Barnets bästa – vad är det egentligen?

Flera av våra intervjupersoner beskriver svårigheten med att definiera begreppet barnets bästa samt att utvärdera och bedöma vad barnets bästa är i varje enskilt fall. Men alla anser att barnets bästa är en viktig och central del i deras arbete, eftersom det just är barnets bästa som ska vara vägledande i deras

bedömningar av umgänge med föräldrar som utsatt barnet för våld. En av våra intervjupersoner resonerar kring vad barnets bästa utifrån den enskilda individens situation.

IP 6: Vad är barnets bästa i den här specifika situationen, med den här specifika föräldern, utifrån just det här specifika som har hänt just det här barnet? Barnets bästa går ju först och i kombination med barnets skydd. Att barnet ska skyddas från att utsättas för nya övergrepp eller nya traumatiseringar.

Några av intervjupersonerna är väldigt ärliga i sina beskrivningar angående svårigheten i att veta vad barnets bästa faktiskt är och bekymret med att definiera själva begreppet. En intervjuperson resonerar kring själva begreppet som sådant och landar slutligen i att barnets bästa befinner sig någonstans i mellanrummet av den vuxnes åsikt, barnets åsikt samt forskning och evidens kring barnets bästa.

IP 6: ...barnets bästa kan ses ur olika perspektiv. Att en del av barnets bästa är vad jag som vuxen tycker är barnets bästa. En del är ju vad barnet själv tycker, alltså barnets perspektiv, inte barnperspektivet utan barnets perspektiv, och sen den tredje delen, vad säger forskning och evidens är barnets bästa i de här situationerna? Och där tänker jag att barnets bästa är väl det som ligger där emellan, när man tar hänsyn till alla de här tre sakerna. Vad barnet själv säger och vill, vad forskningen säger och vad jag som vuxen som känner barnet och känner till situationen bedömer är bäst. (…) Och jag tänker att barnets bästa är när de här perspektiven möts.

Flera av intervjupersonerna är tydliga med att trots all information man har i olika ärenden så är det väldigt svårt att veta vad som blir bäst för barnet. De berättar att det är olika förutsättningar i alla ärenden och alla barn och föräldrar är olika. Intervjupersonerna ger uttryck för detta genom att till exempel säga att “man har inte facit” (IP 6), man vet helt enkelt inte på förhand vad som kommer bli bra. En

intervjuperson beskriver det dessutom som att det ofta snarare handlar om att göra bedömningar kring vad som är barnets “minst sämsta” (IP 2). Flera är också tydliga med att de inte tycker att det ska vara lätt att göra dessa bedömningar och någon ställer sig frågande till kollegor som ofta tycker sig helt säkra på vad som är en korrekt bedömning av umgänge i vitt skilda fall.

IP 6: …samtidigt så tycker jag att det ska vara svårt. Alltså, jag tycker att det skulle vara problematiskt om de här bedömningarna kändes lätta, eller att jag visste hur man skulle göra.

Några av dem problematiserar också begreppet barnets bästa och lyfter fram komplexiteten i att man som socialsekreterare behöver ta hänsyn till så många perspektiv i bedömningar kring barnets bästa på individnivå. Det finns en rädsla att tappa bort sig bland alla perspektiv och att vad som är bäst för barnet går förlorat på vägen. En av intervjuperson beskriver sina upplevelser av att hamna i kläm mellan exempelvis barn- och ungdomspsykiatrins rekommendationer kring en umgängesbegränsning, och föräldrar som sedermera motsätter sig dessa rekommendationer. Intervjupersonen menar då att denne måste bedöma huruvida barn- och ungdomspsykiatrins intyg kommer hålla rent juridiskt. Något den menar att det ofta gör men bara för en kortare period. Frågan de ställer sig då är hur länge kan de luta sig tillbaka på intyget och vad planen är i det långa perspektivet.

IP 6: Kan vi utifrån just det här barnet argumentera för en umgängesbegränsning? Är det här intyget från BUP tillräckligt? Det är det ju kanske ofta, över en viss tid, men hur länge kan vi luta oss tillbaka på det och hur tänker vi att det blir med ett uppehåll med kontakten under de här kanske fyra månaderna. Ja, det är jättebra för traumabehandlingen, men hur blir det i övrigt för det här barnet? Hur blir det för barnet att föräldern blir

superfrustrerad och arg och drar igång hemtagningsprocesser för att vi har begränsat umgänget nu i fyra månader? Det kommer ju också påverka barnet. Och hur blir deras relation långsiktigt av att de inte hade kontakt under de här fyra månaderna? Och hur blir den kortsiktigt och långsiktigt. Och som socialsekreterare...Det är alltid så många perspektiv som man måste ta hänsyn till.

I samband med att intervjupersonerna resonerar kring barnets bästa i umgängesbedömningar pratar de också om barns rätt att komma till tals som en del av bedömningen om vad som är barnets bästa. Men inte bara att komma till tals, utan att man också ska lyssna i den mening att man också agerar utifrån vad de berättar om hur de vill ha det. Några av dem lyfter svårigheterna med detta. De anser att det finns en risk att man lägger över för mycket ansvar på barnet, både i förhållande till deras förmåga att förstå sin egen situation, men också att barn ofta har starka lojalitetskänslor gentemot föräldrar och som kan vara svåra att hantera.

IP 6: Jag tycker att vi ibland kanske resonerar för lite om det…. Vi skulle behöva resonera ännu mer om det och det där när ska vi lyssna på barns åsikter och när ska vi skydda barn från att behöva ta ställning i en fråga.

Flera av intervjupersonerna lyfter hur skilda bedömningar det kan bli från ärende till ärende och att det ibland vore skönt att kunna få luta sig tillbaka på något mer generellt. En beskriver hur den önskar att det fanns en formel där man kunde fylla i olika faktorer kring ett ärende och sedan få ut ett resultat av hur umgänget bör se ut.

IP 3: Jag hade nog önskat att man kunde vila lite i generella bedömningar. Det är ju verkligen svårt med umgängesbedömningar. Men det finns verkligen inget generellt sätt, varje familj är ju unikt och varje barn är ju unikt så därför blir det alltid en individuell bedömning.

En annan av intervjupersonerna tar också upp frågan om barns rätt att komma till tals i planeringen och utformningen av umgängen. Denne menar att ett tecken på att man har man lyckats med

umgängesplaneringen är om ett barn visar att det känner sig trygg med att säga nej till ett umgänge.

IP 3: …om de [umgängena] förekommer någorlunda tätt, så kan också barnet få säga ”Nej, jag vill inte prata i telefon” eller ”jag vill inte träffa min förälder nu” så vet man [barnet] att vi [barnet och föräldrarna] kommer ses om en månad igen. Därför barn ska ju också ha rätt att säga nej. Är det för allvarsamt och för svårt så kanske de känner att de inte kan säga nej och barns bästa är ju att man har rätt att framföra sin åsikt.

Att lyssna till barn innebär också att man behöver ha en medvetenhet om att barn av olika anledningar inte vill eller kan berätta. Det blir en fråga om hur man faktiskt gör för att se till att barnet kommer till tals. Ibland behöver man gå emot barnets vilja, både i situationer när barnet vill och inte vill träffa sina föräldrar. Flera av intervjupersonerna lyfter fram vikten av att i mötet med barnet förklara hur man kommer att förvalta det barnet berättar, och också lika viktigt, när det inte blev som barnet ville, att vara tydlig med barnet om varför. En annan intervjuperson är också tydlig med att när barn visar tydliga tecken på att det inte vill träffa sina föräldrar så lyssnar man till det.

IP 6: Jag tänker att lyssna på barnet, då har man ett ansvar att ta hand om det barnet säger också, och verkligen förklara för barnet om man väljer att gå emot barnet. För det gör man ju ibland. Jag hör att du vill det här, men vår bedömning är att det behöver ske på det här sättet, eller du behöver vara fortsatt placerad. Men att lyssna på barnet för att barnet ska fortsätta prata med oss behöver vi ju verkligen. Och då är ju det här med bemötande jätteviktigt. Sen tycker jag också att man ska komma ihåg det här - att en del barn vill inte prata. De vill inte ta ställning, kanske gentemot oss eller föräldrarna, att de känner att de behöver välja sida. Och då istället inte vill prata alls. IP 1: ...jag vet att det finns studier som pekar på att vi [socialsekreterare] inte tycker att barn är mogna om de inte tycker som oss på socialtjänsten. Men det är en fråga som kan vara svår att ta i. Jag tänker att man får utforska,

vad står det för, vad är barnet eller ungdomen oroliga för ska hända eller hur dom ska påverkas. Man får sondera kring hur man ska trygga barnet i att ha en relation även om det är en relation där man som sagt inte bor tillsammans, men att försöka hitta andra sätt att vara barn och förälder på.