Analys av temat handlingsutrymme

När intervjupersonerna i vår studie beskriver sitt handlingsutrymme är ett gemensamt mönster att handlingsutrymmet är oprecist och har diffusa gränser. Socialsekreterarna beskriver bland annat svårigheten att ta hänsyn till många olika perspektiv, vilket framkommer när de beskriver dilemmat att avgöra vilken av alla möjliga vägar som är den bästa för barnet, eller komplexiteten i att behöva göra bedömningar utifrån händelser och reaktioner hos både barn och föräldrar, som ofta sker utspritt över en lång tid. Men gränserna för handlingsutrymmet finns ändå där. I resultatet kan man skönja en vag

polarisering där vissa ser handlingsutrymmet som något mer statiskt, bundet av lagar och riktlinjer, medan andra ser det som mer dynamiskt där handlingsutrymmet påverkas av hur man väljer att tolka situationen och beroende av vilken typ av ärende man jobbar med. Handlingsutrymmet tycks vara något man ska utmana men också måste förhålla sig till. Vissa ser juridiken som en möjliggörare, andra som att den begränsar deras möjlighet att handla. I empirin finner vi egentligen bara en person som specifikt beskriver ett organisatoriskt tryck (Johansson, 2007) och det är den intervjuperson som beskriver att man i det längsta förväntas sträva efter att inte placera och aktivt försöka jobba hem barn som blivit placerade. Samtidigt kan vi, när vi analyserar vårt material, se att intervjupersonerna beskriver ett övergripande organisatoriskt tryck när de talar om återföreningsprincipen och att det är tydligt att de alla förhåller sig

till denna princip i sina ärenden. Vi tolkar det därför som att återföreningsprincipen i någon form

begränsar deras handlingsutrymme. I Socialstyrelsens kunskapsstöd (2019) framgår att en återförening är önskvärd, men att detta inte är självklart för alla barn, utan att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Alltså kan man tänka sig att för gruppen placerade barn, i generell mening, så är det praxis att barnet ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Men i Socialstyrelsens material finns tydliga öppningar för att man i ärenden kring placerade barn kan anta ett annat förhållningssätt till den principen, om det finns skäl för det.

Johansson (2007) menar att det är gräsrotsbyråkratens uppgift att inom ramarna utnyttja sitt handlingsutrymme men också att utmana och stå för det icke byråkratiska och det individuella

perspektivet i varje enskilt ärende. När man talar om gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme så talas det främst om hur denne möter vuxna klienter som önskar någon form av service eller insats som ska beviljas eller avslås. Handlingsutrymmet i denna bemärkelse kan tolkas som relativt bundet och okomplicerat eftersom det handlar om huruvida klienter uppfyller vissa krav eller inte för att få stöd. Frågorna kan anses vara av mindre komplex art än de som intervjupersonerna i den här studien arbetar med, där klienter är barn och där vårdnadshavaren också är en part. Deras uppgift är att skydda barn, att se till att de får sina rättigheter tillgodosedda, att de utvecklas på ett positivt sätt och att deras bästa beaktas i alla bedömningar som görs. Samtidigt ska de förhålla sig till föräldrar, familjehem och andra personer runt barnen som har önskemål och åsikter om vad som är det bästa för barnet. Kaldal (2010) beskriver också svårigheten med att bedöma barns behov eftersom vuxnas relation till barn ofta bygger på hur de vuxna tolkar barnets behov. Förutom att socialsekreterarna i det här fallet ska tolka barnet behov finns

ytterligare ett antal vuxna, bland annat vårdnadshavare, som är med och gör denna tolkning. Johansson (2007) menar vidare att gräsrotsbyråkraten har möjligheten att välja hur mycket

engagemang den lägger ner på sin klient. Våra intervjupersoner beskriver just hur motivation eller vilken relation man bygger upp med en klient eller familj kan påverka hur man utnyttjar handlingsutrymmet. Det blir tydligt att känslomässiga motiv kan krocka med yrkesrollendå exempelvis vissa klienter får den professionella att nyttja sitt handlingsutrymme till fullo, för att det är en klient den tycker extra mycket om, medan en annan klient kan skapa den motsatta reaktionen. Detta är ett tydligt uttryck för

socialsekreterarens makt. Men även föräldrarnas reaktioner och deras förmåga att ta till sig det budskap som socialtjänsten förmedlar har effekt på hur handlingsutrymmet används. Dessutom påverkar

socialsekreterarens tro på om föräldrarna kommer att klara av att göra de förändringar som behövs hur långt de sträcker användandet av sitt handlingsutrymme. Om socialsekreteraren har en svag tro på att föräldrarna kommer att lyckas med nödvändiga förändringar så kan det leda till att denne väljer att sträcka sitt handlingsutrymme ytterligare för att det ska bli så bra som möjligt för barnet.

Lipsky (2010) beskriver att gräsrotsbyråkrater ofta upplever ett stort tryck från den egna organisationen att följa vissa riktlinjer eller generella ramverk i sin bedömning. Detta innebär att gräsrotsbyråkraten i dessa lägen, för att hantera den här dissonansen och överleva i sin yrkesroll, blir överdrivet byråkratisk och regelstyrd. Vi gick in i studien med ett antagande om att de standardiserade sina bedömningar och inte använde sitt handlingsutrymme till att göra individuella bedömningar. Men i vårt material kan vi inte se att intervjupersonerna hemfaller åt den här typen av standardisering eller byråkratisering i sina bedömningar som Lipsky beskriver. Däremot vittnar de om en hög grad av vad de kallar individuella bedömningar, där de också resonerar kring att det görs väldigt skilda bedömningar i liknande ärenden och problematiserar således rättssäkerheten i detta. Vår tolkning är att det, snarare än individuella bedömningar, handlar om en slags egen bedömning som grundar sig i just socialsekreterarnas egen motivation, relationen med föräldrar och den egna tolkningen av vad man själv upplever som är barnets bästa. En individuell bedömning ska snarare vara baserad på vetenskap och erfarenhet. Vi tror att det är det här som gör att det blir komplicerat, rättsosäkert och att bedömningarna skiljer sig åt i liknande ärenden.

Enligt Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) är en stabil kunskapsbas en viktig del i att socialsekreteraren ska kunna göra det mesta av det handlingsutrymme denne besitter. De menar att med en svag kunskapsbas så finns det en risk att socialarbetaren tenderar att falla in i gamla hjulspår eller enbart gör som denne blir tillsagd. Svensson et al. menar att det ingår i rollen som socialarbetare att ta ansvar över sitt handlingsutrymme. I intervjupersonernas resonemang framgick det tydligt att faktorer såsom tidsbrist och överbelastning var försvårande omständigheter, vilket hindrade dem från att ta del av ny forskning i den utsträckning som skulle vara önskvärt. De önskade att det fanns en utomstående ansvarig person på arbetsplatsen som sonderade tillgänglig forskning och delgav dem vad som fanns av vikt att förhålla sig till. När det kom till ny kunskapsinhämtning uppgav intervjupersonerna främst styrkan i den kollegiala kunskapsbanken samt i beprövad erfarenhet. Ett tydligt dilemma som framkom i resultatet var att vissa individer satt på viss spjutspetskompetens eller att exempelvis utbildningsdagar inte

tilldelades hela arbetsgruppen. Detta blir problematiskt den dagen då kollegan beslutar sig för att sluta på arbetsplatsen, eftersom den specifika kompetensen då försvinner. I det andra fallet där alla inte får ta del av samma typ av utbildning så beskriver intervjupersonerna hur den kunskapen blir så kallad tyst kunskap som det inte finns ett gemensamt språk för i arbetsgruppen och som därav inte får fäste i organisationens arbetsrutiner. Intervjupersonerna vet således inte vad de ska göra med kunskapen de blivit tilldelad vilket då tenderar mynna ut i att kunskapen så sakteliga dör ut.

Johansson (2007) skriver om hur förändringar kommer till stånd och om nödvändigheten i att en myndighetsorganisation är öppen för sin omvärld, dels för att den inte ska bli ett slutet system, dels för att det är just i förhållandet till omvärlden som förändringarna aktualiseras. Han beskriver vidare hur den

öppenheten gör att man kan förändra sin verksamhet baserat på de signaler man får utifrån, såsom kritik mot myndigheten, samhällelig debatt och politiska ställningstaganden. Detta ger successivt små

förändringar som utvecklar organisationen kontinuerligt. Däremot menar han att större och mer

omfattande förändringar sker mer sällan eftersom det givetvis kräver mycket mer av organisationen. Dels för att det krävs att förändringen är sanktionerad på flera nivåer i organisationen, dels för att de olika mer informella krafterna inom organisationen måste vara enade för att en sådan förändring ska kunna komma till stånd. Om vi utvecklar Johanssons resonemang kring hur förändring i myndighetsorganisationer kommer till stånd till att också gälla för hur forskningen gör sig gällande och påverkar socialtjänstens arbetssätt, skulle detta kunna vara en möjlig förklaring till att forskning om denna relativt lilla grupp (placerade våldsutsatta barn) inte tar sig in i socialtjänstens arbete. Vi tänker att eftersom

återföreningsprincipen är så pass vedertagen inom svensk socialtjänst och i socialsekreterarnas praktik så är det svårt för forskning som talar emot denna princip att få genomslag.