I det här kapitlet kommer vi presentera våra slutsatser utifrån studiens resultat och analys samt föra en diskussion kring slutsatserna utifrån uppsatsens huvudfrågeställningar.
Studiens första frågeställning handlar om hur socialsekreterarna beskriver sitt handlingsutrymme när det kommer till bedömningar gällande placerade barns umgänge med vårdnadshavare där de utsatts för eller bevittnat våld, vilken främst behandlas i temana Handlingsutrymme och Makt. En slutsats är att det inte finns en samsyn bland intervjupersonerna i hur de definierar sitt handlingsutrymme.
Handlingsutrymmet kan tolkas som antingen något statiskt eller som något dynamiskt. Beroende på hur socialsekreteraren väljer att se på sitt handlingsutrymme kan man tänka sig att det kan påverka vad denne upplever sig kunna åstadkomma med sin “verktygslåda”.
Ett av våra inledande antaganden var att socialsekreterare, i och med Socialtjänstlagens utformning som ramlag, har ett stort handlingsutrymme, men att detta handlingsutrymme inte används i den utsträckning som vore önskvärt. Vi hade en idé att socialsekreterarna likt Lipskys (2010) antagande hamnar i ett överdrivet byråkratiserade förhållningssätt för att hantera sin yrkesroll. Vi tycker oss tvärtom se att intervjupersonerna både är medvetna om och kämpar med att förhålla sig till det här stora
handlingsutrymmet och alla de olika aspekter som måste beaktas i bedömningar av umgänge för de här barnen. Vår tolkning är att socialsekreterarna hanterar detta genom att bli mindre byråkratiska och försöker göra bedömningar utifrån varje enskilt barns unika situation, alltså tvärtemot vad Lipsky (2010) menar. Dock skulle man kunna ifrågasätta om det som de gör verkligen är individuella bedömningar, i den meningen som Socialstyrelsens kunskapsstöd (2019) och lagstiftningen avser? Eller handlar det snarare om någon form av “egna” bedömningar som baseras på deras motivation, relation med föräldrar och egna tyckanden? Blir detta en form av godtycklighet i bedömningarna, och vad får det i så fall för konsekvenser för rättssäkerheten i bedömningar för det enskilda barnet? Innebär det då också ett avsteg från likhetsprincipen?
Det har tydligt framgått att återföreningsprincipen är något som påverkar de intervjupersoner som deltagit i denna studie i relativt stor utsträckning. Det tycker vi kan kopplas till Johanssons (2007) beskrivning av det organisatoriska trycket som påverkar gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme eftersom vi kan konstatera att det juridiska ramverket har ett stort genomslag i socialsekreterarnas bedömningar. Eftersom återföreningsprincipen har så starkt genomslag även i dessa ärenden, där barn utsatts för våld i hemmiljön, blir Forssells forskning intressant att föra in i diskussionen eftersom den, i alla fall inte bekräftar, utan snarare går emot den rådande normen om att barns återförening med sina biologiska föräldrar alltid är utifrån barnets bästa. Det är givetvis problematiskt att dra för stora slutsatser utifrån hennes forskningsresultat, men det är intressant att fundera på den här principen är för allmänt
vedertagen? Vi tycker oss se att principen om barnets bästa befinner sig i ett spänningsfält med återföreningsprincipen.
Utifrån den insamlade empirin utkristalliserades även ett tema som vi valt att kalla barnets bästa. Temat knyter an till frågeställningen om hur socialsekreterarna resonerar kring barns rätt till båda sina föräldrar i förhållande till rätten till skydd från en våldsam förälder. Frågeställningen är aktuell i och med att den berör flera viktiga faktorer gällande socialsekreterares handlingsutrymme.
Det har tydligt framkommit i intervjuerna att socialsekreterarna upplever en viss osäkerhet i bedömningar gällande vad som egentligen är barnets bästa. Ett dilemma för nästan samtliga intervjupersoner i bedömningar av skydd i förhållande till kontakt med föräldrar tycks vara
tidsperspektivet, där de exempelvis kan se att umgänge med en förälder skulle kunna vara gynnsamt för ett barn i långa loppet, men samtidigt kan innebära negativa upplevelser för barnet i närtid. Det skulle kunna tolkas som att barnets bästa här och nu, hamnar i skymundan till förmån vad som bedöms vara barnets bästa i det långa tidsperspektivet. Vad har det här för konsekvenser för barnets rätt till skydd mot att exempelvis behöva återuppleva tidigare trauma? Och vad får det för konsekvenser för ett barn att tvingas in i ett umgänge om det inte hunnit återhämta sig från det våld som skett? En annan konsekvens skulle kunna vara att barnet upplever att det inte får sin röst hörd och därför väljer att inte anförtro sig till socialsekreteraren. Den starka drivkraften som finns bland socialsekreterare att “jobba hem” barnen kan således innebära att barnets bästa i närtid hamnar i skymundan, vilket förstärks av återföreningsprincipen som gällande norm. Vad som är av störst vikt i slutändan är svårt att säga.
Bland intervjupersonernas resonemang framkom också hur umgängen planerades utifrån barns reaktion på ett tidigare umgänge. Umgänge används alltså som utvärdering för framtida umgängen, vilket återigen medför att barnet riskerar att hamna i återupplevda trauman (Almqvist, Norlén & Tingberg, 2019). Det kan tänkas att det helt enkelt är ofrånkomligt att göra en sådan bedömning på ett annat sätt eftersom socialsekreterarna inte har någon manual att arbeta efter och det ska göras en bedömning utifrån varje enskilt fall. Eftersom varje barns situation är unikt så finns det inte mycket annat socialsekreteraren kan göra än att just prova sig fram. Man skulle kunna ifrågasätta ett sådant arbetssätt då det försätter barnet i en tämligen utsatt position, både utifrån vad som kan anses vara barnets bästa och ett rättssäkerhetsperspektiv.
Ett annat fynd vi gjorde var att socialsekreterare valde att undvika umgängesbegränsningar för att det inte kändes etiskt försvarbart gentemot föräldern. Vad det har för konsekvenser på barnets situation är svårt att göra några antaganden om utifrån studiens resultat men vår tolkning är att barnperspektivet nedprioriteras till förmån för förälderns behov.
Området vi studerat beskrivs ofta som komplext av de personer vi haft kontakt med, det framgår tydligt att det är omstritt vad som ska betraktas som barnets bästa och att det finns en hel del normativa
föreställningar om kopplat till föräldraskap samt barns möjlighet till delaktighet vilket även framgått i forskning (Eriksson, 2001).
I studien har vi även sökt svar på hur socialsekreterare använder sig av forskning i sitt handlingsutrymme. Denna fråga var av intresse för att förstå vilken betydelse forskningen har i bedömningar av våldsutsatta placerade barns umgänge med sina föräldrar. Enligt Lipsky (2010) är ju forskning en del av de faktorer som ska avspegla hur gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme ska
definieras och tolkas. Vi kan konstatera att inhämtandet av ny forskning primärt sker på individnivå och att det inte verkar finnas någon utarbetad metod för att systematiskt föra in ny kunskap i organisationerna som också avspeglar sig i det praktiska arbetet. Det verkar som att ny kunskap får liten spridning och att utvecklingen hämmas eftersom det inte byggs ett gemensamt språk där kunskapen kan befästas i
arbetsgruppen. Den blir så kallad “tyst” kunskap som också riskerar att inte få något genomslag i socialsekreterarnas bedömningar. I viss mån blir även juridiken begränsande för möjligheten att ny forskning får ta plats. Vi har i vår genomgång av tidigare forskning visat att det finns en hel del forskning kring våldsutsatta barn, men som inte riktigt verkar tar sig in i socialtjänstens verksamhet. Det skulle också kunna vara en bidragande orsak till att det görs olika bedömningar i liknande ärenden.
Tydligast i vårt resultat var ändå att intervjupersonerna upplevde en svårighet att hantera den tvärvetenskapliga rollen, som innebär att de måste ta hänsyn till så många olika perspektiv, och att forskningsrön även på grund av detta riskerar att få en ganska liten roll i bedömningarna. Detta påverkas troligen också av deras stressiga arbetssituation, där vi tolkar det som att socialsekreterarna inte tycker sig ha tid att reflektera och göra djupare analyser. Flera av intervjupersonerna efterlyste just behovet av ökat stöd och tid för att sammanväga de olika perspektiven för att göra mer “korrekta” och underbyggda bedömningar och att se “andra möjliga vägar”.
Vår studie visar på hur komplicerat det är att som socialarbetare verka i gränslandet mellan socialt arbete och juridik, där exempelvis en eventuell övertolkning av en viss princip ställer socialarbetaren i svåra dilemman. Med studien har vi även visat på handlingsutrymmets komplexa karaktär, som kan vara fyllt av såväl möjligheter som begränsningar på en och samma gång, beroende av hur individen väljer att tolka dess förutsättningar. Studien belyser även 2 § LVU placerade våldsutsatta barns utsatthet som grupp, som på många vis riskerar behandlas rättsosäkerhet i och med socialsekreterarnas tolkning av barnets bästa. Barns utsatthet är ett ämne som berör de flesta och vi tror att det kan vara näst intill omöjligt att som socialsekreterare lämna sina egna känslor ute när man jobbar med barn.