I slutet av maj 1921 kom den indiske författaren och filosofen Rabindranath Tagore, 1916 års Nobelpristagare i litteratur, till Stockholm för att hålla sin Nobelföreläsning. Olika uppgifter cirkulerade om att han önskade utsträcka sitt Sverigebesök till att även omfatta Uppsala men så såg det inte ut att bli.
På kvällen den 27 maj nåddes man emellertid i Uppsala av beskedet att Tagore trots allt tänkte besöka staden under den instundande förmiddagen.
Med några timmars varsel ställdes man därmed inför uppgiften att organisera ett mottagande värdigt den prominente gästen. Studentkårens insats var som
Nobelpristagaren Rabindranath Tagore och ärkebiskop Nathan Söderblom utanför universi-tetshuset.
vanligt nödvändig, varför universitetet försökte komma i kontakt med dess ordförande Henrik Cornell, sedermera bemärkt konsthistoriker. Denna afton ledde denne emellertid ett sammanträde inom kårens direktion, och mötet drog ut på tiden. Strax före midnatt kom vaktmästaren in med en lapp med budskapet att Cornell å det snaraste skulle ringa upp ärkebiskop Söderblom – oavsett hur sent det än skulle bli. Cornell drog sig undan och fick beskedet att han förväntades organisera och leda en studentuppvaktning för Tagore instundande förmiddag.
Tagore anlände med bil från Stockholm. I hans entourage ingick hans son och grevinnan Fanny von Wilamowitz-Moellendorff, skriftställare och syster till Carin Göring över vilken hon författade en levnadsteckning. Tagore mot-togs av Söderblom som visade domkyrkan. Åtskilliga Uppsalabor hade begivit sig ut för att få en skymt av Tagore, vars yttre, profetliknande apparition – fot-sid indisk dräkt och långt vitt skägg – säkerligen gjorde ett exotiskt intryck.
I universitetshusets förhall hälsades Tagore av studentkåren. Orphei Dräng-ar hyllade under GunnDräng-ar Norléns ledning den långväga gästen genom att fram-föra ”Vårt land” och ”Uti vår hage”. Sedan var det dags för Cornells i all hast ihopskrivna hälsningstal å studenternas vägnar, vilket framfördes på franska.
Till tonerna av ”Studentsången” infördes Tagore därefter i universitetsaulan, där han välkomnades av rektor Ludvig Stavenow. Skalden höll sedan ett kort föredrag, i vilket han i allegoriska ordalag prisade ungdomens sanningssökande och uttryckte sin glädje över att ha fått möta studenterna i Uppsala.
I sina memoarer har Henrik Cornell återkallat denna minnesbild: ”Tago-res tal i aulan gjorde ett egenartat intryck. Inte på grund av innehållet, som var banalt och intetsägande utan genom röstens höga sopran och rytmen. Ja, rytmen utmärktes av varannan eller var tredje stavelses våldsamma överbe-toning, vilken han understödde genom att just vid dessa accenter med kraft slå armbågarna i sidorna liksom för att pressa luften ur lungorna.” Talaren knöt sina händer sedan han avslutat sitt föredrag, vilket publiken applåderade hjärtligt.
Efter talet besåg Tagore fakultetsrummen och den stora folksamlingen i universitetsparken kunde skymta hans gestalt från altanen i kanslersrummet.
Under återresan till Stockholm gjorde han uppehåll på Sigtunastiftelsen, där han sammanträffade med Manfred Björkquist.
75 q
6 november 1921
Universitetsbiblioteket 300 år
Det årliga 6 november-firandet kom 1921 att domineras av universitetsbiblio-tekets 300-årsjubileum, vilket uppmärksammades genom en högtidlig min-nesfest i universitetsaulan. Den fullsatta festlokalen var smyckad med gröna växter och i fonden var Gustaf II Adolfs byst placerad. Den akademiska pro-cessionen anfördes av universitetets rektor Ludvig Stavenow, dess prorektor Ulrik Quensel, kronprins Gustaf Adolf, ecklesiastikminister Olof Olsson, universitetskanslern Carl Swartz samt prokanslern Nathan Söderblom. Bland honoratiores märktes, som sig bör, en rad biblioteksmän: de emeriterade över-bibliotekarierna Claes Annerstedt, Leonard Bygdén och Aksel Andersson, riksbibliotekarien Isak Collijn och hans företrädare E.W. Dahlgren,
företrä-Carolina Rediviva vid tidpunkten för jubileet.
dare för biblioteken vid universitetet i Lund, högskolan i Göteborg, Veten-skapsakademien och Nobelinstitutet.
Rektor Ludvig Stavenows högtidstal antog formen av en rundmålning av Gustaf II Adolfs insatser. Han konstaterade att universitetsbibliotekets till-komst endast var en liten del av kungens arbete för att förstärka lärosätet. För samtiden gick detta förmodligen obemärkt förbi, beslutet att inrätta ett bib-liotek blev av desto större betydelse för ”universitetets och den fosterländska odlingens följande utveckling”.
Efter Stavenows tal framförde Allmänna Sången ”Vårt land” och ”Hör oss, Svea”, varefter överbibliotekarien Markus Hulth lämnade en utförlig tillbaka-blick på universitetsbibliotekets 300-åriga historia. Han noterade att biblio-tekets och universitetets utveckling under det senaste seklet erbjöd många paralleller. I båda fallen finansierades verksamheten långt fram i tiden av egna medel. De första statsanslagen till biblioteket utbetalades inte förrän 1834, och ännu 1894 uppgick detta blott till 1 500 kronor per år. Därefter hade anslaget höjts i olika omgångar, och Hulth erkände med tacksamhet att biblio- tekets krav ”gemenligen mött förståelse och beaktande, vare sig det gällt in-köpsanslag, förstärkning av arbetskrafterna eller byggnadsfrågor”. Likafullt var det med viss oro som överbibliotekarien blickade framåt, och han till-lade: ”Att penningvärdets fall genom världskrigets inverkan i närvarande stund dock betänkligt rubbat institutionens ekonomi och så starkt kringskurit dess möjlighet att fylla sin uppgift, att snar och kraftig hjälp är av nöden, det är ett faktum, som jag ej anser mig berättigad att fördölja.” Ytterst var biblioteket beroende dels av statsmakternas och enskilda donatorers fortsatta välvilja, dels av bibliotekstjänstemännens nitiska och oegennyttiga arbete om det även i framtiden skulle kunna förverkliga den tanke ”som ligger i de ord Eric Ben-zelius insatte i bibliotekets exlibris: iatreion psyches, tanken på biblioteket som en själens hälsoanstalt, en plats där människoanden vinner sundhet och styrka”.
Efter talet mottog Markus Hulth en rad gåvor och hälsningar från andra bibliotek, varefter procession uttågade till tonerna av Oskar Lindbergs ”Fest-polonäs”. Aulahögtiden följdes sedan av jubileumsmiddag på Gillet.
I samband med universitetsbibliotekets jubileum utgavs en voluminös fest-skrift, Uppsala universitets biblioteks minnesskrift 1621–1921, till vilken en rad av bibliotekets aktiva och emeriterade tjänstemän lämnade bidrag.