Uppsala Sedlighetsförening var avsomnad sedan länge, men den stridsfrå-ga som föranlett dess bildande 1880 var aktuell ännu efter flera decennier.
Sal X i universitetshuset fylldes hösten 1910 till sista plats när Carl Gustaf Santesson, tidigare Uppsalamedicinare, nu professor i farmakodynamik och farmakognosi vid Karolinska Institutet, föreläste över ämnet ”Om sedligt ansvar”.
Carl Gustaf Santesson utgav senare sitt tal om ”fosterlandets sedliga kraf på studenterna” i pamflettform.
Santesson var känd för att gärna rycka ut till sedlighetens försvar, till ex-empel genom sin pamflett En folkfara (1910), och han var inte nödbedd denna gång heller. Könsdriften hos mannen var, enligt spridd uppfattning, så stark att den inte gick att hålla tillbaka och som bevis härpå anfördes gärna såväl djuren som primitiva naturfolk. Santesson var emellertid av annan mening.
Könsdriften hos naturfolken var, menade han, betydligt mer inskränkt än hos befolkningen i mer civiliserade länder.
Den materiella utvecklingen hade således, beklagligt nog, inte åtföljts av motsvarande utveckling av sedligheten; det förhöll sig snarast tvärtom. Någon anledning att misströsta fanns dock inte, underströk Santesson: ”Vi få emel-lertid ej tvifla på att den intellektuella kulturen i förbund med den sedliga kan bidraga till samhällelig lycka.” Det gällde därför att inskärpa ”sedlighetens bud”, särskilt hos de unga, vilka av tradition var mest mottagliga för nya tän-kesätt och tendenser med liberal, radikal eller socialistisk karaktär.
Det bästa sättet att motverka hoten om ”nationell förintelse” var genom att ta upp kampen för självbehärskning. Avhållsamhet utanför äktenskapet borde vara en självklarhet. Inom äktenskapet var det varken möjligt eller rimligt att uppställa några regler, ”men säkert är, att en större afhållsamhet är bäst”. Detta var inte en privatsak. Ur ett större perspektiv var svenska folkets framtid av-hängigt av hur var och en valde att leva sina liv. Så var det ett stort nationellt problem att nativiteten var avtagande samtidigt som antalet ingångna äkten-skap var litet. Sverige var därtill ett av de länder med flest barn födda utanför äktenskapet.
Santesson talade inför meningsfränder och hade publiken på sin sida. ”Det präktiga föredraget mottogs af åhörarna med kraftigt bifall”, rapporterade tid-ningen Upsala.
63 q
18 mars 1911
En ny filosofi
Det mesta av verksamheten i det stora universitetshuset rymde naturligtvis vetenskap i olika former, framför allt föreläsningar, disputationer, diskussio-ner, installatiodiskussio-ner, promotioner och så vidare. En del blev särskilt omtalade, både i samtiden och efteråt.
Bland de professorsinstallationer som ägt rum torde Axel Hägerströms 1911 vara en av de mest omtalade. Det berodde på att hans föreläsning innehöll en vetenskaplig nyhet. Han proklamerade nämligen en ny filosofi, som definitivt gjorde slut på den gamla Boströmska filosofin. Den nya skulle så småningom kallas Uppsalafilosofin eller, med särskild hänsyftning på Hägerström,
”värde-Axel Hägerström gjorde upp med idealismen.
nihilism”. I installationsföreläsningen ”Om moraliska föreställningars sanning”
hade den ännu icke något namn, men den åhördes säkert med stort intresse av
”en synnerligen talrik, huvudsakligen akademisk publik”.
”Herodotos berättar”, började Hägerström, ”att perserkonungen Darius till greker, som vistades vid hans hov, riktade den frågan: För vilket pris skullen I vilja förtära liken av edra förfäder? För intet pris i världen, blev svaret. Darius lät då framkalla närvarande företrädare för en indisk stam, hos vilken det som grekerna avskydde gällde som sed, och frågade dem, för vilket pris de ville bränna liken av sina fäder. De avböjde kraftigt varje tanke på något så rysligt.
Författaren gör härav den användningen, att om man förelade människorna alla möjliga bruk till utväljande av de vackraste, skulle var och en uttaga de hos honom själv rådande.”
Så långt kunde nog alla i den talrika publiken hänga med, särskilt om man kunde sin Fröding (som för övrigt dött en månad tidigare). I dikten ”Vad är sanning?” återfinner man de berömda raderna: ”Det, som är sanning i Berlin och Jena,/ är bara dåligt skämt i Heidelberg.”
Efter att ha anfört ytterligare några slående exempel på variationerna i mot-sättningarna i de moraliska begreppen under gångna tider, kom Hägerström så in på sin egen tids samhälle och påvisade motsättningarna mellan de olika sociala klassernas moraliska åskådningar. Storstrejken låg mindre än två år tillbaka i tiden. Han pekade på ”den pågående förbittrade striden mellan, som det heter, kapital och arbete”, där man sätter den enskildes rättigheter att sluta lagliga avtal mot hans skyldighet ”att tillgodose den klass’ intresse, med vilken han är solidarisk”.
Hägerström tog vidare upp exemplet med äganderättens moraliska halt. Å ena sidan betraktades den enskilde som moraliskt berättigad till det som han inom lagens råmärken förvärvat. Å andra sidan ansågs den inkomst man får utan eget arbete innebära en kränkning av den verkligt arbetandes rätt till hela arbetsproduktens värde.
Här kan man verkligen tala om en socialt medveten filosof. Genom att ana-lysera olika frågor i nutiden aktualiserade han svårigheten att tala om rätt och fel i moraliska diskussioner. Det utmynnade i slutsatsen att moraliska föreställningar varken kunde sägas vara sanna eller falska. Men detta betydde på intet sätt att vi borde lämna alla gängse sederegler och endast ta hänsyn till våra egoistiska intressen. Det betyder bara, säger filosofen, ”att moralvetenska-pen icke kan vara en lära i moral, utan blott en lära om moral”.