Promotioner skedde i äldre tid inom varje fakultet för sig. Vid särskilt högtid-liga tillfällen förekom dock gemensamma promotioner inom de fyra klassiska fakulteterna. Första gången det inträffade var vid universitetets 400-årsjubi-leum i september 1877.
Under 1920-talet började man, inte minst av praktiska skäl, efterfråga sam-ordning. Det var framför allt Teologiska fakulteten som önskade detta, men Filosofiska fakulteten var inte odelat positiv. Med tanke på den rådande fakul-tetsordningen kan detta te sig märkligt, men det berodde på att
promotioner-Promotionen i aulan 1935. Filosofiska fakultetens hedersdoktor Sven Hedin är tredje mannen från vänster i andra raden (med lyftade händer).
na hade en stark ställning inom den ”lägsta” fakulteten, ärvd från 1800-talets magisterpromotioner, vilka hade varit veritabla folkfester som vart tredje år lockade tusentals människor till Uppsala.
Diskussionen fortsatte in på 1930-talet, både inom universitetsorganen och i pressen. Medicinska fakulteten aktualiserade frågan om gemensamhetspro-motioner på nytt 1931, men propån avvisades av Filosofiska fakulteten. Full enighet rådde dock inte. Filosofiska fakultetens dekanus Sune Lindqvist gav, liksom Rutger Sernander och Otto von Friesen, sitt stöd till medicinarnas förslag.
Som framgått ovan genomfördes gemensam promotion året därpå i sam-band med Gustaf Adolfs-jubileet. Eftersom de flesta blivande doktorer ville promoveras vid denna jubelfest – och därför slutförde sina arbeten med före-dömlig effektivitet – behövde Filosofiska fakulteten inte anordna någon pro-motion 1933, och året därpå promoverades inga teologer.
År 1935 kunde Juridiska fakulteten till jubeldoktor promovera universi-tetskanslern Ernst Trygger, som tidigare varit såväl professor vid fakulteten som justitieråd och statsminister. Juridiska fakulteten önskade därför att hans promotion skulle genomföras under så högtidliga former som möjligt, varför Filosofiska fakulteten återigen fick ta ställning till ett förslag om gemensam promotion, vilket den denna gång ställde sig positiv till. Men man vidtog åt-gärder för att, som Torgny Nevéus skriver i promotionshistoriken En akade-misk festsed och dess utveckling (1986), ”hävda sin identitet”. Några veckor före promotionen beslutade nämligen fakulteten, efter förslag från Jöran Sahlgren, exempelvis att filosofie doktorshatt skulle införas. Doktorshatten skulle inte ersätta lagerkransen vid ceremonin, men däremot bäras som tecken på av-lagd doktorsgrad. Som ytterligare ett tecken på Filosofiska fakultetens vilja att markera sin hävdvunna särställning kan man betrakta deras val av Sven Hedin till hedersdoktor. Det var första gången en hedersdoktor promoverades vid en promotion som inte skedde i samband med någon speciell jubelfest. Bara fyra veckor tidigare hade Hedin hyllats av studenterna, då han besökte Uppsala för att föreläsa över sin nyss avslutade expedition till Centralasien. Tillsammans med Ernst Trygger blev han den självklara centralfiguren vid promotionshög-tiden.
Upsala Nya Tidning, som tidigare hade förordat en övergång till gemen-samma promotioner, rapporterade att läsåret fick ”en alldeles särskilt lysande avslutning genom de fyra fakulteternas till en stor gemensam solennitet i au-lan sammanslagna promotionerna”.
Allt sedan 1935 har promotionerna vid Uppsala universitet genomförts av fakulteterna gemensamt. Från och med 2000 sker det två gånger per år: vinter-promotion i slutet av januari och vårvinter-promotion i slutet av maj.
117 q
30 november 1937
Gluntjubileet
”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra och trettiosju? / Å – ja, visst minns jag det ... just Carl den tolftes dag.” Så lyder den inledande dialogen mellan Magistern och Glunten i Gunnar Wennerbergs Gluntarne (1847–50).
De båda huvudpersonerna möttes således första gången under Allmänna Sångens marsch kring Stora torget vid studenternas 30 november-firande 1837.
Högtidlighållandet av Carl XII:s dödsdag var en tradition som på 1830-talet hade börjat finna sina former. År 1818 hade hundraårsmarkeringen av kung-ens död uppmärksammats vid universiteten i Uppsala och Lund, liksom av Götiska förbundet i Stockholm. Till högtiden i Uppsala 1818 hade Erik Gustaf Geijer författat ”Viken tidens flyktiga minnen” till den gamla melodin ”Carl XII:s marsch vid Narva”, vilken director musices Johann Christian Friedrich Hæffner hade anpassat för fyrstämmig manskör. ”Viken tidens flyktiga
min-Gösta Knutsson ledde studentkåren vid Gluntjubileet 1937, då firandet av Carl XII tillfälligt flyttades tillbaka till Stora torget, där Glunten och Magistern enligt Gunnar Wennerberg möttes för första gången jämnt hundra år tidigare. Teckning i Ergo.
nen” sjöngs under det fackeltåg som studenterna genomförde från Stora torget till domkyrkan, där högtidsvesper hölls.
Året därpå, 1819, firades Carl XII:s dödsdag ånyo. ”Viken tidens flyktiga minnen” framfördes då utanför ärkebiskopsgården som en hyllning till kron-prinsen-kanslern Oscar som tillfälligt gästade Uppsala. Vid detta tillfälle till-lades en sista strof – ”Morgonen randas. En Carl den bereder, och Oscar heter den gryende dag” – vilket syftade på den prominente gästens namnsdag den följande dagen, liksom på den framtida Bernadotteska successionen.
Därefter följde ett decennielångt uppehåll, innan 30 november-firandet återupplivades under mer permanenta former. Från och med 1830 bestods Carl XII årliga sångarhyllningar på Stora torget den 30 november, så också 1837, då alltså Gluntens och Magisterns första sammanträffande ägde rum, enligt Wen-nerberg. Vid mitten av 1800-talet flyttades Carl XII-firandet från Stora torget till Skytteanska valvet och Domtrappan, där fackeltåg genomfördes.
Den 30 november 1937 kunde man i universitetshuset fira såväl minnet av Carl XII som Gluntarnes hundraårsjubileum. Aulan var i det närmaste full-satt under jubileumskonserten, där Akademiska Kapellet under Hugo Alf-véns ledning framträdde tillsammans med såväl Allmänna Sången som OD.
Uppsalasångens historiograf, Gottfrid Kallstenius, föreläste om 30 november-firandets historia, inte minst om studentsångens betydelse. Avslutningsvis framfördes ”Viken tidens flyktiga minnen” och första duetten ur Gluntarne.
Av historiska skäl valde studentkåren detta år att tillfälligt flytta Carl XII-firandet tillbaka till Stora torget, dit fackeltåget marscherade från den vanliga samlingsplatsen vid Carolina. Kårordföranden Gösta Knutsson höll talet till Carl XII:s minne, och ”Viken tidens flyktiga minnen” avsjöngs under marsch kring torget – precis som då ”Glunten” och ”Magistern” träffades jämnt ett sekel tidigare. Avmarsch skedde därefter till Dombron, där facklorna som brukligt kastades i ån.