Under hösten 1905 avvecklades den svensk-norska unionen efter många års slitningar. Unionsbrottet blev ett hårt slag mot den akademiska kulturskan-dinavismen. Norrmännens vilja att bryta banden med Sverige innebar en på-frestning på såväl vetenskapliga samarbeten som på personliga vänskapsband.
De skandinaviskt sinnade svenska universitetsmännen hade svårt att fördra att den danska opinionen i huvudsak hade ställt sig på norrmännens sida. Frå-gan ställdes på sin spets när den danske litteraturkritikern Georg Brandes – på inbjudan av Uppsala studentkår – föreläste i aulan i februari 1906.
Vid sitt föregående Uppsalabesök sjutton år tidigare hade Brandes orsakat en proteststorm genom sitt tacktal vid Verdandis middag för honom. Den gången hade han framträtt på Gillet med tre föredrag om Heinrich Heine; nu
Georg Brandes drabbades av de svenska kulturskandinavisternas besvikelse över unionsupplösningen.
fick han möjlighet att tala från aulans podium. Det ämne han utlade denna gång var den intellektuella förbindelsen mellan Voltaire och Fredrik den store.
Lika lite som 1889 var det föredraget i sig som var kontroversiellt.
Efter föreläsningen hyllades Brandes vid en kårafton, som hölls i studentrens lokal i Östgöta nations hus. Föredragshållaren hälsades välkommen av kå-rens ordförande August Lindh och hundratals studenter, men nästan samtliga professorer uteblev från såväl föredraget som den efterföljande kåraftonen. Så-ren efter unionsbrottet var inte läkta. Hjalmar Haralds, sedermera tongivande före trädare för Fosterländska Studentförbundet och unghögern, förklarade i en debattartikel att ”det verkliga Sverige” – genom vars själ hade gått ”ett svärd under 1905 års sommar” – inte hade tid att hänge sig åt skandinaviska skåltal av de slag man kunde förvänta sig vid kåraftonen för Brandes. Hellre än att ikläda sig längesedan utslitna ”andliga gångkläder” valde man därför att utebli.
Den högernationalistiska och antisemitiska tidningen Uplands-Posten, ederad av Eugène von Rosen och Mauritz Rydgren, utföll i häftiga utgjutelser över såväl ”den danske juden” själv som ”den härvarande judetidningen U.N.T.”.
Brandes porträtterades i karikatyrform med texten ”Lejonet av Juda”.
Upsala Nya Tidning berömde studenterna för att de, till skillnad från sina lärare, förmådde skilja på sak och person: ”Den upsaliensiska universitets-ungdomen visade i går att den har tillräcklig naturlig och politisk takt för att kunna äfven i år deltaga i en fästlig tillställning i närvaro af en fräjdad dansk vetenskapsman utan att därför i ringaste mån i ord eller handling träda svenska inträssen eller Sveriges ära för nära.”
Brandes själv tog den professorliga demonstrationen med jämnmod. Vid ett besök kort därefter hos Frisinnade klubben i Göteborg förklarade han: ”Det var så besynnerligt i Upsala, det var en tjugu, trettio framstående genier, som höllo sig borta – men det märktes inte alls!”
”Lejonet av Juda.” Antisemitisk karikatyr av Georg Brandes, införd i Uplands-Posten i samband med hans Uppsalabesök 1906.
55 q
23–24 maj 1907
Linnéjubileet
Linnéjubileet 1807 var den första stora historiska markering som universite-tet firade i större omfattning. Hundra år senare var det dags igen. Under två majdagar var uppmärksamheten riktad mot Uppsala och universitetet, vilket hade lockat till sig en rad världsberömda vetenskapsmän. Kungafamiljen an-lände med tåg från Stockholm. Kung Oscar II och kronprinsessan Victoria var på grund av sjuklighet förhindrade att närvara, så även den höggravida prin-sessan Margareta. Kronprins Gustaf deltog däremot i Linnéfirandet, liksom prins Gustaf Adolf och prinsarna Carl och Eugen. Den sistnämnde kreerades för övrigt till hedersdoktor under Linnéfesten.
Dukningen vid Linnéfesten i universitetsaulan 1907.
Jubileet satte sin prägel på hela staden, som överallt var dekorerad med flaggor, blommor och växter. Mest anslående var de fyra elefantliknande gran-rispyloner med vilka Nybron utsmyckades. Universitetets Linnéfest ägde rum i aulan. Hugo Alfvén hade i januari 1907 fått i uppdrag att komponera en jubelkantat, till vilken Erik Axel Karlfeldt hade åtagit sig att författa texten.
Men Karlfeldt, skriver Alfvén i minnesboken Tempo furioso (1948), ”satt i för-tvivlan vid sitt skrivbord och gnuggade sina geniknölar, men han måtte inte ha gnuggat tillräckligt hårdt, ty uppslaget uteblev”. Planerna fick revideras, och i sista stund åtog sig Alfvén att i stället skapa en akademisk festouvertyr, mindre av inspiration för uppgiften än av lojalitet mot universitetet. När väl Karlfeldt hade sluppit tvånget att författa en kantat förefaller hans skaparkraft ha infunnit sig på nytt. På jubileumsdagen införde han dikten ”Blommornas kärlek” i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning, vilken direkt anknyter till några av Linnés skrifter. Långt senare infördes dikten i samlingen Flora och Bellona (1918).
Alfvén å sin sida färdigställde ouvertyren, en ”Uppsalarapsodi”. För att lätta upp stämningen insmög han Carl Michael Bellmans ”Joachim uti Babylon”
(Fredmans sång nummer 41) och snapsvisan ”Hur länge skall på bordet den lilla halvan stå?” Detta togs inte väl emot på alla håll. Alfvén har själv omvitt-nat att rektor Henrik Schück blev rasande arg – och ilskan höll sig. När Alfvén tre år därefter utsågs till director musices reserverade sig Schück under ut-trycklig hänvisning till dennes insats vid Linnéjubileet.
Det var emellertid inte bara Hugo Alfvén som förargade Schück. I egenskap av rektor mottog han hälsningar från en rad universitet och akademier, men han vägrade att ta Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén i hand, väl medveten som han var om dennes intriger för att förhindra hans inval i Akademien.
Linnépromotionen genomfördes under fredagen den 24 maj. Promotio-nen hölls, precis som brukligt under 1800-talet, i domkyrkan. Skälet var av praktisk natur. Under dagen skulle trägolvet inläggas i universitetsaulan, där middag och bal skulle hållas under kvällen. Monteringen var tidskrävande och det var omöjligt att hålla promotion på förmiddagen och servera middag samma dag. Till hedersdoktorer inom Juridiska fakulteten utsågs bland andra landshövdingen Per Johan Bråkenhielm och Carl Axel Reuterskiöld. Den sist-nämnde var professor i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt, men hade disputerat vid Filosofiska fakulteten. Zoologen Tycho Tullberg och badläkaren Lars Georg Dovertie fanns bland de medicinska he-dersdoktorerna. Bland dem som kreerades till filosofie hedersdoktorer kan, förutom prins Eugen, nämnas den brittiske botanisten Francis Darwin (son till Charles), Selma Lagerlöf, Fridtjuv Berg, Hjalmar Lundbohm, Allvar Gull-strand, Alfred Jensen och Gustav Sundbärg.
LINNéJUBILEET 57
Linnéjubileet lockade en rad världsberömda vetenskapsmän till Uppsala.
Särskild uppmärksamhet tilldrog sig den tyske naturforskaren och darwinis-ten Ernst Hæckel. I naturforskarnas ögon markerade hans närvaro en välbe-hövlig kontrast till ärkebiskop J.A. Ekman, som hade sett till att ett stort antal teologie doktorer kreerades.
Omkring 350 personer deltog i promotionsmiddagen i aulan. Samtliga bord var prydda med blommor och Linnébyster i gips. Efter middagen följde stu-dentbal i aulan med omkring 1 000 deltagare. I praktiken var denna ett slags improviserad kårbal, men den brukar inte inräknas i ordningsföljden över de ordinarie kårbalerna. Carolina Rediviva visade en exposition med
Linnéma-Menybladet till banketten i aulan innehöll teckningar av konstnären Olle Hjortzberg.
nuskript, däribland universitetets inskrivningsmatrikel för september 1728, där Linné skrivit sitt eget namn. Kungl. Vetenskaps-Societeten anordnade en utställning med Linnéporträtt på Uplands nation, vilken utgjorde grunden till Tycho Tullbergs volym Linnéporträtt, en av de skrifter som utkom med anled-ning av jubileet.
Selma Lagerlöf kreerades till hedersdoktor såsom första kvinna i Sverige under Linnépromo-tionen 1907. Här hyllas hon av upsaliensiska skolbarn under en av jubileumsdagarna. Bredvid henne står rektor Daniel Viotti.