Den första delen av mina intervjuer med MY-handläggarna hand- lade om de LARO-patienter handläggarna var ansvariga för – hur det gått för dem, hur samverkan sett ut med deras kontaktpersoner på beroendemottagningen, vilka problem som uppkommit längs vägen samt vilka insatser som varit aktuella.
Mitt intryck är att samverkan generellt sett fungerar väl och att det ofta gått relativt bra för de patienter som har kontakt med so- cialtjänsten – en bild som också bekräftas av den tidigare samman- ställningen av LARO-patienternas följsamhet i programmet.
Även bland de patienter som har kontakt med socialtjänsten har dock problem förekommit. Normalt har man försökt lösa detta genom att motivera patienten för någon av kommunens öppen- vårdsinsatser, men i de fall patienten inte varit intresserad – eller inte klarat det – har behandlingshemsplacering ofta erbjudits. Soci- altjänsten i Jönköping är generösa med sådana placeringar jämfört med många andra kommuner i landet, vilket sannolikt hänger
20 En sista kritik rör Socialstyrelsens nya föreskrifter om att behandling ska kunna erbjudas efter endast ett års opiatberoende. ”Jag tycker det är förkastligt. Men det är en personlig uppfattning”, säger en handläggare. Förändringarna i Socialstyrelsens föreskrifter kan naturligtvis diskuteras, men en sådan diskussion faller utanför ämnet för den här utvärderingen, något som också påpekades av den aktuella handläggaren.
samman med att socialsekreterarna på missbruksenheten har posi- tiva erfarenheter av sådana insatser.
En handläggare berättar om ärendegången kring en klient som haft stora problem med haschmissbruk. Beroendemottagningen vil- le inte påbörja LARO-behandlingen förrän haschmissbruket var under kontroll.
Ja, det ställdes som krav, och klienten sa redan från början att ”det kommer aldrig, aldrig att gå […] då måste jag börja bli kriminell igen”. Så försökte han lägga in sig på avdelning E [av- giftningsenheten] för att stabilisera sig, men det gick inte. Och då kom vi med ett bud, vi sa att om vi sätter honom på behand- lingshem, kan han få Subuxone då? Och jo, det kunde han. Det är ett bra exempel på när vi försöker hitta vägar fast de kanske inte är så klara från början.
Flera personer vittnar om att samverkan i konkreta ärenden oftast präglas av ett öppet diskussionsklimat och ömsesidig respekt för varandras kompetens. En person berättar om samverkan kring en klient som remitterats till LARO-programmet, men där handlägga- ren bedömde att klienten inte var redo att påbörja utredningen.
När jag är i samarbete med beroendemottagningen så vill jag att de ska lita på mitt arbete och mitt arbetssätt. Och självklart ska det vara ömsesidig, det är ju först då det kan ge resultat. Det var som när vi skulle göra en utredning på [nämner klientens namn] i somras, då sa jag: ”Nej vänta, klienten mår inte bra just nu, det är inte läge att inleda, jag säger till när klienten är stabil så att det kan bli en bra utredning”. Så hade vi inte kun- nat arbeta om de inte hade litat på mitt omdöme.
Några handläggare har berättat om att konflikter och missförstånd ibland har uppkommit kring enskilda ärenden. Sådana problem har kunnat hanteras utan att de lett till stridigheter och personkon- flikter. Nyckeln till detta beskrivs som rak och öppen kommunika- tion – det är oftast lätt att prata med samverkansparten på beroen- demottagningen, menar handläggarna. ”Det går att få tag på dem, det går att lämna meddelanden och det går att hitta tider. Nej det finns inga bekymmer”, säger en handläggare.
Om allt fungerar som det ska för patienten sker samverkan i form av en gemensam uppföljning med vårdplanering en gång om året. Vid denna vårdplanering deltar beroendemottagningen, socialtjäns- ten och klienten. Om problem uppstår, till exempel om klienten återfaller, missköter insatser eller får andra bekymmer, tas en kon- takt, antingen genom att beroendemottagningen kontaktar hand- läggaren eller vice versa.
”Jag tycker att processen i det stora hela fungerar bra när man gör den här vårdplaneringen en gång om året”, säger en handläg- gare, som får representera det jag tolkar som majoritetsuppfatt- ningen. Men det finns några handläggare som efterfrågar tätare uppföljningar, även i de fall då vårdplanen fungerar. ”Man kanske skulle ha några fler träffar ihop med beroende om året, alltså bara uppföljningsträffar”, menar en av dem.
Det finns så mycket ramar och regler och struktur kring det här med LARO, för det här är ju ändå ett program, det är ett kon- cept. Och eftersom det ställs så mycket krav, då är det väl inte så svårt att peta in i konceptet att man ska ha ett uppföljnings- möte var fjärde månad? Vare sig klienten vill eller ej, som ett villkor för att få medicinen?
Jag tolkar detta som att vissa handläggare upplever att de har ett informationsunderskott i förhållande till beroendemottagningen, där man träffar klienten varje vecka eller oftare. Tätare uppföljning skulle innebära att handläggaren lättare kan försäkra sig om att allt fungerar som det ska och att socialtjänstens åtaganden och in- satser är adekvata.
Samma handläggare som i det förra citatet talar även om att so- cialtjänsten bör släppa kontakten tidigare än vad som varit fallet när patienten inte längre är i behov av missbruksenhetens insatser:
Att vara aktiv, eller registrerad, eller vad man nu ska kalla det för, hos socialtjänsten, det är ju faktiskt ett intrång i en männi- skas liv. Och om klienten fungerar alldeles utmärkt, då kan jag känna att varför ska han eller hon ha ett socialregister då för? Andra synpunkter som framkommit kring enskilda ärenden hand- lar bland annat om beroendemottagningens regler kring sidomiss-
bruk, eller kanske snarare om hur reglerna tillämpas. En handläg- gare argumenterar för en tydligare praxis.
Vi måste ändå ha en rak linje. Jag kan inte sitta här och jobba med tio olika klienter som har tio olika regler. […] Sen kan det vara individuella planer som säger att ja, men han har benso här, då får han max sex månader att trappa ut det. Då får man börja titta individuellt på det. Men i det stora hela så ska det ju vara konsekvent och lika för alla.
Men det finns också intervjupersoner som är av en annan uppfatt- ning. En av dem – inte en handläggare – resonerar kring en person som konsekvent haft positiva urinprover.
Att sänka ambitionerna kring en sådan patient skulle göra kva- liteten högre på kontakterna. Man slipper det här ständiga tja- tet. Det måste ju bli oerhört tjatigt, både för patienten och för personalen [på beroendemottagningen]. Att älta samma fråga dag efter dag, vecka efter vecka, i flera år. ”Du borde…”, ”Du borde egentligen inte…”, och så vidare.
Kanske borde man i högre grad ta fasta på patienternas egna be- dömningar och problemdefinitioner, menar denna intervjuperson.
En sak som kritiserades av några handläggare var de två anmäl- ningar om tvångsvård enligt LVM (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall) som beroendemottagningen gjort rörande två LARO- patienter, personer som haft ett omfattande sidomissbruk men som inte velat medverka i frivilliga insatser. ”Det förvånar mig oerhört mycket att de låter det gå så långt att det faktiskt blir en LVM- anmälan”, berättar en av handläggarna. Krav på insatser borde re- sas långt innan en LVM-anmälan blir aktuell, menar handläggaren, som också funderar på om tätare uppföljningsmöten kunde vara ett sätt att undvika att liknande situationer uppkommer igen.