Analys

Tingsrätten bedömde bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter genom att pröva tillförlitligheten av angivarnas utsagor. Utsagan från den medtilltalade som pekades ut bedömdes inte alls. Begreppet tillförlitlighet användes inte uttryckligen i domen, men tillförlitligheten prövades i praktiken ändå. Detta eftersom prövningen avsåg om A1:s utsaga vann stöd av A2:s utsaga trots att angivarna inte hade haft möjlighet att prata ihop sig efter gripandet och om angivarnas uppgifter vann stöd av andra vittnesmål. Det prövades också om A1:s utsaga var detaljerad. Då frågorna besvarades jakande ansågs

129 NJA 1985:149 s. 831.

130 NJA 1985:149 s. 831.

131 NJA 1985:149 s. 831.

132 NJA 1985:149 s. 831.

34

angivarnas utsagor tillförlitliga och U:s skuld visad. Tingsrätten krävde därmed stödbevisning för att döma den utpekade personen.

Frågan är dock vad stödbevisningen enligt tingsrättens uppfattning skulle avse, uppgiften om U:s skuld eller någon annan del av angivarnas utsagor. Angivarnas ut-sagor ansågs tillförlitliga delvis på grund av att de överensstämde avseende A2:s delaktighet. Detta utgör i min mening endast stöd för angivarnas egen skuld, inte för den utpekade medtilltalades skuld. Att angivarnas utsagor överensstämde med varandra trots att de inte hade samtalat efter de greps är därmed oväsentligt för bedömningen av den utpekades skuld. Dessutom kan detta hjälpbevisfaktum inte anses stärka bevisvärdet av angivarnas utsagor eftersom de hade möjlighet att prata ihop sig såväl innan brotten begicks som under de 10 dagarna mellan brottens genomförande och gripandet. Tingsrätten menade vidare att angivarnas utsagor vann stöd av vittnesmålen angående vilka tider A1, A2 och U hade befunnit sig på och kring torpedbåten morgonen efter motorbåtsstölden. Vilka tider de tre medtilltalade befann sig på torpedbåten är dock inte kausalt till bevistemat att de hade begått stölderna och utgör i min mening inte stödbevisning för skuldfrågorna. Sammanfattningsvis tycks tingsrätten ha ansett att stödbevisning endast krävdes avseende angivarnas egen skuld för att döma den utpekade medtilltalade. Det krävdes således inte någon stödbevisning för rättsfaktumen att den utpekade personen deltog i tillgreppen eller beordrade dieselstölden.

Hovrätten bedömde till skillnad från tingsrätten tillförlitligheten av både angivarnas och den utpekade personens utsagor. Prövningen utgjordes av om det fanns vittnesmål till stöd för U:s uppgifter, om angivarnas utsagor vann stöd av varandra respektive av annan utredning och om det hade framkommit några motiv för angivarna att beljuga U. Eftersom det bedömdes huruvida samtliga medtilltalades utsagor vann stöd av annan bevisning, krävdes det stödbevisning för att döma den utpekade personen. Det är emellertid inte möjligt att med säkerhet avgöra vad stödbevisningen skulle utgöra stöd för. I domen anges nämligen endast att utsagorna vann stöd av varandra angående samröret med U utan någon närmare motivering. Samröret kan antingen avse detaljer kring hur U företog brottet, således uppgifter om U:s skuld, eller omständigheter som inte har med dennes skuld att göra. Samma svårighet föreligger att avgöra vad utredningen i övrigt enligt hovrätten gav stöd åt. Hovrätten uppgav nämligen endast att angivarnas utsagor vann stöd av utredningen i inte obetydliga delar, utan att redovisa innehållet i exempelvis de nytillkomna vittnesmålen. Fastän det inte är möjligt att

35

avgöra med säkerhet vad stödbevisningen skulle avse så är det tänkbart att en holistisk bedömning av bevisningen genomfördes. Hovrätten valde nämligen att uttryckligen ange i domen att de resonerade om samröret, istället för att specificera att de resonerade om detaljer av relevans för den utpekades skuld. Detta kan tala för att det inte förekom bedömningar av huruvida det fanns stöd för angivarnas uppgift om den utpekades skuld. Fortsättningsvis utgår jag från att det inte med säkerhet går att avgöra vad stödbevisningen skulle avse, men att domen talar mer för att det inte krävdes stödbevisning angående den utpekades skuld än att sådan krävdes.

HD prövade åtalspunkterna om grov stöld av motorbåten och stöld av kommunika-tionsradiorna separat från dieselstölden. Vid bedömningen av motorbåt- och kommunikationsradiostölderna bedömdes bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter, till skillnad från vad som kan utläsas av underrätternas domar, genom en prövning av om angivarnas uppgifter om den utpekades skuld var tillförlitliga. HD konstaterade att det inte var tillräckligt att angivarnas utsagor var detaljerade, konstanta över tid och i stora delar vann stöd av varandra, utan även annat behövde beaktas. En ingående bedömning genomfördes där HD i varje steg letade brister i angivarnas utsagor av-seende den utpekade medtilltalades skuld. I bedömningen ställdes uppgifter i den ut-pekades utsaga som vann stöd av annan bevisning mot uppgifter i angivarnas utsagor, angivarnas utsagor mot varandra, och slutligen angivarnas utsagor mot annan bevisning. Därefter bedömdes om angivarna hade motiv att beljuga den medtilltalade som pekades ut.

Av det hittills redovisade, liksom av att U:s skuld enligt HD uppenbarligen inte var visad enbart av angivarens uppgifter, står det klart att stödbevisning krävdes för att döma denne. Enligt min uppfattning är det tydligt att HD anser att stödbevisningen ska avse uppgiften om den utpekade personens skuld. Detta eftersom HD:s prövning av motorbåts- och kommunikationsradiostölderna rörde just om stödbevisning fanns för U:s skuld. Bland annat bedömdes vittnesmål om U:s omfattande alkoholintag och berusningsgrad samt analysbesked och sakkunnigutlåtande, vilka sammantaget talade mot att U alls var i stånd att genomföra det som angivarna påstod. Angivarnas utsagor gav inte stöd åt varandra angående huruvida U och A1 verkligen hade bestämt sig för att stjäla motorbåten vid det första besöket i småbåtshamnen. De gav inte heller stöd åt varandra angående vem som satt var i bilen när de åkte från platsen där stöldobjekten påstods ha lämnats. Angående denna bilfärd talade även ett vittnes iakttagelser mot U:s

36

skuld eftersom vittnet endast hade sett A2 i bilen. Av denna bedömning framgår således att HD krävde stödbevisning för den utpekade medtilltalades skuld.

Baserat på vad som hittills har redogjorts kan prejudikatet, angående hur bevisvärdet av medtilltalades uppgifter ska bedömas och vad stödbevisningen ska avse, samman-fattas enligt följande. När medtilltalade erkänner egen skuld och pekar ut en annan medtilltalad som skyldig till brott är det inte tillräckligt att angivarnas utsagor är detaljerade, konstanta över tid och i stora delar vinner stöd av varandra. En ingående prövning bör även göras av om det finns stödbevisning avseende uppgiften om den utpekade personens skuld och av huruvida angivarna har motiv att beljuga denne. Endast ett utpekande av en medtilltalad är inte tillräckligt för att fälla en annan med-tilltalad.

Mot bakgrund av den kritiska analysen i avsnittet illustreras nedan den bevisning som fanns i praktiken. I tabell 1 presenteras bevisning som talade för varje medtilltalads skuld. I tabell 2 presenteras ett urval av bevisningen som inte utgjorde stöd för de medtilltalades skuld.

Tabell 1: Bevisning för respektive medtilltalads skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP* 1 och 2 Bevisning i ÅP 3

U - Angivarnas utpekande (direkt) - Angivarnas utpekande (direkt) A1 - Erkännande • A2:s utsaga överensstämmer i stora delar med A1:s

- Erkännande

A2 - Erkännande

• A1:s utsaga

överensstämmer i stora delar med A2:s

ÅP* = Åtalspunkt

Grå ruta = Ej åtalad i denna ÅP

Tabell 2: Bevisning som inte utgör stöd för de medtilltalades skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP 1 och 2

Alla • Indicium: Vittnesmål ang. tider medtilltalade befann sig på

37