden.
En handfull patienter nämnde uttryckligen att de var eller hade va- rit rädda att bli ofrivilligt utskrivna. Sådan rädsla kunde leda till mer sidomissbruk, menade någon:
IP: Och så blir man bestraffad för att man är rädd då, istället för att sätta sig ner och prata med en.
BJ: Har du vart rädd att du ska bli utskriven någon gång? IP: Usch ja. Fast på senare tid har jag inte varit det. Men tidiga- re var jag livrädd, livrädd över allt. Jag vet om hur det känns att förlora metadonet och jag tror inte jag har råd med det en gång till.
Flera patienter i denna grupp tycker inte att de får vara tillräckligt delaktiga i vården. Framför allt efterfrågar de större möjligheter att själva få vara med och påverka ambitionsnivån i behandlingen. Som nämndes tidigare fanns här också personer som menade att belöningarna vid rena urinprover borde komma snabbare – ”mind- re piskor och mer morötter” – och att detta vore ett bättre sätt att komma till rätta med återfall.
Det kan bli för tätt [med hämtningarna]. När man väl har blivit ren från preparat så borde man få chans direkt och ta med sig hem igen. Så man inte hamnar i ett mellanläge i tre-fyra veckor, för då trillar folk ofta dit igen.
Kontrollen och de täta hämtningarna gör att vissa patienter frågar sig om det inte vore bättre att avsluta LARO-behandlingen för att därigenom ”få sköta sig själv”. Man tvingas ”hålla på som en fånge och springa och anmäla sig där varje dag”, säger en patient.
Tyvärr är det inte som jag trodde att det skulle vara. [Jag trod- de] att jag skulle gå vidare i livet. Men det känns som att jag… det här med metadon är mer som en kontroll, tyvärr. Jag har inga ledigheter, så jag har blivit helt slutkörd. Jag har starka funderingar på att trappa ut helt enkelt.