6.3 Strukturerad bevisvärderingsmodell
6.3.2 Modellens steg i punktform
presenterades i avsnitt 2.2.2, får genomslag till skydd för den utpekade personen. På så vis respekteras rättssäkerheten. Om sammanvägningen istället leder till att beviskravet avseende den utpekades skuld uppnås, går prövningen av dennes skuld vidare till del 2. I del 2 i bevisvärderingsmodellen prövas om den utpekade medtilltalades skuld
motbevisas eller om dennes bevisning förtar bevisvärde från åklagarens bevisning i
sådan utsträckning att beviskravet inte längre uppnås i fråga om den utpekades skuld. Först, i steg 2.a, prövas den utpekade medtilltalades utsaga. Då bedöms om utsagan, där denne påstår sig vara oskyldig, är klar och detaljerad. En fråga som uppstår är om den medtilltalade som pekas ut i undantagsfall kan åläggas en förklaringsbörda i denna del av bedömningen. I avsnitt 3.4 redogjordes översiktligt för förklaringsbördan och att det är oklart om en sådan kan göras gällande för en utpekad medtilltalad. Av skälen som där anges anser jag att en medtilltalad som pekas ut inte bör åläggas en förklaringsbörda. Nästa steg i prövningen, 2.b, rör stödbevisningen avseende den utpekade
medtilltalades oskuld. I enlighet med HD:s dom i Båtstöldsfallet ska allt som talar mot
den utpekades skuld och för dennes oskuld bedömas noggrant. Sådan stödbevisning kan exempelvis avse alibi eller telefonuppkopplingar som talar för att den utpekade personen inte befann sig på brottsplatsen, eller annan bevisning som talar för att denne befann sig på brottsplatsen men är oskyldig, till exempel vittnesmål. I den sista delen av bedömningen, 2.c, bedöms om beviskravet inte längre uppnås avseende den
utpekade medtilltalades skuld. Den utpekade personens utsaga och stödbevisningen
vägs samman. Den utpekade personen ska frias om bevisvärde förtas från åklagarens bevisning, alltså från det uppnådda beviskravet avseende den utpekades skuld, i sådan utsträckning att beviskravet inte längre uppfylls. Han ska istället dömas för brottet, om hans bevisning inte förtar värde i tillräcklig omfattning från åklagarens bevisning.
6.3.2 Modellens steg i punktform
Bevisvärderingsmodellens steg sammanfattas i punktform på följande vis:
1. Uppnår åklagarens bevisning beviskravet? a. Angivarens egen skuld prövas
i) Angivarens utsaga bedöms (erkännandet av egen skuld)
ii) Stödbevisning avseende angivarens egen delaktighet i brottet bedöms
66
iii) Bedömning av huruvida beviskravet uppnås avseende angivarens skuld
- Väg samman 1.a.i och 1.a.ii.
Uppnås beviskravet avseende utsagepersonens egen skuld döms denne.
Uppnås inte beviskravet avseende utsagepersonens egen skuld frias denne.
- Frikänns angivaren: bedöm om utpekandet utgör relevant bevisning mot de utpekade personerna.
b. Pröva den utpekade medtilltalades skuld. Varje utpekad medtilltalads skuld prövas separat, alltså prövningen av punkt 1.b.i–iii upprepas för varje medtilltalad som angivaren pekar ut
i) Angivarens utsaga angående en viss medtilltalads skuld bedöms - Kategorisera om angivarens utsaga utgör direkt eller indirekt
bevisning avseende att den utpekade medtilltalade utförde den påstådda handlingen.
- Pröva om angivarens beskrivning av den medtilltalades brottslighet är klar och detaljerad samt angivarens motiv att beljuga.
- Bedömningen görs ”med särskild försiktighet”: fokusera på brister i angivarens utpekande av den medtilltalade. Var särskilt uppmärksam på om angivaren kan ha bytt ut uppgifter.
ii) Stödbevisning avseende uppgiften om den utpekade medtilltalades skuld bedöms
- Pröva om det exempelvis finns oberoende bevisning såsom vittnesmål, fingeravtryck eller krutrester på den utpekades kläder, vilka utgör stödbevisning för angivarens uppgift att den utpekade personen begick brottet.
iii) Bedömning av huruvida beviskravet uppnås avseende den utpekade medtilltalades skuld
- Finns ingen stödbevisning i 1.b.ii: den utpekade frikänns. - Finns stödbevisning i 1.b.ii: väg samman bevisningen i 1.b.i och
1.b.ii.
Uppnås inte beviskravet avseende den utpekades skuld: den utpekade frikänns.
Uppnås beviskravet avseende den utpekades skuld: pröva del 2. 2. Motbevisas den medtilltalades skuld, eller förtar dennes bevisning bevisvärde
från åklagarbevisningen i sådan mån att beviskravet inte längre uppnås? a. Den utpekade medtilltalades utsaga bedöms
- Pröva om utsagan i de delar där personen berättar om sin oskuld är klar och detaljerad.
67
b. Stödbevisning avseende den utpekade medtilltalades oskuld bedöms - Allt som talar mot den utpekade personens skuld prövas
noggrant.
- Pröva exempelvis om det finns alibi eller telefonuppkopplingar som talar för att den utpekade medtilltalade inte befann sig på brottsplatsen, eller om det finns vittnesmål som talar för att denne befann sig på brottsplatsen men är oskyldig.
c. Bedömning av om beviskravet inte längre uppnås avseende den utpekade medtilltalades skuld
- Väg samman bevisningen i 2.a och 2.b.
Förtas värde från åklagarens bevisning så att åtalet mot den utpekade medtilltalade inte längre är styrkt: denne frikänns. Är beviskravet fortsatt uppnått mot den utpekade medtilltalade: denne döms.
6.4 Sammanfattning och kommentarer
För att minska risken att bevisvärderingen av angivarens utsaga påverkas av smittoeffekten och frångå osäkra bedömningar av angivarens motiv, bör stödbevisning krävas för angivarens uppgift om de utpekades skuld. HD:s prejudikat i Båtstöldsfallet bör således följas. Vidare bör min föreslagna bevisvärderingsmodell användas för att säkerställa att bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter genomförs på ett strukturerat sätt. Sammantaget löser detta rättsfallsstudiens påvisade problem, vilket leder till att rättssäkerheten vid bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter förbättras då risken för materiellt felaktiga domar minskar.
68
7 Slutsats
Enligt min rättsfallsstudie bedöms inte bevisvärdet av medtilltalades uppgifter enligt någon enhetlig systematik. Det förekommer skillnader angående bland annat om samtliga medtilltalades uppgifter bedöms eller endast angivarens. Vissa likheter i bedömningarna föreligger dock. Vågskålsresonemang används där utsagan med högst bevisvärde, som helhet, läggs till grund för bedömningen av de övriga medtilltalades skuld. Vidare prövas angivarens motiv att beljuga de utpekade personerna och det anges att dennes uppgifter ska bedömas med försiktighet eller särskild försiktighet. Det krävs stödbevisning för att döma medtilltalade som pekas ut, men vad den ska avse skiljer sig åt. Enligt HD krävs stödbevisning avseende uppgiften om de utpekade personernas skuld, medan den utbredda uppfattningen i underrätterna är att stödbevisning endast krävs avseende någon del av angivarens utsaga som inte behöver avse de utpekades skuld.
Domstolarnas bedömningar av bevisvärdet av medtilltalades uppgifter är problematiska på flera sätt. Bedömningarna utförs ostrukturerat och partiskt, exempelvis genom att omständigheter som talar mot angivarens utsaga endast bedöms till viss del eller inte alls. Vidare kategoriseras inte stödbevisningen vilket leder till att den felaktigt anses relevant för bedömningen av de utpekades skuld. Sammantaget övervärderas viss bevisning medan annan bevisning inte värderas alls.
HD:s krav på stödbevisning för de utpekades skuld frångås. Det innebär i praktiken att de utpekade personerna döms enbart baserat på angivarens utpekande och stödbevisning för delar av dennes utsaga som är irrelevanta för de utpekades skuld. Detta är problematiskt eftersom det utgör en felkälla att anta att en hel utsaga är sann när den endast vinner stöd i någon del. Vidare måste bedömningarna av angivarens motiv att beljuga de medtilltalade som pekas ut anses osäkra. Detta eftersom medtilltalade inte har någon sanningsplikt och det inte kan uteslutas att motiv att felaktigt ange andra saknas enbart på grund av att angivaren har erkänt egen skuld. Sammanfattningsvis innebär domstolarnas bevisvärdering i dessa situationer att det föreligger en stor risk för materiellt felaktiga domar, särskilt felaktigt fällande sådana, vilket inte kan anses rättssäkert.
Att angivare anger andra medtilltalade som skyldiga leder visserligen till bevisvärderingsproblem för domstolarna, men enligt min uppfattning beror dessa
69
problem till stor del på att stödbevisning inte krävs för uppgiften om de utpekades skuld. Om stödbevisning krävs för angivarens uppgift om de utpekade personernas skuld är det inte längre lika rättsosäkert att döma dessa. Den osäkra bedömningen av angivarens motiv att peka ut de medtilltalade blir nämligen mindre central vid bevisvärderingen. Även felkällor undviks eftersom utpekandena inte anses sanna enbart på grund av att angivarens utsaga stöds av annan bevisning i någon del.
Kravet på stödbevisning bör förenas med ett användande av min föreslagna bevisvärderingsmodell. I denna separeras prövningen av angivarens skuld från de individuella prövningarna av respektive medtilltalads skuld. Modellen separerar även stödbevisning för angivarens skuld från stödbevisning för respektive medtilltalads skuld. Vidare kategoriseras direkt respektive indirekt bevisning. Genom att säkerställa en strukturerad bevisvärdering löser min bevisvärderingsmodell de resterande problem som rättsfallsstudien påvisade, vilket leder till att rättssäkerheten värnas i situationen då en medtilltalad anger en annan som skyldig.
70
Källförteckning
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1983/84:78 om ändring i Rättegångsbalken m.m.
Statens offentliga utredningar
SOU 1938:44. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk SOU 1986:14. Påföljd för brott
SOU 2005:117. Ett effektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder
SOU 2017:17. Om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. Genomförande av EU:s oskuldspresumtionsdirektiv
Rapporter
Justitiekanslern, Rättssäkerheten i brottmål – rapport från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt, eddy.se, 2009 [cit. Rättssäkerheten i brottmål (2009)]
Övrigt offentligt tryck
Dir. 2019:85 En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring
Litteratur
Dahlman, C, Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål, Upplaga 1:1, Norstedts Juridik, 2018 [cit. Dahlman (2018)]
Diesen, C, Bring, T, Wahren, A, Förhör, Upplaga 3:5, Norstedts Juridik, 2013 [cit. Diesen m.fl (2013)]
Diesen, C, Bevis 10 – Bevisprövning i brottmål, Upplaga 2:1, Norstedts Juridik, 2015 [cit. Diesen (2015)]
Ekelöf, P.O, Edelstam, H, Heuman, L, Rättegång – fjärde häftet, Upplaga 7:2, Norstedts Juridik, 2009 [cit. Ekelöf m.fl. (2009)]
71
Holmgård, L, Bevisning i brottmål, Upplaga 1:1, Norstedts Juridik, 2019 [cit. Holmgård (2019)]
Kullberg, M, Bevisbörda och beviskrav, Karnov Group Sweden, 2018 [cit. Kullberg (2018)]
Lundqvist, U, Om prövningen av åtal för brott förövat av flera gärningsmän, Iustus Förlag, 2010 [cit. Lundqvist (2010)]
Nordh, R, Praktisk process VI Bevisrätt A allmänna bevisfrågor. Om ansvaret för
bevisning, vittne, syn, sakkunnig m.m., Upplaga 2, Iustus Förlag, 2019 [cit. Nordh
(2019) Bevisrätt A]
Nordh, R, Praktisk process VI Bevisrätt B bevisbörda och beviskrav, Upplaga 2:1, Iustus Förlag, 2019 [cit. Nordh (2019) Bevisrätt B]
Nowak, K, Oskyldighetspresumtionen, Upplaga 1:1, Norstedts Juridik, 2003 [cit. Nowak (2003)]
Schelin, L, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik, 2007 [cit. Schelin (2007)]
Sutorius, H, Diesen, C, Bevisprövning vid sexualbrott, Upplaga 2, Norstedts Juridik, 2014 [cit. Sutorius och Diesen (2014)]
Södervall, L, ”Det slutna rummets problem”. Bevisvärderingen kring Lindomeproblematiken med flera närvarande på en brottsplats, 2017 [cit. Södervall
(2017)]
Artiklar
Cars, T, Aktuella frågor – Justitiekanslern och rättssäkerheten, SvJT 2006 s. 977–988 [cit. Cars (2006)]
Dahlman, C, Korths-Aspegren, A, Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i
våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot, SvJT 2018 s. 327–342 [cit. Dahlman
72
Diesen, C, Balkongfallet – ett riktigt bevisprejudikat, JT nr. 3 2015/16 [cit. Diesen (2015/16)]
Gregow, T, Aktuella frågor – Justitiekanslern och rättssäkerheten, SvJT 2006 s. 988– 995 [cit. Gregow (2006)]
Gregow, T, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål
om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 1996 s. 509–523 [cit. Gregow (1996)]
Mellqvist, M, Om tro, tyckande och vetande – Högsta domstolens värdering av utsagor, SvJT 2013 s. 753–778 [cit. Mellqvist (2013)]
Nordlander, A, Förklaringsbördan i brottmål och dess förenlighet med
oskyldighetspresumtionen, SvJT 2017 s. 653–672 [cit. Nordlander (2017)]
Elektroniska källor
Andersson, P-E, När är bevisningen tillräcklig i brottmål,
http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/nar-ar-bevisningen-tillracklig-i-brottmal, hämtad 2020-02-02 kl. 14.31 [cit. Andersson (2017)]
Rättsfallsregister
Högsta domstolen NJA 1980 s. 725 NJA 1982 s. 164 NJA 1985 s. 822 NJA 1990 s. 555 NJA 1991 s. 83 NJA 1992 s. 446 NJA 1993 s. 68 NJA 1996 s. 176 NJA 2005 s. 712 NJA 2009 s. 447 I och II NJA 2009 s. 599 NJA 2010 s. 671 NJA 2013 s. 93173 NJA 2014 s. 699
NJA 2015 s. 702
Hovrätterna
RH 1991:51
Hovrätten över Skåne och Blekinge mål B 1303-07 Göta Hovrätt mål B 1022-18 Tingsrätterna Ystads tingsrätt mål B 321-07 Skaraborgs tingsrätt mål B 4572-17 Skaraborgs tingsrätt mål B 1455-18 Europadomstolen
Funke mot Frankrike, nr 10828/84, dom meddelad den 25 februari 1993
John Murray mot Storbritannien, nr 18731/91, dom meddelad den 8 februari 1996 Heaney och McGuinness mot Irland, nr 34720/97, dom meddelad den 21 december 2000