På hösten 1948 mördades diplomaten Folke Bernadotte under sitt medlings-uppdrag i Palestina. Bakom mordet låg den sionistiska Sternligan, vars ledare Yitzhak Shamir blev premiärminister i Israel 1983. Attentatet gav på sina håll i Sverige upphov till antisemitiska uttryck och stämningar. I en nekrolog över Bernadotte omtalades dådet rentav som det värsta illdåd som begåtts av ”en
Hugo Valentin framträdde under Verdandis debatt om antisemitismen.
judehand” sedan korsfästelsen på Golgata. Skulden lades på hela det judiska folket, inte bara på attentatsmännen.
Följderna av mordet bekymrade Verdandi, inom vilken man hade hoppats att rashat och antisemitism skulle vara avslutade kapitel efter Tredje rikets fall. För att göra upp med såväl det medvetna som det omedvetna rashatet, främst det som riktades mot judar, anordnade föreningen en debatt om anti-semitismen i lärosal V.
Som huvudtalare hade inbjudits författaren, tillika redaktören för Bonniers Litterära Magasin, Ebbe Linde. Denne var mest bekant som lyriker och över-sättare, men han hade redan 1935 utgivit skriften Raslära, raspolitik och reak-tion, egentligen en bearbetad svensk översättning av den norske läkaren Karl Evangs Rasepolitikk og reaksjon. Inledningsvis konstaterade Linde att antise-mitismen hade mycket gamla anor och han lämnade en kort historisk exposé över densamma. Det var dock främst de nutida aspekterna han uppehöll sig vid. Han noterade att antisemitiska strömningar förekom i både USA och England och att de befann sig på frammarsch i den arabiska världen. Sverige var inte heller immunt mot dessa föreställningar.
Själva existensen av antisemitism gjorde det svårt att bekämpa antisemi-tismen, framhöll Linde. Judehatet framkallade av naturliga skäl såväl judiskt självhävdelsebehov som judiska mindervärdeskänslor, och denna polarisering lade hinder i vägen för en framgångsrik assimilation. Å andra sidan var den motsatta extremen – full sionism och judisk utvandring till Israel – fullstän-digt otänkbar. Den enda varaktiga lösningen på problemet låg därför i att skapa förutsättningar för tolerant samexistens. Lämpligen borde detta ske dels genom upprättande av en judisk stat, dels genom införande av hårdare lagar mot antisemitismen.
Historielektorn vid Högre allmänna läroverket i Uppsala, professor Hugo Valentin hade 1924 författat det klassiska arbetet Judarnas historia i Sverige och senare den till flera språk översatta Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935). Han var således väl förtrogen med det aktuella ämnet och han bidrog med ett långt inlägg. I huvudsak instämde han med Ebbe Linde men han lämnade flera kompletterande iakttagelser. Särskild uppmärksamhet ville han fästa vid kristendomsundervisningen i skolan, vilken hade inpräntat ett slags teologiskt grundat judehat hos många barn. Detta hat hade inte försvunnit när väl det kristna sammanhanget blivit svagare, det hade endast antagit en ny, sekulär form. Sverige borde därför reformera kristendomsundervisningen och för eleverna tydliggöra antisemitismens inhumana och odemokratiska karaktär.
Den efterföljande diskussionen kretsade bland annat kring den dolda anti-semitismen i Sverige, vilken tog sig uttryck i en allmänt avvisande hållning till judar. Dylika stämningar var, enligt en talare, märkbara även inom upsalien-siska studentkretsar.
16 5
q
26 november 1948
Kinseyrapporten
Den nya tidens uppfattning om människans sexualliv kan betecknas med en term, nämligen Kinseyrapporten. Alfred Kinsey var läkare och professor i zoologi vid Indiana University i USA och från 1942 föreståndare för Institute for Sex Research. Kinsey tog initiativ till den dittills största undersökningen om sexualvanor, vilket resulterade i två stora rapporter, den första om man-nens beteende vanligen betecknad bara med termen Kinseyrapporten 1948;
den andra, om kvinnans sexuella beteende kom 1953.
Kinseyrapporten diskuterades vid en livlig auladebatt hösten 1948.
Laboremus arrangerade hösten 1948 en diskussionskväll i aulan över ämnet
”Ungdomens sexuella problem”, vilket samlade ”bortåt tusentalet åhörare”.
Förste inledare, docenten Bror Rexed, senare professor i Uppsala och gene-raldirektör för Socialstyrelsen, presenterades som Kinseys främste uttolkare i Sverige. Han fann det glädjande att man numera kunde ”utan alltför kraftiga affekter och gammal förlegad skamkänsla” öppet diskutera dessa brännande spörsmål. Han gick sedan igenom Kinseyrapporten och behandlade det mesta i fråga om sexuella mönster och sociala hinder, moralkrav, samlagsteknik och psykiska kontakter, om homosexualitet, onani och sublimering, med Kinseys upplysande siffror och tabeller. Rapporten ger inga värdeomdömen, framhöll han, men dess fakta kastar nytt ljus över själva det sexuella handlandet och dess samhälleliga inställning.
Andre inledare, biskop John Cullberg, efterlyste en kritisk studie av Kin-seyrapporten. Trots att det sexuella är ”mer omfattande” än man dittills trott är det inte meningslöst att upprätthålla moraliska och ideella normer. Den kristna uppfattningen är varken sexualfientlig eller asketisk, det viktiga är individens personliga ansvar. Även de sexuella intressena måste underordnas det andliga.
Psykiatrikern Nils Haak framhöll att många unga lever i ett sexuellt nöd-läge, sexuallivets hämmande medför de största risker, de unga kan bli sned-vridna karaktärer. Sexuellt undertryckande kunde ofta leda till neuroser. De som rekommenderar avhållsamhet är själva sexuellt apatiska. Det finns för mycket grums i de äldres inställning till de ungas sexualliv.
Studentprästen Krister Stendahl, senare professor vid Harvard och biskop i Stockholm, ansåg att Kinseyrapporten kunde ge mycken nyttig upplysning.
Sexualproblemet måste få vettiga proportioner, menade han. Det är ju endast en sida i livets stora sammanhang. Det måste skapas balans i vår litteratur, konst och film. Vi måste sträva till mänsklighet, människan är inte ett medel utan själv ändamål.
Professorn i statistik Herman Wold prisade Kinseys rapport som en fors-karbragd, men påvisade ändå att det fanns svagheter i verket. Kinsey har, sade han, missuppfattat Sigmund Freud och röjer osäkerhet i fråga om moralnor-mer, vilkas betydelse och funktion han inte insett. Han ansåg att mycket ta-lade till förmån för sublimering, och vi måste alla hjälpa ungdomen till rätta.
Professor Sigfrid von Engeström citerade läkare som menade att abstinens inte medför någon våda. Fri sexualitet betyder inte frihet från neuroser, men sexu-ell tygsexu-ellöshet kan medföra neuros. Radikala läkare vill aldrig vidröra detta eller problemet med veneriska sjukdomar.