Beroendemottagningen framstår som navet i många patienters liv, den instans kring vilket mycket av vardagslivet måste organiseras. Socialtjänsten beskrivs inte alls som lika central, åtminstone inte av flertalet av patienterna. De flesta av dem som har eller har haft in- satser inom socialtjänsten uttrycker sig dock uppskattande, både om det allmänna bemötandet i kontakterna med myndighetssek- tionen och mer specifikt om de olika insatserna.
De allra flesta LARO-patienterna har en handläggarkontakt på missbruksenheten, även om de inte har några övriga insatser. Alla handläggarkontakter är inte aktiva, i vissa fall handlar det om kon- takter som ”hängt med” trots att de kanske egentligen borde ha avslutats eftersom något behov inte längre funnits.
Som jag nämnde tidigare menade flera patienter att deras hand- läggare inom socialtjänsten spelade en viktig och konstruktiv roll under utredningsperioden innan LARO. Överhuvudtaget säger sig många vara positiva till personalen på missbruksenheten. ”Jag har bara goda erfarenheter av kontakten med socialen, av missbruks- enheten. Ekonomibiten är väl inte alltid lika bra men missbruket tycker jag är bra”, säger en patient.
Några av de patienter som uttryckte missnöjda med reglerna och kontrollen inom LARO-verksamheten betraktar sina kontaktper- soner inom socialtjänsten som mer förstående än personalen på beroendemottagningen.
Det måste jag säga, socialförvaltningen är en helt annan sak. De vill… liksom tro på en annan mer så. Socialtjänsten har ställt upp och de har lyssnat när det har varit allvar. Man har kunnat gå till dem och snacka med dem.
Eftersom socialtjänstens personal inte har en lika tydlig kontrolle- rande roll som kontaktpersonerna på beroendemottagningen upp- lever vissa patienter att socialtjänsten fungerar som ett slags ventil där man kan berätta om sina upplevelser utan att det riskerar att få negativa konsekvenser.
Även om de flesta ger socialtjänsten ett gott betyg bör det näm- nas att det också finns avvikande röster, personer som uttrycker misstänksamhet och som inte alls vill ha någon kontakt med ”soc”. Dessa patienter är generellt skeptiska mot socialtjänsten, och har därför ”valt bort” alla sådana kontakter (förutom i vissa fall för- sörjningsstöd). Det är bland dessa patienter den viktigaste mål- gruppen för det aktuella samverkansprojektet återfinns.
Jag ska nu redovisa mer i detalj vad som sägs om insatserna inom missbruksenhetens olika sektioner.
Inom behandlingssektionen är Motivations- och behandlings- teamet, MBT, den insats som varit aktuell för flest patienter. Med ett enda undantag, en patient som menade att ”MBT inte var något för honom”, uttrycker sig samtliga av de intervjuade positivt om insatsen. ”De är helt underbara” och ”de har varit ett stort stöd” säger två olika patienter. ”De har hjälpt mig mycket”, säger en tredje. ”De har varit med sedan jag knarkade, så de har hjälpt till på en massa olika sätt, de är jättebra.”
Det som verkar vara mest uppskattat är att MBT är en flexibel insats och att MBT:s personal kan hjälpa till med många olika sa- ker, inklusive praktiska och logistiska problem. Som jag nämnde tidigare menade en patient att MBT varit helt centrala under ut- redningsfasen:
De kom och körde mig ner på mötena på beroende. Hade det inte varit för dem så hade jag aldrig kommit in. […] Du vet, de kom även när jag var riktigt risig, då kom de hem till mig. De är skitbra jag träffar dem en gång i veckan nu, jag vill inte att de ska försvinna bort.
MBT framstår alltså som en uppskattad insats och som betydelse- full för många av de LARO-patienter som har den.
När det gäller Junepolikliniken så är det bara ett par personer i mitt urval som uppgivit att de haft den insatsen. Båda uttryckte att
kontakterna med Junepol varit positiva men relativt sporadiska. Slottsgruppen har inte varit aktuell insats för någon av de patienter jag talar med.
De boendeinsatser som varit aktuella för de intervjuade patien- terna är Bruksborg, Q-bo samt BSG, Bostadssociala gruppen. Det handlar om ett litet antal patienter som haft dessa insatser, och därför vill jag inte gå in i detalj på vad patienterna berättat. Det är emellertid noterbart att båda Bruksborg och Q-bo mestadels nämnts i mycket positiva ordalag.
När det gäller Bruksborg och Q-bo tycks placeringarna i ett par fall ha motiverats både av ett stödbehov och av en oacceptabel bo- endesituation i övrigt. En synpunkt som framkommit är att båda insatserna främst riktar sig till lite äldre personer, och inte till unga missbrukare. Insatsen BSG har inte alls tagits upp av patienterna.
Arbete eller annan sysselsättning är ofta en avgörande faktor vid behandling och rehabilitering av personer med beroendeproblema- tik. Ensamhet och brist på meningsfulla aktiviteter är ofta avgö- rande problem för personer som vill lämna missbruket bakom sig. Svårigheterna kan illustreras av följande citat från en av LARO- patienterna:
De säger till oss att vi får komma på någonting vi vill göra, men det är inte så lätt för oss. Jag har varit tio år i missbruket. Jag menar, de grejerna man gör i ett missbruk gör man ju inte i Svenssonlivet. […] Det är väldigt svårt att fylla dagarna.
I mars 2010 hade omkring en tredjedel av LARO-patienterna i Jönköping ”normal” sysselsättning (arbete eller studier). Det bör nog betraktas som ett relativt väntat resultat, givet dagens hårda
arbetsmarknad.18
Mer förvånande är att det bara är ett litet fåtal patienter som har sysselsättningsinsatser inom socialtjänsten. Ett par patienter har nämnt att de fått hjälp från socialtjänsten med att ordna sysselsätt- ning inom verksamheter som inte sorterar under missbruksenheten. Men missbruksenhetens egna verksamheter – EOS och Retur – har
18 Under 1970-talet, då arbetslösheten var låg och det fanns gott om arbeten som inte krävde speci- ell utbildning eller erfarenhet, låg sysselsättningen bland svenska metadonpatienter på över 70 pro- cent – ett internationellt sett helt unikt resultat.
inte utnyttjats i någon stor omfattning. De patienter som haft dessa insatser uttrycker sig generellt positivt om dem. ”Jag trivs jättebra med mina arbetskamrater och den arbetsledningen som är där”, säger en patient, som vid intervjutillfället arbetade på Retur.
Det är vanligt att patienter klagar över brist på sysselsättning och långa väntetider för att få sådan hjälp. ”Det vore bra med lite snabbare insatser när de ska förflytta folk till sysselsättning, så att det inte behöver ta ett halvår till ett år innan det händer”, menade en patient. En annan person, som önskade sig en praktikplats, sa:
Det är inte lätt för oss som har varit i missbruket, att man ska kunna återanpassa sig så direkt till samhället liksom. […] Jag menar, hur går man på jobbintervjuer? Jag har det skitjobbigt bara jag ska ringa på en lägenhet, alltså jag vet inte riktigt hur man ska göra.
Denna patient tyckte inte att hon hade fått den hjälp hon behövde, men konstaterade att hon skulle be MBT om hjälp.
En av patienterna nämnde RIA, en verksamhet på kristen grund som drivs av den ideella organisationen Hela människan, som en viktig hjälp för honom. RIA har varit aktuellt även för andra pati- enter.