Bilsprängarfallet

Tabell 3: Bevisning för respektive medtilltalads skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP 1

U - Angivarens utpekande (direkt)

A - Erkännande

Tabell 4: Bevisning som inte utgör stöd för de medtilltalades skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP 1

U • Indicier: Analysbesked och sakkunnigutlåtande visar koppling mellan amfetaminpartier

4.4 Bilsprängarfallet

HD:s dom är inte relevant för rättsfallsstudien då den endast rör angivarens påföljd. Hovrätten hänvisade i allt väsentligt till tingsrättens dom, varför tyngdpunkten för framställningen i ligger på tingsrättens dom. Samtliga åtalspunkter i fallet är relevanta.

4.4.1 Bakgrund

Två bilar sprängdes i Göteborg. Först sprängdes en taxibil, vilken disponerades av O1, tidigt på morgonen den 19/9 2006 (”dag 1”). Dagen efter (”dag 2”) sprängdes en bil som ägdes av ordningsvaktschefen O2. Handgranater hade placerats under bilarna och detonerade då respektive förare backade ut bilen från parkeringen. Stora skador orsakades på bilarna och omgivningen och O2 påstods ha fått splitterskador.¹⁴⁶

När gärningarna företogs var U4 president och U1 och U2 provmedlemmar, så kallade prospects, i MC-klubben Bandidos. I Bandidos supporterklubb X-team var U3 fullvärdig medlem och A prospect. U4 anhölls efter den första sprängningen. Förundersökningen lades dock ner på grund av att telefonlistorna tillsammans med de nämnda gängmedlemmarnas rörelsemönster inte utgjorde tillräcklig bevisning för fort-satt utredning, trots att förhör hade genomförts med gängmedlemmarna och vittnen.¹⁴⁷

145 NJA 2009 s. 599. Personernas benämning i uppsatsen respektive i domen: A = D.L, U1 = L.J, U2 = D.M, U3 = J.B, U4 = M.S, V1 = S.K, O1 = M.M, O2 = J.C.

146 NJA 2009:60 s. 600 f.

41

I början av 2008 utsattes A för en grov misshandel vilken U4 och U2 dömdes för. I samband med misshandelsrättegången började A lämna uppgifter om bilsprängningarna till Polisen. I februari hölls ett möte mellan A och förundersökningsledaren varpå förundersökningen rörande bilsprängningarna återupptogs. A delgavs misstanke om medhjälp till försök till mord och grov allmänfarlig ödeläggelse i april. Han nekade då till anklagelserna och vägrade att svara på frågor. I ett förhör hölls i september pekade A ut samtliga nämnda gängmedlemmar som delaktiga i bilsprängningarna. A:s upp-gifter ledde till att han själv och de utpekade gängmedlemmarna kunde åtalas.¹⁴⁸

4.4.2 Rättegången i tingsrätten

Åtalet bestod av två åtalspunkter varav den första avsåg sprängningen dag 1 och den andra avsåg sprängningen dag 2. I den första åtalspunkten yrkade åklagaren att U1 och U2 skulle dömas som medgärningsmän för försök till mord och grov allmänfarlig ödeläggelse, då de påstods tillsammans och i samförstånd ha planerat sprängningen och placerat ut handgranaten under bilen. U4 åtalades för anstiftan till brotten.¹⁴⁹

I den andra åtalspunkten yrkade åklagaren ansvar för U1, U2 och U4 på samma sätt som i den första åtalspunkten. Därutöver yrkades att U3 och A skulle dömas för med-hjälp, då de påstods ha kontrollerat att bilen fanns på plats och sedan ha hållit vakt när U1 och U2 placerade ut handgranaten. A erkände och de andra medtilltalade förnekade.¹⁵⁰

Tingsrätten konstaterade att A:s berättelse var av avgörande betydelse för utgången i målet, men att utsagor från en medtilltalad måste bedömas med särskild försiktighet. Vidare anfördes att det inte är tillräckligt för fällande dom att en medtilltalad anses mer trovärdig än andra medtilltalade, utan utsagan måste vinna ett klart stöd i den tekniska utredningen eller i annan stödbevisning.¹⁵¹

A uppgav sammanfattningsvis att U1 berättade för honom och U3 att två bilar skulle sprängas, varav A och U3 skulle ”ta den ena” och U1 och U2 skulle ”ta den andra”. Ordern kom dock enligt A ursprungligen från U4 eftersom han var president och därmed hade befogenhet att beordra mord. En annan dag var A, U1, U2 och U3 i klubblokalen,

148 NJA 2009:60 s. 602.

149 NJA 2009:60 s. 599 f.

150 NJA 2009:60 s. 599 f.

42

när U1 berättade att han hade fått order från ”tjockisen” – U4:s smeknamn – varpå U1 visade hur handgranaterna skulle fästas under bilarna, pekade ut var bilen som A och U3 skulle spränga brukade stå parkerad och sa att de kunde placera ut handgranaten då de kände sig redo.152 U3 berättade för A att motivet för sprängningarna var att O1 hade vittnat mot U4 i en rättegång och att O2 hade förödmjukat klubben genom att neka U4 inträde på en klubb då han bar Bandidosmärken.¹⁵³

Vidare berättade A att U4 på ett klubbmöte var upprörd och skrek till U1 att ”ta tag i det här för helvete” varefter de närvarande på mötet blev ”stissiga”. A och U3 ”letade som fan” efter bilen de skulle spränga men hittade den inte. U1 berättade för A att han och U2 hade placerat ut sin handgranat.¹⁵⁴ U2 berättade dock aldrig detta själv.¹⁵⁵ U1 berättade att ”det var sagt” att U1 och U2 skulle vara med då U3 och A skulle placera ut handgranaten inför sprängningen som skedde dag 2. A antog att ordern kom från U4. På natten såg A och U3 att bilen stod på parkeringen varpå U1 och U2 kom dit. U3 gav handgranaten till U1 och U2, vilka gick fram till bilen. A höll vakt en bit bort och såg inte vem av de två som placerade ut handgranaten.¹⁵⁶

Tingsrätten anförde följande om A:s trovärdighet. Berättelsen ansågs lång, sammanhängande och i allt väsentligt innehålla samma uppgifter som i polisförhöret i september. Det var uteslutet att A skulle ha givits tillgång till telefonlistorna och delar av utredningen innan förhöret i september. A besvarade frågor på ett klart sätt och kunde ge en rimlig förklaring när uppgifter hade ändrats eller verkade oklara. Utsagan var rik på detaljer som vann stöd av utredningen. En sådan detalj var att A kunde förklara hur handgranaterna skulle fästas och osäkras under bilarna, vilket stämde överens med tillvägagångssättet enligt brottsplatsundersökningarna och två vittnesmål. En annan detalj utgjordes av hur A återgav att han och U3 ”letade som fan” efter bilen efter mötet där U4 hade fått ett utbrott som hade gjort de närvarande ”stissiga”. Genom att ange de medtilltalade torde A dessutom ha riskerat att utsättas för hämndaktioner i framtiden. Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten att A:s berättelse var trovärdig. Det föranledde ingen annan bedömning att han verkade vilja förminska sin egen delaktighet.¹⁵⁷

152 NJA 2009:60 s. 603 f. 153 NJA 2009:60 s. 604. 154 NJA 2009:60 s. 604. 155 NJA 2009:60 s. 605. 156 NJA 2009:60 s. 606. 157 NJA 2009:60 s. 608 f.

43

Därefter bedömdes enligt tingsrätten om A:s utsaga kunde anses tillförlitlig. Återigen konstaterades A:s uppgifter om hur gärningarna hade utförts vinna stöd av övrig bevisning. Uppgifterna stämde överens med samtalslistor och mastuppkopplingar angående hur han och U3 hade förflyttat sig inför sprängningen dag 2 och ett foto och en film gav stöd åt att de hade kunnat iaktta bilen nattetid från den plats som A påstod. Sammantaget ansågs A trovärdig och hans uppgifter tillförlitliga.¹⁵⁸

De utpekade medtilltalade påstod att A angav dem för att hämnas och för personlig vinning. Tingsrätten slog ner påståendet om hämnd med motiveringen att U4 och U2 redan hade erhållit fängelsestraff efter misshandeln av A och att det inte hade fram-kommit några motiv för A att hämnas på U1 och U3. Personlig vinning ansågs inte heller finnas då A dels hade angett sig själv, dels tvingades ha personskydd efter an-givandet.159

De medtilltalades utsagor ansågs inte trovärdiga. U3 kunde nämligen inte ge rimliga förklaringar till mastuppkopplingarna som gjordes på kvällen innan den andra sprängningen företogs. U2 påstod att han mådde dåligt efter en nygjord tatuering och inte kunde ha medverkat vid den andra sprängningen, vilket enligt tingsrätten inte uteslöt att han hade kunnat medverka till brottet senare på kvällen. U1 och U2 lämnade först under huvudförhandlingen en förklaring till varför U1:s mobiltelefon, kvällen innan den första sprängningen, hade kopplat upp mot en mast som täckte gatan där sprängningen skedde. U4:s påstående att han var konvalescent efter en MC-olycka godtogs inte som förklaring till att han inte kunde ha anstiftat brotten.¹⁶⁰

Bevisningen till stöd för de tilltalades utsagor utgjordes av vittnesmål, varav endast V1:s gavs någon vikt. Denne förnekade att han hade löst av U1 från ett vaktpass på klubblokalen på kvällen innan den andra sprängningen, vilket var en förutsättning för att U1 skulle ha kunnat närvara vid utplaceringen av handgranaten. Att V1 verkligen befann sig på en nattklubb några minuter innan utplaceringen av handgranaten vann stöd av hans telefonuppkopplingar. Tingsrätten ansåg dock att uppgifterna kunde ifrågasättas då V1 hade ljugit om sitt smeknamn. Han var dessutom lojal mot Bandidos på grund av tidigare eller pågående medlemskap i klubben.¹⁶¹

158 NJA 2009:60 s. 609.

159 NJA 2009:60 s. 610.

160 NJA 2009:60 s. 610.

44

U2 invände att det kunde finnas andra alternativa gärningsmän. Vittnen påstod sig ha hört människor när handgranaten måste ha placerats ut inför sprängningen som skedde dag 1. Tingsrätten menade att förekomsten av andra människor i närheten av brottsplatsen inte innebar att det fanns alternativa gärningsmän.¹⁶²

Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten att A:s uppgifter tillsammans med den övriga utredningen skulle ges företräde framför de medtilltalades uppgifter. Det var då utrett att U1, U2, U3 och A hade begått de brott som åklagaren påstod.¹⁶³

U4:s skuld var enligt tingsrätten styrkt genom A:s ”trovärdiga utsaga” angående att U1 hade sagt att ordern om sprängningarna kom från U4, att U4 på mötet hade varit upprörd över att sprängningarna inte hade genomförts ännu och att U4 hade motiv att skrämma offren. A:s uppgift att det är presidenten som ger order i Bandidos-organisationen beaktades också.164

4.4.3 Rättegången i hovrätten

I hovrätten ändrades brottsrubriceringen så att U1 och U2 istället åtalades för försök till grov misshandel och U3 för medhjälp därtill.¹⁶⁵ Hovrätten gjorde samma bedömning av A:s utsaga enligt kriterier och av dess stöd i annan bevisning som tingsrätten. Angående stödbevisningen konstaterades att A:s utsaga vann stöd av telefonlistorna som visade ”hur olika personer hade rört sig de aktuella dygnen”. Hovrätten instämde även i tingsrättens bedömning av de övriga medtilltalades uppgifter och U4:s anstiftan. Vid en samlad bedömning ansågs A:s utsaga, i likhet med tingsrättens bedömning, ha sådant stöd av annan utredning att den skulle ligga till grund för åtalen vilka därmed var styrkta.¹⁶⁶

4.4.4 Analys

Hovrätten utförde bedömningarna på samma sätt som tingsrätten och fastställde tingsrättens dom. Därmed fanns samsyn mellan domstolarna angående hur bevisvärdet av medtilltalades uppgifter skulle bedömas, om stödbevisning krävdes för att döma de

162 NJA 2009:60 s. 611.

163 NJA 2009:60 s. 611.

164 NJA 2009:60 s. 612.

165 NJA 2009:60 s. 615.

45

utpekade personerna och vad den skulle avse. Instansernas bedömningar analyseras därför tillsammans. Då tingsrättens dom är mer utförlig förekommer av naturliga skäl fler inslag från tingsrättens dom i analysen.

Bedömningen av bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter gjordes på olika sätt för angivaren respektive för de medtilltalade som denne pekade ut. För att avgöra bevisvärdet av angivarens uppgifter gjordes en ingående prövning av utsagan, vilken skulle bedömas med särskild försiktighet. I tingsrättens dom förekommer oklarheter kring begreppen trovärdighet och tillförlitlighet då det uttrycks att A:s trovärdighet bedömdes när det i praktiken var utsagans tillförlitlighet som bedömdes med hjälp av kriterier. A ansågs i vart fall trovärdig. Hovrätten gjorde samma bedömningar i sak men använde inte begreppen trovärdighet och tillförlitlighet. Kriterierna utgjordes bland annat av om angivarens utsaga var lång, klar och innehöll samma uppgifter som i det första förhöret. Det konstaterades vidare att angivaren inte hade haft tillgång till utredningen innan det första förhöret. Inom ramen för denna bedömning togs även hänsyn till att angivarens utsaga vann stöd av annan bevisning, då sättet handgranaten hade fästs under bilen ansågs överensstämma med brottsplatsundersökningar och två vittnesmål.

Tingsrätten utförde sedan en uttrycklig tillförlitlighetsbedömning, vilken hovrätten instämde i, där angivarens utsaga ställdes mot annan bevisning. I denna del togs återigen hänsyn till att A:s uppgifter överensstämde med brottsplatsundersökningar och vittnesmål. Den omständigheten beaktades därmed två gånger. De utpekade personernas trovärdighet bedömdes. Utsagorna prövades inte lika ingående som angivarens men vissa utsagor ställdes mot annan bevisning, så tillfö-rlitlighetsbedömningar utfördes i viss mån. Sammanfattningsvis menar jag att domstolarnas bedömning av bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter kan illustreras som en våg med två vågskålar. Angivarens utsaga lades i den ena vågskålen och utsagorna från de medtilltalade som pekades ut lades i den andra. Den version som ansågs trovärdig och befanns mest tillförlitlig genom stödet av övrig bevisning lades som helhet till grund för åtalet mot de andra medtilltalade.

Med hänsyn till det hittills anförda tycks utsagornas tillförlitlighet central för bedömningen av dess värde. Av tingsrättens anförande i domen framgår vidare att en utsaga från en medtilltalad som pekar ut andra medtilltalade måste vinna klart stöd av annan bevisning för att leda till fällande dom. Det innebär att domstolarna ansåg att

46

stödbevisning krävdes för att döma de medtilltalade som pekades ut. För att avgöra vad stödbevisningen enligt domstolarna skulle avse granskas den påstådda stödbevisningen för angivarens utsaga närmare.

Såsom har framgått utgjordes stödbevisningen för A:s utsaga av brotts-platsundersökningar och två vittnesmål angående hur handgranaterna hade fästs under bilarna, ett foto och en film som visade att det nattetid var möjligt att se bilen som skulle sprängas dag 2 från platsen A beskrev, och av telefonuppkopplingar som illustrerade hur olika personer hade rört sig de aktuella dygnen. Det faktum att A:s uppgifter om hur handgranaterna hade fästs under bilarna överensstämde med brottsplatsundersökningar och vittnesmål, liksom att det enligt fotot och filmen var möjligt att se bilen från den plats A beskrev, utgör endast stöd för A:s egen skuld.

Den återstående stödbevisningen utgörs av telefonuppkopplingarna som visade hur personer hade förflyttat sig de aktuella dygnen. Endast en telefonuppkoppling från U1:s telefon och en för U3:s framgår i domarna. Det är möjligt att fler telefonuppkopplingar presenterades under huvudförhandlingen utan att skrivas in i domarna, vilket i så fall skulle innebära att det fanns mer stödbevisning mot de utpekade personerna i praktiken än vad domskälen ger sken av. Då sådant som har inverkat på bedömningen i målet ska redovisas i domskälen och inga telefonuppkopplingar för de övriga medtilltalade har redovisats, utgår jag dock från att det inte fanns fler telefonuppkopplingar. Därmed fanns det i praktiken endast stödbevisning för att U1 inför sprängningen dag 1, liksom U3 inför sprängningen dag 2, befann sig på eller i närheten av brottsplatsen. Telefon-uppkopplingarna ger inte stöd för att U1 och U3 företog de brottsliga handlingarna de åtalas för, utan bör endast utgöra indicium för att de befann sig i området kring brottsplatsen. Därmed menar jag att telefonuppkopplingarna inte utgör stödbevisning för deras skuld och att den enda bevisningen för att de företog de brottsliga handlingarna utgörs av angivarens uppgifter.

Avseende U2:s delaktighet i båda sprängningarna förekom ingen stödbevisning alls, då den enda bevisningen mot denne utgjordes av A:s utpekande. A:s utpekande är dessutom indirekt bevisning avseende U2:s skuld dag 1 eftersom A inte iakttog U2 begå brottet. Stödbevisningen för U4:s skuld utgjordes av indicierna att han hade motiv och befogenhet att anstifta mord. A:s utpekande av denne utgör indirekt bevisning eftersom A aldrig själv hörde U4 beordra gärningarna.

47

Sammanfattningsvis tycks domstolarna inte ha ansett att stödbevisning krävdes avseende alla de utpekade personernas skuld, utan det var tillräckligt att stödbevisning fanns för omständigheter som främst avsåg angivarens egen skuld. Mot bakgrund av avsnittets kritiska analys anges nedan bevisningen som förelåg i praktiken i fallet. Tabell 5 presenterar bevisningen för respektive medtilltalads skuld och tabell 6 presen-terar bevisning som inte utgjorde stöd för de medtilltalades skuld.

Tabell 5: Bevisning för respektive medtilltalads skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP 1 Bevisning i ÅP 2

U1 - Angivarens utpekande (indirekt) - Angivarens utpekande (direkt) U2 - Angivarens utpekande (indirekt) - Angivarens utpekande (direkt) U3 - Angivarens utpekande (direkt) U4 - Angivarens utpekande (indirekt)

• Indicier: Motiv, befogenhet beordra mord

- Angivarens utpekande (indirekt)

• Indicier: Motiv, befogenhet beordra mord

A - Erkännande

• Brottsplatsundersökningar och två vittnesmål

• Foto och film

Tabell 6: Bevisning som inte utgör stöd för de medtilltalades skuld efter analys.

Medtilltalad Bevisning i ÅP 1 Bevisning i ÅP 2

U1 • Indicium:

telefonuppkoppling på område kring brottsplatsen

*

U3 • Indicium:

telefonuppkoppling på område kring brottsplatsen * = Ingen bevisning av relevans för tabellen