innebär att det bör ställas ett relativt högt krav på stödbevisningen för att medtilltalade som pekas ut ska kunna dömas. Att utgå från att en hel utsaga är sann enbart på grund av att en del av den vinner stöd av annan bevisning utgör en välkänd felkälla kallad smittoeffekten. JK har uttryckligen angett att sådana bedömningar är inkorrekta av den anledningen att en medtilltalad kan ljuga avseende de andra medtilltalades inblandning men inte sin egen.193 Smittoeffekten kan leda till att felaktiga utpekanden inte upptäcks och att oskyldiga döms. Att döma utpekade medtilltalade då stödbevisning för deras skuld saknas kan därför inte anses rättssäkert.
I enlighet med redogörelsen i avsnitt 2.4.3 är underrätterna visserligen inte skyldiga att följa HD:s praxis. Det framgick emellertid att HD:s bevisvärderingsprejudikat, enligt Holmgård, överlag ändå följs av underrätterna. Enligt densamme bör underrätterna ha goda skäl om de frångår HD:s bedömningar när målet som ska avgöras liknar en situation som HD redan har avgjort. Det är uppenbart att bevisvärderingsproblematiken i Båtstöldsfallet rör samma fråga som rättsfallsstudiens övriga fall, nämligen om angivarens utpekande av de medtilltalade ska vinna tilltro eller inte. Genom att frångå HD:s prejudikat blir avgörandena dessutom, vilket redan har berörts, mer rättsosäkra. Jag anser därför att det inte finns någon anledning för underrätterna att frångå HD:s praxis och endast kräva stödbevisning avseende någon del av angivarens utsaga.
Sammanfattningsvis innebär underrätternas avgöranden, förutom hovrättens dom i Amfetaminfallet, en risk för materiellt felaktiga domar när kravet på stödbevisning frångås. Detta på grund av att det i praktiken saknas stödbevisning för de utpekade personernas skuld, och det utgör en välkänd felkälla att anta att hela angivarens utsaga är sann när den endast vinner stöd i vissa delar.
5.4 Osäkert att bedöma angivarens motiv att peka ut andra
Som tidigare har framgått döms utpekade medtilltalade i praktiken utan att det finns stödbevisning för deras skuld. Schelin anför att det i undantagsfall torde vara möjligt att döma medtilltalade som pekas ut enbart baserat på utpekandet, alltså utan eller med ytterst lite stödbevisning, om det saknas motiv för angivaren att sanningslöst beskylla de medtilltalade.194 I avsnitt 4.6 framgick att domstolarna i sex domar prövade
193 Rättssäkerheten i brottmål (2009) s. 72.
59
avsaknaden av sådana motiv. I min mening torde det dock vara svårt för domstolarna att med säkerhet utreda vilka motiv någon har att beskylla andra, vilket även Holmgård har gett uttryck för. Holmgård anger dessutom att skälen för en medtilltalad att beskylla andra medtilltalade inte behöver vara logiska.195 Felaktiga beskyllningar som är ologiska och därmed svårare att föreställa sig bör enligt min uppfattning vara ännu svårare för domstolarna att upptäcka.
Schelin anför att angivaren torde sakna motiv att beljuga andra medtilltalade om denne har erkänt egen brottslighet.196 Jag instämmer inte med detta påstående, eftersom det utgår från att angivarens motiv att sanningslöst ange andra endast utgörs av att själv undslippa straff. Det är inte osannolikt att angivaren kan ha ett intresse av att peka ut fel person trots att han själv döms. Till exempel kan angivaren tänkas vilja skydda en närstående som var delaktig i brottet eller som kan utsättas för hämndaktioner om angivaren skulle peka ut rätt person. Angivaren kan även tänkas vilja peka ut fel person för att göra en annan person en tjänst eller för att angivaren ogillar personen han pekar ut. I dessa situationer kan angivaren således göra ett felaktigt utpekande som inte har något att göra med att han försöker undgå straff för egen del. Risken för felaktiga utpekanden kan därför i min mening inte uteslutas enbart av argumentet att angivaren har erkänt och själv kommer erhålla ett straff. Svårigheterna att bedöma angivarens motiv talar enligt min uppfattning sammanfattningsvis för att det inte är lämpligt att döma medtilltalade som pekas ut enbart baserat på angivarens utsaga och stödbevisning som inte rör de utpekade personernas skuld. Ett sådant förfarande riskerar att leda till materiellt felaktiga domar och kan inte anses rättssäkert.
5.5 Sammanfattning och kommentarer
Det finns många problem med hur domstolarnas bevisvärderingar utförs. Bedömningarna utförs ostrukturerat och partiskt, då vågskålsresonemang leder till ojämlika bedömningar av de utpekade personernas utsagor i förhållande till angivarens. Angivarens uppgifter uppges ska bedömas med försiktighet, men sådant som talar mot utsagan, såsom de utpekade personernas utsagor, bedöms inte alls eller endast delvis. Stödbevisningen kategoriseras inte vilket leder till att dess relevans som stöd för de
195 Holmgård (2019) s. 346.
60
utpekade personernas skuld överskattas och att angivarens utpekande övervärderas. Vidare frångås HD:s krav på stödbevisning för angivarens uppgift om de utpekades skuld. Det innebär att medtilltalade döms enbart baserat på utpekandet och stödbevisning för delar av angivarens utsaga, trots att det utgör en felkälla att betrakta en hel utsaga som sann när den endast vinner stöd i någon del. Angivarens motiv att beljuga de utpekade personerna torde dessutom vara svåra att säkerställa och det är osäkert att anta att sådant motiv skulle saknas enbart för att angivaren har erkänt eller domstolen inte har funnit något sådant motiv. Med hänsyn till det anförda innebär domstolarnas bevisvärdering en stor risk för materiellt felaktiga domar och att rätts-säkerheten äventyras.