Juridiska institutionen
Vårterminen 2020
Examensarbete i processrätt
30 högskolepoäng
Bevisvärdering av medtilltalades uppgifter
Betydelsen av stödbevisning vid värdering av utsagor,
när en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra
medtilltalade som skyldiga
Evaluation of co-defendants’ statements
The importance of supporting evidence for statement evaluation, when a co-defendant confesses his own culpability and that of his co-defendants
Författare: Sanna Bengtsson
1
Förord
Med denna uppsats sätter jag punkt för den roliga och intensiva tiden på juristprogrammet. Jag vill tacka min familj och mina vänner, som har peppat och ställt upp på olika sätt under denna tid.
Jag vill även tacka Minna Gräns som dels väckte intresset för bevisvärdering genom kursen Rätt och psykologi, dels har varit en engagerad handledare och har gett goda råd under författandet av uppsatsen.
Slutligen vill jag tacka William, som med gott humör och stort tålamod har agerat bollplank oavsett när på dygnet idéer har dykt upp. Tack för allt du har gjort och gör för mig.
2
Sammanfattning
Uppsatsen behandlar bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter. Närmare bestämt behandlas situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra med-tilltalade som skyldiga. De utpekade medmed-tilltalade nekar dock till brott.
En rättsfallsstudie utförs vilken visar att domstolarna inte använder någon enhetlig systematik när de bedömer bevisvärdet av medtilltalades uppgifter. Istället utförs bedömningarna ostrukturerat och partiskt. Bland annat bedöms angivarnas utsagor ingående medan de utpekades utsagor bedöms mindre ingående eller inte alls. Viss bevisnings relevans för frågan om de utpekades skuld överskattas och övervärderas, och osäkra bedömningar utförs där domstolarna söker utröna om angivaren har motiv att felaktigt ange de medtilltalade. Bevisvärderingsproblemen innebär en stor risk för materiellt felaktiga domar, särskilt felaktigt fällande sådana, vilket inte är rättssäkert.
Stödbevisning krävs enligt studien för att fälla de medtilltalade som pekas ut, men vad den ska avse skiljer sig åt. Enligt HD krävs stödbevisning avseende angivarens uppgift om de utpekade personernas skuld. Majoriteten av underrätterna kräver dock endast stödbevisning för någon del av angivarens utsaga, som inte behöver röra de utpekades skuld. Det innebär att medtilltalade som pekas ut döms för brott, trots att den enda bevisningen mot dem i praktiken består av angivarens utpekande och stöd-bevisning för exempelvis angivarens egen skuld. Att anta att hela angivarens utsaga är sann när den endast stöds av annan bevisning i vissa delar utgör en felkälla, kallad smittoeffekten. Även detta riskerar att leda till materiellt felaktiga domar och bidrar till rättsosäkerhet.
Jag anser att det bör krävas stödbevisning för de utpekade medtilltalades skuld för att döma dessa. De osäkra bedömningarna av angivarens motiv att ange de medtilltalade skulle då bli mindre centrala för bevisvärderingen och risken att bedömningen påverkas av smittoeffekten skulle minska. På så vis skulle avgörandena i dessa situationer bli mer rättssäkra. En sådan lösning överensstämmer med HD:s praxis. För att lösa de övriga problemen som rättsfallsstudien påvisar måste bevisvärderingen utföras strukturerat. I syfte att säkerställa en sådan bevisvärdering har jag skapat en bevisvärderingsmodell, som är särskilt anpassad till situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga. Om denna modell används minskar risken för materiellt felaktiga domar och rättssäkerheten förbättras.
3
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 7
1.3 Avgränsningar ... 8
1.4 Begreppsanvändning ... 9
1.5 Metod och material ... 10
1.6 Urval ... 11
1.7 Disposition ... 12
2 Allmänna utgångspunkter vid bevisprövning ... 14
2.1 Inledning... 14
2.2 Regler och principer ... 14
2.2.1 Fri bevisprövning ... 14
2.2.2 Oskyldighetspresumtionen och in dubio pro reo ... 15
2.3 Begrepp ... 15
2.3.1 Rättssäkerhet ... 15
2.3.2 Beviskrav ... 16
2.3.3 Bevisbörda ... 18
2.3.4 Gärningsbeskrivning, bevistema och rättsfakta ... 18
2.3.5 Direkt och indirekt bevisning – bevisfakta, hjälpfakta och indicier ... 19
2.3.6 ”Stödbevisning” ... 21
2.4 Bevisprövningsmetoder ... 21
2.4.1 NJA 2015 s. 702 – Strukturerad bevisprövningsmetod ... 21
2.4.2 NJA 2010 s. 671 – Ord mot ord-situationer ... 22
2.4.3 Betydelsen av bevisvärderingsprejudikat ... 23
2.5 Sammanfattning och kommentarer ... 23
3 Särskilt om värdering av medtilltalades utsagor ... 25
3.1 Inledning... 25
3.2 Avsaknad av sanningsplikt ... 25
3.3 Rätt att vara tyst och passiv ... 26
3.4 Eventuell förklaringsbörda ... 26
3.5 Sammanfattning och kommentarer ... 27
4 Rättsfallsstudie ... 28 4.1 Inledning... 28 4.2 Båtstöldsfallet ... 29 4.2.1 Bakgrund ... 29 4.2.2 Rättegången i tingsrätten ... 29 4.2.3 Rättegången i hovrätten ... 31 4.2.4 Rättegången i HD ... 31 4.2.5 Analys ... 33 4.3 Amfetaminfallet ... 37 4.3.1 Bakgrund ... 37 4.3.2 Rättegången i tingsrätten ... 37 4.3.3 Rättegången i hovrätten ... 38 4.3.4 Analys ... 38 4.4 Bilsprängarfallet ... 40
4 4.4.1 Bakgrund ... 40 4.4.2 Rättegången i tingsrätten ... 41 4.4.3 Rättegången i hovrätten ... 44 4.4.4 Analys ... 44 4.5 Bear Jaws-fallet ... 48 4.5.1 Bakgrund ... 48 4.5.2 Rättegången i tingsrätten ... 48 4.5.3 Rättegången i hovrätten ... 50 4.5.4 Analys ... 50 4.6 Sammanvägande analys ... 52
5 Problem som rättsfallsstudien påvisar ... 55
5.1 Inledning... 55
5.2 Olämplig systematik leder till misstag vid bevisvärderingen ... 55
5.3 Kravet på stödbevisning för de utpekades skuld följs inte ... 57
5.4 Osäkert att bedöma angivarens motiv att peka ut andra ... 58
5.5 Sammanfattning och kommentarer ... 59
6 Bevisvärderingen i framtiden... 61
6.1 Inledning... 61
6.2 Krav på stödbevisning för de utpekade personernas skuld ... 61
6.3 Strukturerad bevisvärderingsmodell ... 62
6.3.1 Förklaring av modellen ... 62
6.3.2 Modellens steg i punktform ... 65
6.4 Sammanfattning och kommentarer ... 67
7 Slutsats ... 68
5
Förkortningar
BrB Brottsbalk (1962:700)
Dir. Kommittédirektiv
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
HD Högsta domstolen
JK Justitiekanslern
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RH Rättsfall från hovrätterna
7
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Regeringen har återigen tillsatt en utredning som ska analysera huruvida Sverige bör införa ett kronvittnessystem.1 I ett kronvittnessystem kan en gärningsman erhålla straff-lindring eller helt undslippa straff genom att avslöja sina medbrottslingar.2 Angivaren kallas i sådana system för kronvittne, men torde benämnas ”golare” eller ”tjallare” i kriminella kretsar. Tidigare utredningar har ansett att systemet inte bör införas.3 Delvis beror det på att systemet sägs innebära en risk för felaktiga utpekanden vilket kan leda till att oskyldiga döms eller skyldiga frikänns.4 En fråga som har ställts är hur dom-stolarna ska bedöma bevisvärdet av uppgifter från en medtilltalad, när denne kan vinna strafflindring för egen del genom att peka ut andra som brottsliga.5
Frågan inspirerade mig till att undersöka hur domstolarna löser liknande bevisvärderingsproblem i dagens system, närmare bestämt i situationer då en med-tilltalad erkänner egen skuld och även pekar ut andra medmed-tilltalade som skyldiga. Denna situation har inte uppmärksammats särskilt mycket tidigare och behandlas därför i före-varande uppsats. Eftersom kronvittnets utpekande av sina medbrottslingar görs i utbyte mot strafflindring föreligger en skillnad från angivarens utpekande i dagens system. Liknande bevisvärderingsproblem uppstår dock i bägge fallen, då den centrala frågan domstolarna måste ta ställning till är om utpekandet av de medtilltalade är riktigt eller inte.
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att undersöka och problematisera bevisvärderingen i en situation som liknar den som föreligger i kronvittnessystem, liksom att föreslå hur bevis-värderingen bör göras. Situationen som undersöks är när en eller flera medtilltalade erkänner egen skuld och pekar ut andra medtilltalade som skyldiga. De medtilltalade
1 Dir. 2019:85.
2 Det finns ingen legaldefinition av begreppet kronvittne i svensk rätt, men nämnda definition används i
såväl förarbeten som i praxis från HD. Se exempelvis SOU 1986:14 s. 452 och NJA 2009 s. 599.
3 SOU 1986:14 s. 452–453 och SOU 2005:117 s. 86–88. 4 Dir. 2019:85 s. 3.
8
som pekas ut nekar till delaktighet i brottet. Min förhoppning är att lösningarna som föreslås i uppsatsen ska kunna användas om Sverige inför ett kronvittnessystem.
Tre frågor besvaras för att uppnå syftet. Den första frågan är hur bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedöms i praxis i den situation som uppsatsen utreder. Denna fråga innefattar dels hur bedömningen görs systematiskt, det vill säga tillvägagångs-sättet domstolarna använder när bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedöms. Frågan innefattar också om stödbevisning krävs för att döma de medtilltalade som pekas ut och vad den i så fall ska avse. För att besvara den första frågan genomförs en rättsfalls-studie där jag kritiskt analyserar domstolarnas bevisvärdering och slutsatser i nio domar. Baserat på resultatet av rättsfallsstudien besvaras uppsatsens andra fråga, vilka problem som uppstår när bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedöms så som studien visar. Den tredje frågan söker lösa de funna problemen genom att besvara hur bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bör bedömas i framtiden. Sammanfattningsvis besvaras således följande frågor.
1. Hur bedöms bevisvärdet av medtilltalades uppgifter i praxis, i den situation som uppsatsen utreder? Krävs det stödbevisning för att döma medtilltalade som pekas ut och vad ska den i så fall avse?
2. Vilka problem uppstår när bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedöms så som rättsfallsstudien visar?
3. Hur bör bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedömas i framtiden?
1.3 Avgränsningar
Uppsatsen behandlar enbart bevisvärderingen av uppgifter som lämnas vid förhör i domstol och därmed utelämnas frågor angående förhör under förundersökning. Något som till viss del gränsar till uppsatsens ämne är hur bevisvärderingen genomförs i situa-tioner då flera personer åtalas för delaktighet i samma brott, men samtliga nekar och skyller på varandra. En sådan situation förelåg i Lindomefallet6 och resulterade i att de åtalade frikändes eftersom det inte fanns stödbevisning som visade vem som hade gjort vad. Därmed gick det inte att utesluta att någon av dem var helt oskyldig. Situationen har dock behandlats utförligt tidigare och utelämnas därför i denna uppsats.7
6 RH 1991:51.
9
Så länge inte annat framgår berör uppsatsen endast skuldfrågan, varför frågor om uppsåt, påföljd och liknande inte behandlas. Något som i och för sig påverkar vad som ska bevisas då flera personer har begått brott är huruvida de åtalas som gärningsmän, medgärningsmän enligt det utvidgade gärningsmannaskapet eller som medverkande. Detta berörs dock endast i den mån det är relevant för diskussionen kring bevis-värderingen i rättsfallsstudien. För- och nackdelar med kollektiv bestraffning eller medverkansansvar i allmänhet berörs således inte.
1.4 Begreppsanvändning
Den person mot vilken åtal väcks i stämningsansökan benämns enligt RB:s språkbruk tilltalad.8 När flera personer åtalas för delaktighet i samma brott och deras skuld prövas i samma rättegång, är de enligt förhörsreglerna att se som tilltalade i målet eftersom de är parter i rättegången.9 Sinsemellan kallas de dock för medtilltalade.10 När flera personer har begått brott tillsammans men deras skuld inte avgörs i samma rättegång, kan de ändå ses som medtilltalade. Av förhörsreglerna följer att så är fallet om den ena personen, utan att vara part i den andres rättegång, har medverkat till gärningen som bedöms i rättegången eller till en gärning som har omedelbart samband med den gärningen.11 Denne kan exempelvis vara åtalad som medgärningsman eller medhjälpare till brottet ifråga i en rättegång som ska avgöras senare.12 I uppsatsen benämns därför samtliga personer medtilltalade oavsett om deras skuld prövas i samma eller separata rättegångar.
Medtilltalade som erkänner eget brott och lämnar uppgifter om andra medtilltalade kallas i uppsatsen för ”angivare”. Medtilltalade som pekas ut benämns ”utpekade”. I majoriteten av rättsfallsstudiens fall förekommer en angivare och flera utpekade med-tilltalade. Generellt utgår jag därför från att en angivare pekar ut flera medtilltalade, vilket innebär att jag exempelvis anger att ”angivaren” pekade ut ”de medtilltalade”.
8 RB kap. 45 § 1.
9 Prop. 1983/84:78 s. 72 f.
10 Se exempelvis NJA 2009 s. 599.
11 RB kap. 36 § 1 st. 2 samt Prop. 1983/84:78 s. 57 och 72 f. 12 Prop. 1983/84:78 s. 57 och 72 f.
10
1.5 Metod och material
Uppsatsen kan delas in i tre delar. I den första delen används sedvanlig rättsdogmatisk metod för att beskriva processuella regler, principer och begrepp vilka är relevanta för bevisvärdering i allmänhet och bevisvärdering av medtilltalades uppgifter i synnerhet. Förutom lagar, förarbeten, nationell praxis och doktrin används även Europadomstolens praxis, då den inverkar på tolkningen av bestämmelser i EKMR och nationell rätt. Vid redogörelsen för bevisvärdering i allmänhet används doktrin från författare som ofta omnämns i sådana sammanhang, bland andra Ekelöf, Diesen och Nordh, liksom ny doktrin från lagmannen Holmgård.
Den andra delen av uppsatsen består dels av en rättsfallsstudie med syfte att utreda hur domare bedömer medtilltalades uppgifter i praktiken, dels av en problematisering av bedömningarna. I rättsfallsstudien redogörs för relevanta delar av varje instans domskäl. Redogörelserna av domskälen används som empiriskt underlag för kritiska kvalitativa analyser av domstolarnas bevisvärdering av de medtilltalades uppgifter. I analysen av respektive dom undersöks hur domstolen bedömde bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter, om stödbevisning krävdes för att fälla de medtilltalade som pekades ut och i så fall avseende vad. Materialet i rättsfallsstudien består av en HD-dom och åtta underrättsdomar, vilket innebär att endast ett rättsfall är prejudicerande. Det hade varit önskvärt att studien innehöll fler avgöranden från HD, men trots ihärdigt sökande har jag endast funnit ett sådant som uppfyller urvalskriterierna. Dessa urvals-kriterier förklaras närmare i avsnitt 1.6.
Då syftet med rättsfallsstudien är att utröna hur domarna tänker och resonerar vid bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter föreligger det inte några hinder att an-vända underrättspraxis. Det är i underrätterna som majoriteten av bevisvärderingarna genomförs och underrättspraxis kan således ge uttryck för vad den gängse uppfattningen i en viss bevisvärderingsfråga är. Avgöranden från flera instanser i samma rättsfall används. Skälet till detta är att klargöra om högre rätt delade uppfattningen i lägre rätt angående hur medtilltalades uppgifter ska bedömas. Domarna har meddelats mellan år 1985 – 2018. HD:s dom i rättsfallet från 1985 är dock fortfarande relevant eftersom den inte tycks ha ersatts av något nyare prejudikat. Underrättsdomarna i samma fall ingår i studien dels som stöd för att utröna vad prejudikatet i HD:s dom är, dels för att påvisa att det finns likheter mellan hur underrätterna bedömde medtilltalades uppgifter före och efter HD:s avgörande. De kritiska analyserna av respektive dom sammanvägs
11
sedan. Syftet med sammanvägningen är att finna enhetlighet i domstolarnas bevis-värdering för att besvara uppsatsens första fråga, hur bevisbevis-värderingen av medtilltalades uppgifter görs, om stödbevisning krävs för att döma de medtilltalade som pekas ut och i så fall avseende vad.
Problematiseringen av rättsfallsstudiens fynd görs genom återkoppling till källor som presenterades i uppsatsens första del. Därutöver används den begränsade doktrin som uttryckligen berör bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter. Nämnda doktrin härrör från Schelin och Holmgård. Uppsatsens andra fråga besvaras, således vilka problem som uppstår när bevisvärdet av medtilltalades uppgifter bedöms så som rätts-fallsstudien visar.
I den sista delen förs en diskussion och argumentation om hur problemen som rättsfallsstudien visar kan lösas. Syftet är att besvara uppsatsens sista fråga, hur medtilltalades uppgifter bör bedömas i framtiden. Uppsatsens första två delar utgör underlag för denna sista del av uppsatsen och därför återknyts till tidigare presenterade källor. Bland annat presenteras en modell för bevisvärdering som är anpassad till situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga.
1.6 Urval
Urvalet av rättsfall till studien har varit tidskrävande då många domar har lästs men endast ett fåtal har valts ut, baserat på följande kriterier. Målen skulle röra bevis-värdering där flera personer var medtilltalade. Någon av de medtilltalade skulle erkänna egen skuld och peka ut andra medtilltalade som skyldiga. De utpekade personerna skulle neka till brott. Bedömningen skulle röra skuldfrågan, inte frågor om exempelvis påföljd eller ansvarsfrihet. Syftet med urvalsprocessen var att erhålla fall som så långt som möjligt endast innefattar bevisvärdering av medtilltalades utsagor, eller i folkmun ”rena ord mot ord-situationer” mellan medtilltalade. För att säkerställa detta utelämnades fall där det fanns en målsägandeutsaga som bedömdes i målet, varpå våldtäktsmål ute-lämnades. Fallen skulle vidare avse grövre brottstyper, såsom mord eller de grova brotten av misshandel, stöld eller narkotikabrott. Fallen fick utgöra såväl försöksbrott som fullbordade brott.
12
Urvalsprocessen kan uppfattas komplicerad och beskrivs därför närmare. Rättsfall hittades dels på rättsfallsdatabasen Karnov, dels i doktrin. Sökningarna på Karnov utfördes i två omgångar och i olika syften. Först genomfördes en rättsfallssökning på Karnov i syfte att finna avgöranden från HD. ”Medtilltalades uppgifter” skrevs in i sökfältet och sökningen begränsades till att endast visa domar från HD. Någon be-gränsning i sökningen baserat på vilka år som avgörandena hade meddelats gjordes inte vid denna sökning. 13 HD-avgöranden erhölls. Av dessa uppfyllde ett fall de ovan redogjorda kriterierna, men endast ifråga om tingsrättens och hovrättens domar. Domen i HD rörde nämligen påföljdsfrågan och är därför inte relevant för uppsatsen. Därmed ingår endast tingsrätts- och hovrättsdomarna i rättsfallsstudien. Fallet är NJA 2009 s. 599, vilket i uppsatsen benämns Bilsprängarfallet. Den andra sökningen på rätts-databasen Karnov utfördes i syfte att finna rättsfall från underrätterna. Samma sökord skrevs in som vid den första sökningen. Sökningen begränsades till att endast visa avgöranden från hovrätterna år 2018. De fall som rörde grövre brottstyper, i enlighet med urvalskriterierna ovan, valdes ut. Det resulterade i 23 avgöranden rörande grova narkotikabrott, ett avgörande rörande medhjälp till grovt narkotikabrott, ett avgörande rörande synnerligen grovt narkotikabrott och åtta avgöranden rörande mord. Samtliga lästes och kontrollerades mot urvalskriterierna ovan. Av dessa uppfyllde ett fall krite-rierna och både tingsrättens och hovrättens domar ingår i studien. I uppsatsen benämns fallet av pedagogiska skäl Bear Jaws-fallet13. För att finna avgöranden från HD gjordes sedan efterforskningar i doktrin, varpå NJA 1985 s. 822 hittades.14 Samtliga instansers domar ingår i studien och fallet benämns Båtstöldsfallet. Ytterligare ett rättsfall hittades senare i doktrin och kallas i uppsatsen för Amfetaminfallet15. Dess tingsrätts- och hov-rättsdomar ingår i studien.16
1.7 Disposition
För att förstå rättsfallsstudien i kapitel 4 och för att besvara uppsatsens frågor krävs en grundläggande förståelse för bland annat principer och begrepp som används vid bevisvärdering. I kapitel 2 presenteras därför allmänna regler, principer och begrepp,
13 Skaraborg tingsrätt mål B 4572-17 samt Göta Hovrätt mål B 1022-18. 14 Fallet hittades i Holmgård (2019) s. 345.
15 Ystads tingsrätt mål B 321-07 och Hovrätten över Skåne och Blekinge mål B 1303-07. 16 Fallet hittades i Rättssäkerheten i brottmål (2009) s. 86.
13
och även två prejudikat där HD har skapat metoder för bevisvärdering. Därefter följer i kapitel 3 en redogörelse av särskilda regler och principer som påverkar bevis-värderingen av medtilltalades uppgifter. I kapitel 4 utförs en rättsfallsstudie i syfte att besvara uppsatsens första fråga. De problem rättsfallsstudien påvisar diskuteras i kapitel 5, där uppsatsens andra fråga besvaras. I kapitel 6 presenteras hur de funna problemen i min mening kan lösas och uppsatsens sista fråga besvaras därmed. Slutligen samman-ställs uppsatsens besvarade frågor i en slutsats i kapitel 7.
14
2 Allmänna utgångspunkter vid bevisprövning
2.1 Inledning
I detta kapitel behandlas några utvalda principer och begrepp vilka är grundläggande för domstolarnas bevisvärdering. Två bevisvärderingsmodeller som har meddelats av HD presenteras också.
2.2 Regler och principer
2.2.1 Fri bevisprövning
I RB kap. 35 § 1 uttrycks den fria bevisprövningens princip, där det framgår att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som har förekommit ska avgöra vad som är bevisat i målet. Den fria bevisprövningen består av de två delarna fri bevisföring och fri bevisvärdering. Fri bevisföring innebär att det inte finns några begränsningar angående vilka källor som får användas för att söka efter sanningen i målet, utan allt som har framlagts i rättegången kan utgöra bevis.17 Därmed kan allt som förekommer i rätte-gången, såväl skriftligt material som en parts berättelse om den för målet aktuella händelsen, bli föremål för domstolens bevisvärdering.
Bevisvärderingen görs genom att den framlagda bevisningen analyseras och åläggs ett värde.18 Att bevisvärderingen är fri innebär att domaren inte är bunden av några legala regler då bevisningen värderas. Bevisvärderingen får dock inte baseras på doma-rens rent subjektiva uppfattning, utan prövningen ska ske objektivt och med stöd av skäl som kan godtas av andra förståndiga personer.19 HD har därutöver anfört att analysen ska utföras strukturerat.20 Då bevisvärderingen inte är legalt bunden måste domstolen gå utanför processrätten och tillämpa andra kunskaper än juridiska, exempelvis be-teendevetenskapliga kunskaper.21 För att möjliggöra för läsaren att följa hur prövningen har gått till ska domstolens överväganden och slutsatser redovisas i domskälen.22 På så vis utgör domskälen en slags kontrollfunktion av domstolarnas bevisvärdering. Målet
17 SOU 1938:44 s. 377 f. 18 Holmgård (2019) s. 32. 19 SOU 1938:44 s. 377 f.
20 NJA 2015 s. 702 HD:s dom p. 20. 21 Holmgård (2019) s. 34.
15
med bevisvärderingen är att utreda vad som verkligen har inträffat och söka uppnå materiellt riktiga domar, men domstolen kan endast värdera den bevisning som före-kommer i rättegången. Det medför att en dom kan bli materiellt felaktig utan att bevisvärderingen har genomförts på fel sätt.23 Domstolen kan till exempel frikänna en person som egentligen är skyldig utan att bevisvärderingen nödvändigtvis har genomförts felaktigt, om tillräcklig bevisning inte har presenterats i rättegången.
2.2.2 Oskyldighetspresumtionen och in dubio pro reo
Oskyldighetspresumtionen, även kallad oskuldspresumtionen, stadgas i EKMR artikel 6.2. Där anges att ”var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts”. Principen gäller i svensk rätt genom att EKMR har inkorporerats som svensk lag och utgör enligt Nowak en processuell utgångspunkt som ligger till grund för bevisbördans placering samt det höga beviskravet som gäller i brottmål.24 Ur oskyldighetspresumtionen härleds principen in dubio pro reo, som betyder ”i tveksamma fall till förmån för den tilltalade”.25 Vid bevisvärdering innebär in dubio pro reo att om det föreligger tvivel angående någon omständighet som talar mot den tilltalade, så får omständigheten inte beaktas.26 Skälet till detta är rätts-säkerhetshänsyn, vilket berörs i nästa avsnitt.
2.3 Begrepp
2.3.1 Rättssäkerhet
Det finns inte någon entydig definition av begreppet rättssäkerhet, men innebörden är att den enskilde individen ska vara skyddad från statens användande av tvångsmakt.27 I ett rättssäkert rättssystem ska människor således inte dömas för brott utan att det finns bevisning av sådan styrka att beviskravet avseende personens skuld kan anses uppnått.28
23 Holmgård (2019) s. 35.
24 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna och Nowak (2003) s. 409.
25 Nowak (2003) s. 34 samt Ekelöf m.fl. (2009) s. 150. 26 Nowak (2003) s. 32 f.
27 Rättssäkerheten i brottmål (2009)s. 36 samt Mellqvist (2013) s. 754. 28 Rättssäkerheten i brottmål (2009)s. 37.
16
På så vis utgör beviskravet och oskyldighetspresumtionen skydd för rättssäkerheten.29 Oskyldiga skyddas från att fällas för brott eftersom en sådan ordning inte anses accept-abel i en rättsstat.30 Konsekvenserna av felaktigt fällande domar anses nämligen vara mycket värre än konsekvenserna av felaktigt friande domar.31 Skyddet som rätts-säkerheten ger är framförallt viktigt för tilltalade i brottmål och ställs enligt Mellqvist på sin spets då den helt avgörande bevisningen i ett mål utgörs av en utsaga.32
2.3.2 Beviskrav
Bevisprövningens syfte är att avgöra om den bevisning som har presenterats i rättegången når upp till beviskravet.33 Hur högt ställt beviskravet är anges inte i lag.34 Det har istället fastställts i praxis, där beviskravet brukar definieras negativt som att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som åklagaren påstår i gärningsbeskrivningen.35 Beviskravet kan enligt Ekelöf även anges positivt genom en formulering av hur stark bevisning som krävs för att kravet ska anses uppnått.36 Domstolen kan då uppge exempelvis att åtalet är styrkt.37 Ibland brukar beviskravet illustreras som att det uppgår till 95 eller 98 %, beroende på vilken bevisvärderingsmetod som används.38 Att ange beviskravet med numeriska värden har dock tillbakavisats av framstående jurister. Nordh menar till exempel att det inte gör bedömningen av huruvida kravet ska anses uppnått lättare, bara för att sannolikhets-kravet anges numeriskt.39 Även om ett numeriskt värde på beviskravet inte underlättar i praktiken vid bevisvärderingen torde det i min mening tjäna ett syfte som riktlinje för hur litet utrymmet för rimligt tvivel faktiskt är.
29 Se Rättssäkerheten i brottmål (2009) s. 37 för en lista över regler och principer som utgör skydd för
rättssäkerheten.
30 Nowak (2003) s. 31 samt Ekelöf m.fl. (2009) s. 150. 31 Nordh (2019) Bevisrätt B s. 29.
32 Mellqvist (2013) s. 754. 33 Holmgård (2019) s. 32. 34 A.a. s. 93.
35 Se bl.a. NJA 1980 s. 725 (våldtäkt), NJA 1982 s. 164 (medhjälp eller förberedelse till grovt
narkotikabrott), NJA 1990 s. 555 (rattfylleri), NJA 1991 s. 83 (våldtäkt och misshandel), NJA 1992 s. 446 (grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig), NJA 1993 s. 68 (sexualbrott mot underårig), NJA 1996 s. 176 (våldtäkt), NJA 2005 s. 712 (våldtäkt m.m.), NJA 2009 s. 447 I och II (våldtäkt) samt NJA 2014 s. 699 (grov misshandel).
36 Ekelöf m.fl. (2009) s. 151.
37 Se exempelvis NJA 2005 s. 712 avseende åtalspunkterna 1 (grov kvinnofridskränkning), 3 (grov
fridskränkning) och 4 (misshandel).
38 Diesen (2015) s. 147.
17
Uttrycket rimligt tvivel har sagts innebära att varje annan möjlig förklaring till den av åklagaren påstådda gärningen ska vara praktiskt taget utesluten.40 För att tvivlet ska vara rimligt brukar i doktrin framhållas att det ska vara rationellt och konkret, eller logiskt motiverat och underbyggt av fakta.41 Ett rimligt tvivel föreligger exempelvis enligt Ekelöf då två personer åtalas för ett brott som någon av dem måste ha begått, men det inte går att bevisa vem av dem som företog den straffbara gärningen. Han menar att även om klart övervägande skäl talar för att den ena personen har begått brottet så är det inte tillräckligt för att nå upp till beviskravet, utan båda ska frias på grund av att det föreligger ett rimligt tvivel.42
I doktrin diskuteras ofta huruvida beviskravet är konstant eller differentierat. Cars menar att det är uppenbart att beviskravet är lägre vid mindre allvarliga brott. Det är enligt honom inte möjligt att ställa samma krav på bevisningen vid bagatellbrott som vid exempelvis allvarliga vålds- och narkotikabrott.43 Gregow menar dock att det sagda inte verkar överensstämma med rättsläget och att beviskravet torde vara detsamma i alla mål, något även Diesen har gett uttryck för.44
Fastän det inte finns uttryckt någonstans att beviskravet ibland är lägre torde det inte kunna uteslutas att beviskravet i praktiken kan vara lägre i vissa situationer. I Dahlman och Korths-Aspegrens studie ifrågasätts till exempel om beviskravet i våldtäktsmål är lägre än i mål om olaga hot. Författarna studerade domar meddelade år 2015–2016 från slumpvis utvalda tingsrätter. Resultatet visade att domstolarna ansåg att beviskravet uppnåddes i 90 % av våldtäktsmålen, men endast i 18 % av målen om olaga hot, trots att bevisläget var detsamma i alla målen. Enligt författarna är det inte möjligt att ge något entydigt svar på frågan om ett lägre beviskrav tillämpas i våldtäktsmål, men om så är fallet så menar de att det är problematiskt eftersom det enligt dem inte fanns något rättfärdigande för en sådan särbehandling av våldtäktsmålen.45
Nordh tycks anse att det är en bra idé att tillämpa ett lägre beviskrav för vissa svårbevisade brott. Det höga beviskravet gör nämligen enligt honom att det är svårt att lagföra personer som till exempel ägnar sig åt organiserad eller gänganknuten brotts-lighet eftersom den är svår att utreda och bevisa. Han anser att intresset att hindra
40 Gregow (1996) s. 509 f. Se även p. 4 i Lambertz tillägg i NJA 2010 s. 671. 41 Ekelöf m.fl. (2009) s. 152.
42 A.st.
43 Cars (2006) s. 982. 44 Gregow (2006) s. 994.
18
oskyldiga från att dömas bör inte väga lika tungt som intresset av effektiv brotts-bekämpning i sådana svårbevisade fall. Samtidigt anför han att det i dessa fall är ännu svårare för en oskyldigt tilltalad att bevisa sin oskuld än för åklagaren att bevisa dennes skuld.46 Enligt Lundqvist föreligger det dock inte i dagsläget ett lägre beviskrav för brott som utförs av flera personer.47
2.3.3 Bevisbörda
Domstolen får inte avstå från att avgöra en fråga enbart på grund av att bevisläget är osäkert. Därför finns bevisbördan och dess placering vilka anger vem av parterna som ska dra fördel av att en osäkerhet föreligger.48 I brottmål har åklagaren ålagts bevisbördan.49 Åklagaren förlorar därmed målet om bevisningen inte anses nå upp till beviskravet eller om tillräcklig bevisning inte presenteras.50 Att åklagaren har bevisbördan är inte lagstadgat utan härleds såsom redan har anförts från oskyldighets-presumtionen.51 Bevisbördan omfattar att bevisa rättsfaktumen i gärningsbeskriv-ningen, vilket berörs närmare i nästa avsnitt.
2.3.4 Gärningsbeskrivning, bevistema och rättsfakta
En rättsregels rekvisit kallas för abstrakta rättsfakta.52 Exempelvis utgör rekvisiten ”den som berövar annan livet” abstrakta rättsfakta i rättsregeln mord i BrB kap. 3 § 1.53 I åtalets gärningsbeskrivning anger åklagaren hur rättsregelns rekvisit uppfylls i det enskilda fallet genom att presentera konkreta rättsfakta.54 Konkreta rättsfakta anger därmed hur abstrakta rättsfakta uppfylls i ett konkret fall. Det kan till exempel ske genom gärningspåståendet att A har berövat B livet genom knivhugg. De konkreta rättsfaktumen utgör det som ska bevisas i målet, vilket applicerat på det tidigare exemplet innebär att åklagaren ska bevisa att det är just A som har berövat B livet genom
46 Nordh (2019) Bevisrätt B s. 34 f. 47 Lundqvist (2010) s. 37.
48 Ekelöf m.fl. (2009) s. 77 f.
49 Ekelöf m.fl. (2009) s. 150. Se Holmgård (2019) s. 82 f och 90 för en närmare redogörelse för
undantagsfall då den tilltalade har bevisbördan.
50 Holmgård (2019) s. 83. 51 Ekelöf m.fl. (2009) s. 150. 52 Nordh (2019) Bevisrätt B s. 21. 53 Schelin (2007) s. 42 f.
19
knivhugg.55 Om dessa rättsfakta har bevisats föreligga så ska rättsregelns följd inträda som i brottmål utgörs av ansvar för brottet rättsregeln föreskriver. Varje rättsfaktum måste bevisas upp till beviskravet ställt utom rimligt tvivel för att en fällande dom ska kunna meddelas.56 Det ska därmed vara ställt utom rimligt tvivel att det är just A som har berövat B livet, för att A ska kunna fällas för mord. Gärningsbeskrivningen utgör enligt RB kap. 30 § 3 ramen för processen vilket innebär att domstolen i princip endast får pröva det som anges i den.57 Gärningsbeskrivningen ska vidare vara så precis som omständigheterna i det enskilda fallet medger.58
Bevistemat utgörs av den omständighet som ska bevisas genom ett visst bevis.59 Baserat på redogörelsen i detta avsnitt kan sammanfattningsvis hela gärningsbeskriv-ningen utgöra ett bevistema, men även en specifik del av gärningsbeskrivgärningsbeskriv-ningen i form av ett visst rättsfaktum.60
2.3.5 Direkt och indirekt bevisning – bevisfakta, hjälpfakta och indicier
I doktrin görs skillnad mellan bevisning som är direkt eller indirekt i förhållande till bevistemat och dess rättsfakta. Syftet med att skilja mellan direkt och indirekt bevisning är att den indirekta bevisningen inte ska erhålla ett för högt bevisvärde och därmed riskerar att leda till materiellt felaktiga domar. Diesen menar att en kategorisering därför bör göras av huruvida bevisningen är direkt eller indirekt i förhållande till bevistemat, innan värderingen av den genomförs.61 De exakta definitionerna av vissa begrepp som presenteras i detta avsnitt varierar i doktrinen, närmare bestämt begreppen bevisfakta och hjälpbevisfakta.62 För att undvika begreppsförvirring presenteras endast de definitioner som används i den fortsatta framställningen.
Direkta bevis, även kallade bevisfakta, är bevis för eller emot att ett visst rättsfaktum föreligger.63 De är kausala till bevistemat och kan sägas utgöra spår av brottet eftersom de endast kan uppkomma om brottet ifråga har skett. Ett relativt enkelt sätt att avgöra
55 Holmgård (2019) s. 97 f. 56 A.st. 57 Nordh (2019) Bevisrätt B s. 31. 58 Diesen (2015) s. 204. 59 Ekelöf m.fl. (2009) s. 15. 60 Diesen (2015) s. 206. 61 A.a. s. 215.
62 Se till exempel Ekelöf m.fl. (2009) s. 24 f, Diesen (2015) s. 210–215 samt Diesens på s. 215 vidare
hänvisningar till Lainpelto s. 140–310.
20
om bevisning är direkt eller indirekt är enligt Diesen genom frågan ”fanns beviset på brottsplatsen”. Om beviset fanns på brottsplatsen är det direkt och om det inte fanns där så är det indirekt.64 Direkt bevisning kan till exempel utgöras av iakttagelser från någon som såg brottet begås, såsom ett vittne eller en medtilltalad som påstår sig ha sett andra medtilltalade begå ett brott.
Indirekta bevis är till skillnad från direkta bevis inte kausala till bevistemat utan existerar fastän brottet inte har skett. Därför menar Diesen att indirekta bevis inte är tillräckligt starka för att uppnå beviskravet. Att bevis är indirekta innebär dock inte att de alltid har ett lågt bevisvärde. Tvärtom kan förekomsten av flera indirekta bevis ge ett starkt bevisvärde genom att utgöra en beviskedja.65 Indicium såsom motiv och den tilltalades våldsbenägenhet utgör indirekta bevis.66 Ibland kan det vara svårt att avgöra om bevisning är direkt eller indirekt. Det kan underlättas genom exemplet att post som hittas i en brevlåda som var tom dagen innan, utgör ett indicium för att brevbäraren har varit där. Om brevbäraren däremot iakttogs då han lämnade posten i brevlådan utgör iakttagelsen direkt bevisning. Indicier kan således sägas innebära att slutsatser görs i två steg.67
Hjälpfakta är omständigheter som har betydelse för att avgöra ett bevisfaktums bevisvärde för bevistemat.68 Hjälpfakta används således som tolkningshjälp för bevisfakta, på så vis att hjälpfakta stärker eller försvagar bevisfakta. I nyare doktrin hålls begreppet hjälpfakta åtskilt från indirekt bevisning då det inte anses utgöra bevis i sig och inte har något eget bevisvärde.69 Vid bedömningen av ett vittnesmåls bevisvärde utgör hjälpfakta till exempel vittnets personliga förhållanden, såsom dålig syn, eller dennes relation till parterna.70 En medtilltalads motiv att beljuga andra medtilltalade bör därmed ses som ett hjälpbevisfaktum som, om sådana motiv finns, inverkar negativt på värdet av dennes utsaga.
64 Diesen (2015) s. 210 f. 65 A.a. s. 214 f.
66 Ekelöf m.fl. (2009) s. 25 samt Diesen (2015) s. 210. 67 Diesen (2015) s. 215.
68 Se exempelvis Ekelöf m.fl. (2009) s. 19. 69 Diesen (2015) s. 211.
21
2.3.6 ”Stödbevisning”
Begreppet stödbevisning har ingen egentlig definition, trots att det är vanligt förekommande i praxis.71 Baserat på hur domstolarna använder begreppet menar Ekelöf att stödbevisning tycks avse bevisning som behövs för att nå upp till beviskravet, utöver bevisningen i målet med ett högre bevisvärde.72 Holmgård anför att i princip all bevisning kan utgöra stödbevisning. När en målsägandeutsaga utgör huvudbevisning menar densamme exempelvis att ett vittnes uppgifter om målsägandens beteende efter det påstådda brottet kan utgöra stödbevisning.73 Fortsättningsvis avses med begreppet all bevisning som, utöver utsagorna i målet, utgör stöd för någon av de medtilltalades skuld. Stödbevisningen kan således bestå av såväl direkt som indirekt bevisning.
2.4 Bevisprövningsmetoder
2.4.1 NJA 2015 s. 702 – Strukturerad bevisprövningsmetod
I det så kallade Balkongfallet åtalades en man för bland annat försök till mord på sin sambo då han påstods ha misshandlat henne och därefter kastat, knuffat eller släppt henne från en balkong. Kvinnan uppgav att mannen bar henne på axeln ut på balkongen och därefter roterade henne, varpå hon inte mindes mer.74 Mannen påstod däremot att kvinnan själv hade försökt ta sitt liv genom att hoppa från balkongen.75 HD anförde att det inte är möjligt att ange en bevisbedömningsmodell som kan användas i alla typer av mål, men att det kan finnas en metod som i en kategori av fall kan säkerställa en omsorgsfull och tydligt redovisad bevisvärdering.76
I HD:s förespråkade metod identifieras först bevisfakta med betydelse för bevistemat, det vill säga bevisfakta som utgör stöd för åklagarens gärningspåstående, vilka sedan värderas. Bevisning av mindre betydelse läggs till en början åt sidan.77 När varje enskilt bevisfaktum för åtalet har värderats vägs de samman. Om det sammanlagda bevisvärdet av åklagarens bevisning inte når upp till beviskravet ska den tilltalade frikännas på grund av att bevisningen mot denne är otillräcklig. Den tilltalades 71 Holmgård (2019) s. 156. 72 Ekelöf m.fl. (2009) s. 25 f. 73 Holmgård (2019) s. 156. 74 HD:s dom p. 1 och 3. 75 HD:s dom p. 5. 76 HD:s dom p. 21. 77 HD:s dom p. 22.
22
bevisning behöver då inte bedömas alls. Om däremot åklagarens bevisning är så stark att beviskravet avseende den tilltalades skuld uppnås så prövas den tilltalades bevisning, exempelvis dennes utsaga och stödbevisning. Om åklagarens påstående motbevisas eller den tilltalades bevisning förtar värde från åklagarens bevisning i sådan utsträck-ning att beviskravet mot den tilltalade inte längre uppnås, ska denne också frias. Slutligen görs en övergripande sammanvägning av bevisningen där bevisning som har lagts åt sidan kan beaktas.78
2.4.2 NJA 2010 s. 671 – Ord mot ord-situationer
Innan HD:s metod för bevisvärdering i ord mot ord-situationer presenteras ska något sägas om begreppen trovärdighet och tillförlitlighet, vilka saknar juridisk definition men ofta förekommer vid värdering av utsagor.79 Trovärdigheten brukar sägas röra det subjektiva intryck av sanning som åhöraren får av berättelsen och berättandet, med andra ord huruvida åhöraren upplever berättelsen som sann, när den berättas under huvudförhandlingen. Tillförlitligheten sägs istället avse vilket bevisvärde utsagan har när den ställs mot annan bevisning.80
I NJA 2010 s. 671 förelåg en ord mot ord-situation mellan en målsägande och en tilltalad. I domen utformade HD en metod som kan användas för att bedöma ord mot ord-situationer.81 Vikten vid bedömningen av utsagan bör främst läggas vid innehållet i berättelsen. En prövning görs huruvida utsagan exempelvis är lång, klar, levande, logisk, detaljrik och påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter. Vidare prövas om utsagan är fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.82
Rättsfallet klargör att det inte är tillräckligt att målsäganden anses mer trovärdig än den tilltalade om deras ord står mot varandra.83 Det är istället tillförlitligheten som är central för bedömningen och därmed utsagans innehåll och eventuella brister som ska
78 HD:s dom p. 23. 79 Dahlman (2018) s. 241.
80 Sutorius och Diesen (2014) s. 118. 81 HD:s dom p. 5–6.
82 HD:s dom p. 7–8. Denna uppsats syftar inte till att behandla huruvida kriterierna stöds av
rättspsykologisk forskning eller inte. Kortfattat kan dock sägas att flera kriterier har ifrågasatts, se exempelvis Schelin (2007). Enligt Diesen (2015) s. 271–273 med vidare hänvisning till Strömwall och Willén är ”klarhet”, i bemärkelsen att en sann utsaga oftare är mer logisk och detaljerad än en falsk utsaga, det enda kriterium som har vetenskapligt stöd.
23
bedömas.84 I justitieråd Lambertz tillägg till domen uttrycks att en prövning normalt sett måste göras av den tilltalades invändningar för att beviskravet avseende dennes skuld ska kunna uppnås. Han menar vidare att prövningen bör redovisas i domen.85
2.4.3 Betydelsen av bevisvärderingsprejudikat
Tidigare har uppfattningen varit att HD inte kan pröva bevisfrågor eftersom de utgör sakfrågor, inte rättsfrågor såsom bevisbördans placering.86 Skälen har angetts vara den fria bevisprövningens princip och att alla fall är olika.87 Enligt Diesen står det klart att HD numera kan pröva renodlade bevisvärderingsfrågor. Han motiverar ställnings-tagandet med att det har skett en tydlig ökning av bevisprejudikat sedan 1980-talet och att HD i Balkongfallet explicit uttryckte att den fria bevisprövningen inte hindrar att vissa principer för bevisprövning kan utvecklas genom rättspraxis.88 Skillnaden mellan bevisvärderingsprejudikat och prejudikat som rör andra områden är emellertid enligt Holmgård att bevisvärderingsprejudikaten inte är bindande för domarna utan ska ses som auktoritativa uttalanden. Han anger dock att en domare bör ha goda skäl för att frångå HD:s bedömning om det förevarande målet är jämförligt med ett mål där HD har meddelat bevisvärderingsprejudikat.89
2.5 Sammanfattning och kommentarer
Av redogörelsen i detta kapitel kan konstateras att bevisvärderingen visserligen är fri, men att den bland annat ska genomföras strukturerat och att bedömningarna ska redovisas i domskälen. För att undvika att indirekt bevisning åläggs ett för högt bevisvärde menar Diesen att en bedömning bör göras av huruvida bevisningen är direkt eller indirekt i förhållande till bevistemat. Åklagaren ska bevisa varje rekvisit i gärningsbeskrivningen bortom rimligt tvivel och ska till exempel visa att just den medtilltalade som pekas ut företog handlingen som denne åtalas för. Om åklagaren inte lyckas bevisa detta bortom rimligt tvivel ska den medtilltalade frias. Att brott har begåtts
84 Diesen (2015) s. 271.
85 Bilaga till HD:s dom, Justitieråd Lambertz tillägg, p. 3–4. 86 Ekelöf m.fl. (2009) s. 160.
87 Holmgård (2019) s. 42.
88 Diesen (2015/16) s. 667. HD:s uttalande gjordes i p. 21 i Balkongfallet. 89 Holmgård (2019) s. 42 f.
24
av flera personer eller att det är svårt att bevisa vem som har gjort vad ger enligt Lundqvist inte åklagaren någon bevislättnad, utan det höga beviskravet består.
Åklagarens bevisbörda, det höga beviskravet och oskyldighetspresumtionen syftar till att göra brottmålsförfarandet rättssäkert så att inte oskyldiga döms. Det anses nämligen oacceptabelt att döma oskyldiga i en rättsstat, varför skyldiga hellre frias än att oskyldiga döms. Detta utgör viktiga utgångspunkter vid bevisvärdering i brottmål.
25
3 Särskilt om värdering av medtilltalades utsagor
3.1 Inledning
I förevarande kapitel redogörs för praxis och regler som är relevanta för värdering av medtilltalades utsagor. Det som anförs i kapitlet utgör således viktiga utgångspunkter för rättsfallsstudien och för de frågor uppsatsen besvarar.
3.2 Avsaknad av sanningsplikt
Frånvaron av sanningsplikt då medtilltalades skuld prövas i samma rättegång följer av RB kap. 36 § 1 st. 1 som anger att den som är part i målet inte får höras som vittne.90 För medtilltalade vars skuld prövas i separata rättegångar följer frånvaron av sanningsplikt istället av RB kap. 36 § 1 st. 2, där det framgår att inte heller den som åtalas för medverkan till gärningen som förhöret i målet avser, eller till en annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen, får höras som vittne.91 I praktiken är det därmed ingen skillnad om de medtilltalade hörs i samma eller separata rättegångar eftersom ingen av dem får höras som vittne. För att tydliggöra hur de nämnda reglerna ger uttryck för att det inte föreligger någon sanningsplikt ska innebörden av att höras som vittne förklaras.
Vittnen avlägger vittnesed.92 Till vittneseden är ett straffrättsligt ansvar knutet i form av brottet mened, vilket begås om vittnet uppsåtligen lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen.93 Vittnen har med andra ord en straffsanktionerad sanningsplikt.94 Följden av att inte få höras som vittne är därmed att ingen ed avläggs vid förhöret, vilket innebär att straffansvaret för mened inte kan göras gällande. Därför föreligger ingen sanningsplikt.95 Medtilltalade får inte heller höras under sanningsförsäkran, som för övrigt har samma innehåll som vittneseden.96 De hörs sammanfattningsvis endast upplysningsvis i bevissyfte.97 Frånvaron av sanningsplikt anges i motiven bero på att de 90 Diesen m.fl. (2013) s. 121 samt Prop. 1983/84:78 s. 72 f.
91 Prop. 1983/84:78 s. 57 och 72 f. 92 RB kap. 36 § 11.
93 BrB kap. 15 § 1.
94 Ekelöf m.fl. (2009) s. 222. 95 Diesen m.fl. (2013) s. 108.
96 RB kap. 37 § 2 st. 1 e contrario samt Holmgård (2019) s. 344. Innehållet i sanningsförsäkran anges i
st. 3, jämför RB kap. 36 § 11.
26
annars skulle försättas i en intressekonflikt som inte är lämplig. Medtilltalade förväntas nämligen agera på det sätt som är mest gynnsamt för dem i målet vilket i kombination med en sanningsplikt skulle innebära att de tvingas ljuga för att undgå ansvar för brottet de åtalas för, men i så fall begår ett annat brott i form av mened.98
3.3 Rätt att vara tyst och passiv
Medtilltalade har även rätt till tystnad. Rätten utgör nämligen enligt Europadomstolen kärnan i rätten till en rättvis rättegång och är även nära sammankopplad med oskyldighetspresumtionen.99 HD har också erkänt rätten att vara tyst.100 Genom att bevisbördan åvilar åklagaren innebär rätten att vara tyst att medtilltalade har rätt att vara helt passiva under rättegången.101 Rätten att vara tyst och förhålla sig passiv är dock inte absolut utan får inskränkas.102
3.4 Eventuell förklaringsbörda
Av RB kap 35 § 4 anses följa att tilltalades tystnad och passivitet får ges bevisverkan.103 Medtilltalade vars skuld prövas i samma rättegång är i enlighet med redogörelsen i avsnitt 1.4 tilltalade i processen, varför detta även gäller för medtilltalade. Utrymmet att ge tystnad och passivitet bevisverkan är dock begränsat genom Europadomstolens praxis där det anges att tystnaden bara kan påverka bedömningen av åklagarbevisningens styrka ”i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring”.104 HD har också uttryckt att tystnad, men även lögner, endast får ges bevisverkan i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring.105 Detta brukar kallas att det ibland uppstår en förklaringsbörda för den åtalade.106 Vad denna omfattar och när den kan aktualiseras är inte helt klart. En förutsättning för att förklaringsbördan ska göras
98 Prop. 1983/84:78 s. 57.
99 Funke mot Frankrike nr 10828/84 dom meddelad den 25 februari 1993 p. 44, Heaney och McGuinness
mot Irland nr 34720/97 dom meddelad den 21 december 2000 p. 59. Se även Nowak (2003) s. 411.
100 NJA 2015 s. 702 p. 24.
101 Nowak (2003) s. 411, Nordh (2019) Bevisrätt A s. 91 samt Holmgård (2019) s. 235. 102 John Murray mot Storbritannien nr 18731/91 dom meddelad den 8 februari 1996 p. 47. 103 SOU 2017:17 s. 134.
104 John Murray mot Storbritannien nr 18731/91 dom meddelad den 8 februari 1996 p. 47. 105 NJA 2013 s. 931 p. 34 samt NJA 2015 s. 702 p. 24.
27
gällande tycks i vart fall vara att bevisningen mot den åtalade är väldigt stark, eventuellt så stark att beviskravet i målet är uppnått. Rättsläget är emellertid oklart.107
Det kan i min mening anses olämpligt att ålägga en medtilltalad en förklaringsbörda i situationen uppsatsen behandlar, alltså när angivarens ord står mot den utpekades och övrig bevisning är knapphändig. Eftersom angivaren inte har någon sanningsplikt kan det ifrågasättas om dennes utsaga bör kunna utgöra bevisning av sådan styrka mot en utpekad medtilltalad att en förklaringsbörda för den utpekade kan aktualiseras. Förklaringsbördan ska inte diskuteras ingående i uppsatsen men jag vill belysa att en medtilltalads tystnad och lögner möjligtvis får ges bevisverkan i undantagsfall. Utgångspunkten är dock att lögner, tystnad och passivitet inte har betydelse i bevis-hänseende.108
3.5 Sammanfattning och kommentarer
Medtilltalade får ljuga i rättegången eftersom de inte har någon sanningsplikt, vilket motiveras av att de förväntas agera för att nå fördelar i rättegången. En skyldig medtilltalad torde logiskt sett behöva ljuga för att nå sådana fördelar, något som dock är okänt för domstolen då dennes utsaga värderas. Detta bör utgöra en viktig utgångs-punkt angående hur uppgifterna värderas och vilken stödbevisning som krävs när en angivare pekar ut andra medtilltalade. Vidare finns en rätt att vara tyst och passiv i rättegången, men passivitet, tystnad och lögner kan i undantagsfall få bevisverkan om en förklaringsbörda kan aktualiseras. Eventuellt krävs först att beviskravet uppnås avseende den åtalades skuld. Utgångspunkten vid bevisvärderingen är dock att tystnad, passivitet och lögner inte har någon betydelse.
107 Nordlander (2017) s. 654–656 och 667 f resonerar huruvida beviskravet måste uppfyllas innan
förklaringsbördan kan göras gällande. Hon anger att Europadomstolen i målet Krumpholz mot Österrike nr 13201/05 dom meddelad den 18 mars 2010 p. 40, tycks anse att ett prima faciemål måste föreligga för att ålägga tilltalade en förklaringsbörda. Europadomstolen förklarar innebörden av prima faciemål i p. 51 i fallet John Murray mot Storbritannien, se not 102 ovan. Där anges att prima faciemål utgör mål där direkt bevisning förekommer som, om den är trovärdig och kombineras med legitima slutsatser, kan leda till att en korrekt instruerad jury anser att beviskravet är uppnått. Nordlander anför att det är oklart om beviskravet avseende den tilltalades skuld måste uppnås innan förklaringsbördan kan göras gällande. Densamma bedömer dock själv att förklaringsbördan undantagsvis torde kunna aktualiseras redan innan beviskravet har uppnåtts.
108 Se exempelvis Ekelöf m.fl. (2009) s. 34 f, Kullberg (2018) s. 79, Nordlander (2017) s. 658 f och 664
28
4 Rättsfallsstudie
4.1 Inledning
I detta kapitel genomförs en rättsfallsstudie där jag utför kritiska kvalitativa analyser av nio domar i syfte att besvara uppsatsens första fråga. I avsnitt 1.5 presenterades varför de aktuella rättsfallen och dess samtliga domar ingår i studien. Redogörelserna för fallens omständigheter och domstolarnas bevisbedömningar i denna studie är mer omfattande än rättsfallsreferat vanligtvis är. Jag är medveten om att en så ingående redogörelse inte är optimal då den kan uppfattas komplicerad och rörig för läsaren. Det är dock inte möjligt att hålla framställningen kortare, på grund av att fallens bevisfrågor handlar om detaljer som måste redovisas för att den kritiska analysen av domstolarnas bevisvärdering ska kunna genomföras. En grundlig genomgång av fallen är dessutom nödvändig för att läsaren ska förstå och kunna kontrollera riktigheten i mina analyser, vilka även ligger till grund för uppsatsens resterande frågor.
För att underlätta för läsaren benämns alltid angivaren A, de utpekade medtilltalade U, vittnena V och offren O. På så vis står det klart för läsaren om personen som avses exempelvis är en angivare eller en utpekad medtilltalad. Om det exempelvis finns flera angivare i ett fall åtskiljs dessa med hjälp av siffror och benämns därmed A1 och A2. Så långt möjligt redovisas mina analyser enligt sinsemellan liknande systematik, men det är inte alltid möjligt på grund av att domstolarnas bevisvärdering ofta skiljer sig åt systematiskt.
Studien av respektive fall följer följande disposition. Först anges åtalspunkterna som är relevanta för studien, följt av en sammanfattning av fallets bakgrund. Därefter redogörs sammanfattande för domstolarnas bevisvärderingar. I de fall hovrätten endast fastställde tingsrättens dom ligger framställningens tyngd av naturliga skäl på tingsrätts-domen. I det sista avsnittet för respektive fall analyseras domarna. Först analyseras hur bevisvärdet av de medtilltalades uppgifter bedömdes rent systematiskt, därefter om stödbevisning krävdes för att fälla de medtilltalade som pekades ut, och slutligen genomförs en kritisk analys av vad stödbevisningen skulle avse. Med bakgrund i den sistnämnda kritiska analysen presenteras två tabeller för respektive fall. Tabellerna ger en översikt av hur bevisläget i rättsfallet såg ut i praktiken. I den ena tabellen presenteras bevisningen som talade för varje medtilltalads skuld, och i den andra presenteras bevisning som påstods utgöra stödbevisning men som i praktiken inte talade för
29
personernas skuld. I slutet av kapitlet vägs analyserna av samtliga domar samman för att dra en generell slutsats som besvarar uppsatsens första fråga, således hur bevisvärdet av en medtilltalads uppgifter bedöms enligt praxis, om stödbevisning krävs för att fälla de utpekade personerna och i så fall avseende vad.
4.2 Båtstöldsfallet
109Fallet består av fyra åtalspunkter och tre personer åtalas. De första tre åtalspunkterna är relevanta för studien.110
4.2.1 Bakgrund
U och en annan person bedrev uthyrning av vattenskotrar från en torpedbåt, där även angivarna ofta vistades. Den 9 augusti åkte U, A1 och A2 till en småbåtshamn där en motorbåt låg förtöjd.111 På kvällen den 19 augusti befann sig U, A1, A2 och V1 på torpedbåten. Några drack alkohol, däribland U som drack en stor mängd sprit. U och A1 gick vidare till en restaurang där de drack vin. Senare under natten stals motorbåten och två kommunikationsradior från småbåtshamnen. Allt återfanns en vecka senare.112 Åtal väcktes mot A1, A2 och U för grov stöld av motorbåten och mot A1 och U för stöld av kommunikationsradiorna. A1 åtalades även för dieselstölder och U för anstiftan därtill. U förnekade all medverkan till brotten medan A1 och A2 erkände och även pekade ut U som delaktig.113
4.2.2 Rättegången i tingsrätten
Bevisningen i tingsrätten bestod av samtliga medtilltalades utsagor och vittnesmål från V1 och V2. A1 uppgav bland annat följande. A1 hade uppfattat att U uppmanade A1 att stjäla diesel, eftersom U hade bett A1 att ”skaffa” diesel trots att U visste att A1 inte hade några pengar. Det var U som kom på att de skulle stjäla en båt och i syfte att hitta
109 NJA 1985 s. 822. Personernas benämning i uppsatsen respektive i domen: A1 = M.B, A2 = G.J, U =
T.P, V1 = Ma.B, V2 = N.M.
110 I domarna numreras inte åtalspunkterna. I uppsatsen avses med åtalspunkt 1 den grova stölden av
motorbåten, åtalspunkt 2 stölden av kommunikationsradiorna och åtalspunkt 3 dieselstölderna.
111 NJA 1985:149 s. 827. 112 NJA 1985:149 s. 828. 113 NJA 1985:149 s. 822.
30
en lämplig sådan åkte U, A1 och A2 till en småbåtshamn. När U och A1 hittade motorbåten ifråga berättade de för A2 att den skulle stjälas och A2 gick med på att vara chaufför vid stölden. På kvällen den 19 augusti drack A1 och U först en del sprit på torpedbåten tillsammans med två kvinnor och gick sedan till en restaurang där de drack två till tre flaskor vin. Senare på kvällen ringde A1 till A2 och sa att det var dags att stjäla motorbåten. A2 lämnade av A1 och U vid motorbåten och återvände till torpedbåten. U tjuvkopplade motorbåten, bad A1 att avlägsna några av motorbåtens kännetecken och att stjäla två kommunikationsradior.114 U körde sedan båten i två timmar till Mörbylånga och A1 åkte med. A1 kunde inte uttala sig om U var onykter vid färden, men inga större missöden förekom. I Mörbylånga hämtades de av A2 och återvände till torpedbåten. Den stulna motorbåten kördes efter någon dag till en annan ort. Det var planerat att en köpare skulle komma från Danmark men det blev inte så. A1 uppgav att han inte hade något agg mot U och att det inte fanns konflikter mellan dem.115
A2:s utsaga överensstämde i allt väsentligt med A1:s. Då de kom till torpedbåten hade han förgäves försökt väcka U som sov i bilens baksäte, varför U lämnades kvar där. V1 var vaken vid denna tidpunkt.116
U uppgav att han aldrig bad A1 att stjäla diesel utan endast frågade om någon kunde köpa bränsle varpå A1 erbjöd sig. U gav ett annat skäl till den av A1 påstådda rekognosceringsturen till småbåtshamnen, då de enligt honom letade efter en svetsare.117 På kvällen den 19 augusti blev han väldigt berusad och minns inte vad som hände senare på natten. Han vaknade efterföljande morgon och var osäker på var han befann sig. U:s danska kollega ville köpa en viss motorbåtsmodell och A1 berättade att hans pappa hade en sådan för försäljning. Innan den danska köparen kom för att titta på båten förstod dock U att båten som A1 förmedlade var stulen.118
V1 angav att A2 under natten då båtstölden skedde hade fått ett telefonsamtal och hade åkt iväg för att, enligt A2, skjutsa U. På morgonen när V1 steg upp sov A1 på torpedbåten. A2 kom dit efter en stund och berättade att U sov i bilen. Ett annat vittne, V2, berättade att han kom till torpedbåten på morgonen och att U då sov i sin bil.119
114 NJA 1985:149 s. 823. 115 NJA 1985:149 s. 824. 116 NJA 1985:149 s. 824. 117 NJA 1985:149 s. 824. 118 NJA 1985:149 s. 825. 119 NJA 1985:149 s. 825.
31
Tingsrätten bedömde att A1:s berättelse om hur A1 och U planerade och sedan utförde båtstölden med A2 var detaljerad och trovärdig. A1:s uppgifter stämde i detalj med vad A2 sa om sin egen delaktighet och de hade inte pratat med varandra efter att de greps den 30 augusti. Vittnesmålen gav enligt tingsrätten också visst stöd till angivarnas utsagor. Tidpunkterna som vittnena uppgav sig ha sett de medtilltalade på och kring torpedbåten var förenliga med angivarnas utsagor. Därmed skulle angivarnas utsagor vinna tilltro. A2 dömdes för medhjälp till grov stöld. A1 och U dömdes för grov stöld av motorbåten, stöld av kommunikationsradiorna och stöld respektive anstiftan till stöld av dieseln.120
4.2.3 Rättegången i hovrätten
U och åklagaren överklagade och yrkade frikännande respektive strängare straff. Utöver bevisningen i tingsrätten tillkom åtta vittnesmål. U åberopade att den påstådde motorbåtsköparen skulle höras som vittne vilket nekades av hovrätten. Angivarna lämnade i princip samma uppgifter som i tingsrätten. U tillade att han med hänsyn till graden av berusning inte kunde ha deltagit i stölderna.121 Hovrätten medgav att det visserligen var utrett att U hade varit ”i icke obetydlig grad påverkad av alkohol” vid restaurangbesöket den kväll som stölden skedde, men att inget av målets vittnen hade kunnat berätta om hans tillstånd eller var han befann sig under natten. Angivarnas uppgifter om kontakterna med U var samstämmiga och entydiga och hade inte bevisats felaktiga. De vann även stöd av annan utredning i inte oväsentliga delar och det hade inte framkommit något skäl för angivarna att sanningslöst peka ut U. Därmed ansågs åtalet mot U styrkt.122
4.2.4 Rättegången i HD
U överklagade. HD lät U höra vittnet som hovrätten hade nekat.123 Bevisning i form av ett intyg med uträkningar av U:s blodalkoholkoncentration på natten då stölderna genomfördes tillkom, tillsammans med ett utlåtande om vad denna måste ha inneburit för U:s kroppskontroll. I övrigt bestod bevisningen av samma utsagor som i hovrätten. 120 NJA 1985:149 s. 825 f.
121 NJA 1985:149 s. 826. 122 NJA 1985:149 s. 827. 123 NJA 1985:149 s. 827.
32
I HD:s dom framgår fler detaljer från U:s utsaga, men det är oklart om de tillkom under förhöret i HD eller om de förekom redan i underinstanserna utan att ha angetts i domarna.124
U berättade att han misstänkte att motorbåten som A1 visade honom var stulen eftersom A1 dels inte hade någon nyckel att öppna en av båtens dörrar med, dels låg båten förtöjd på en ovanlig plats. Han berättade inte för den tilltänkte köparen att han trodde att båten var stulen eftersom han var omgiven av andra människor då telefon-samtalet genomfördes. U angav under vilka tider han hade druckit alkohol den kväll båten stals, däribland en liter starksprit mellan kl. 16 och 22 och därefter tre–fyra stora vinkaraffer på restaurangen.125
HD konstaterade att U:s uppgifter stod mot angivarnas. Angivarnas uppgifter var detaljerade och i stora delar överensstämmande både sinsemellan och med vad som tidigare hade angetts. HD angav att det därför kunde framstå som att uppgifterna för-tjänade tilltro, men att även andra omständigheter måste beaktas i tilltrosfrågan.126
U:s alkoholintag utgjorde enligt HD skäl att ifrågasätta om han alls hade kunnat delta i stölden, då han enligt flera vittnesmål var långt mer än berusad kl. 01 och hade svårigheter att manövrera en gaffel.127 Alkoholmängden som U och ett vittne berättade att U intog skulle enligt det åberopade intyget innebära att han hade 3,8 promille alkoholkoncentration i blodet då stölden utfördes och skulle ha varit ur stånd att ta hand om eller förflytta sig själv. Enligt de medtilltalades berättelser om båtstölden hade dock U behövt balansera på båtens däck ett par meter, skruva bort instrumentbrädan, tjuvkoppla båten och navigera och manövrera båten genom ett krävande sund. Det var inte heller troligt att U skulle ha valt att förtöja båten där han var välkänd eller ha förberett en så krävande båtstöld genom att dricka sådana mängder alkohol. Enligt vittnen brukade han då somna och vara svårväckt.128
Angivarnas utsagor skiljde sig enligt HD åt beträffande den påstådda reko-gnosceringsturen. A1 påstod att de åkte till småbåtshamnen för att hitta en båt att stjäla, men A2 påstod liksom U att de letade efter en svetsare. A1 påstod att han berättade för A2 om den planerade stölden då de befann sig vid småbåtshamnen, men A2 angav –
124 NJA 1985:149 s. 828. 125 NJA 1985:149 s. 828. 126 NJA 1985:149 s. 829. 127 NJA 1985:149 s. 829 f. 128 NJA 1985:149 s. 830.
