Förklaring av modellen

6.3 Strukturerad bevisvärderingsmodell

För att bevisvärderingen i de situationer uppsatsen utreder ska genomföras mer strukturerat har jag skapat en bevisvärderingsmodell. Denna är anpassad till situationen där en medtilltalad erkänner egen skuld och pekar ut andra medtilltalade som skyldiga, vilka nekar. Modellen säkerställer att domstolarna separerar bedömningarna av bevisning som stödjer olika delar av angivarens utsaga. Således separeras stödbevisning för angivarens uppgift om de utpekades skuld från stödbevisning för andra delar av dennes utsaga. Modellen säkerställer även att domstolarna inte missar att kategorisera huruvida bevisningen är direkt eller indirekt i förhållande till bevistemat. När bedömningarna hålls isär på dessa sätt bör inte heller domstolarna påverkas av smittoeffekten eller beakta samma omständigheter flera gånger vid bedömningen. En mer strukturerad bedömning av bevisningen tydliggör sammanfattningsvis vilken bevisning som talar för de utpekade personernas skuld i praktiken. På så vis minskar risken för materiellt felaktiga domar och rättssäkerheten förbättras.

Systematiken i modellen är till stora delar inspirerad av Balkongfallet och fokuserar därmed på huruvida åklagarens bevisning uppnår beviskravet, vilket innebär ett tydligt avsteg från vågskålsresonemanget som fördes i flera av rättsfallsstudiens domar. Modellen följer även HD:s prejudikat i Båtstöldsfallet genom att en prövning sker av angivarens motiv och stödbevisning för angivarens uppgift om de medtilltalades skuld. I enlighet med detta prejudikat frikänns de medtilltalade som pekas ut ifall stödbevisning för deras skuld saknas. Det förekommer vidare vissa inslag från NJA 2010 s. 671. Modellen tar hänsyn till vad som anförts i uppsatsens andra och tredje kapitel avseende exempelvis oskyldighetspresumtionen, frånvaron av sanningsplikt och förklaringsbördan. Bevisvärderingsmodellens steg förklaras först ingående i löpande text och presenteras därefter sammanfattat i punktform för att ge en tydligare överblick. I den löpande texten har varje stegs ”rubrik” kursiverats för tydlighetens skull.

6.3.1 Förklaring av modellen

I enlighet med systematiken i Balkongfallet, vilken presenterades i avsnitt 2.4.1, delar bevisvärderingsmodellen upp bedömningen i två övergripande delar. Delarna illustreras som ”del 1” och ”del 2”. I del 1 prövas om åklagarens huvudbevisning uppnår

63

stödbevisning för denna, vilka syftade till att bevisa den tilltalades skuld. Situationen som utreds i denna uppsats är dock annorlunda på så vis att det inte finns någon målsägandeutsaga som utgör åklagarens huvudbevisning. Istället är det den erkännande personen – angivaren – vars utsaga och stödbevisning utgör åklagarens huvudbevisning. Angivarens bevisning syftar å ena sidan till att bevisa dennes egen skuld, å andra sidan till att bevisa motpartens skuld, således de utpekade medtilltalades skuld. Därför måste systematiken i del 1 i Balkongfallet modifieras genom att delas upp i två steg, 1.a där angivarens egen skuld prövas och 1.b där dennes utpekande av de medtilltalade prövas. I steg 1.a prövas således angivarens egen skuld. Först bedöms i steg 1.a.i angivarens

utsaga ifråga om dennes egen skuld, det vill säga dennes erkännande. I steg 1.a.ii prövas

sedan stödbevisning till stöd för angivarens erkännande. Hur ingående angivarens erkännande och stödbevisning för erkännandet bör bedömas anges inte närmare här, då det får bedömas såsom vanligtvis görs när en tilltalad erkänner. I del 1.a.iii bedöms om

beviskravet uppnås avseende angivarens egen skuld. Då sammanvägs angivarens utsaga

angående erkännandet av den egna skulden och stödbevisning för denna. Uppnås beviskravet döms angivaren, och uppnås det inte så frias denne. I de flesta fall torde angivaren dömas, men om så inte sker bör domaren fråga sig om angivarens utsaga alls är relevant som bevis mot de medtilltalade vilka angivaren pekar ut.

I steg 1.b, prövas varje utpekad medtilltalads skuld var för sig. Således upprepas bedömningarna i 1.b för varje medtilltalad som angivaren pekar ut. Först, i steg 1.b.i, bedöms angivarens utsaga angående den utpekade medtilltalades skuld, med andra ord det angivaren berättar om den utpekade personens skuld. I enlighet med redogörelsen i avsnitt 2.3.5 bör inledningsvis avgöras om angivarens utpekande baseras på egna iakttagelser av att den utpekade personen begick brottet och därmed utgör direkt bevisning, eller om utpekandet endast utgör indirekt bevisning. Om angivaren inte själv iakttog den utpekade personen begå brottet, exempelvis om angivaren fick höra det från en annan person, så bör det påverka bevisvärdet av utpekandet negativt. En prövning bör göras av om angivaren beskriver den utpekades brottslighet på ett klart och detaljerat sätt, i enlighet med NJA 2010 s. 671 som presenterades i avsnitt 2.4.2.¹⁹⁷

197 I not 82 ovan anfördes att uppsatsen inte utreder vilka tillförlitlighetskriterier som anses ha, respektive sakna, vetenskapligt stöd. Det kan således finnas fler kriterier med vetenskapligt stöd än de jag anger. Sådana kriterier kan i så fall ingå i detta steg i bevisvärderingsmodellen. Av skäl som framgår i nämnda fotnot har jag dock valt att endast ange ”klarhet” och ”detaljer” i modellen.

64

Bedömningen bör göras med ”särskild försiktighet” på grund av att angivaren saknar sanningsplikt och därmed får ljuga, vilket förklarades närmare i kapitel 3. Prövningen bör därför, i enlighet med bland annat HD:s uttalande i Båtstöldsfallet, fokusera på att finna brister i angivarens utsaga ifråga om den utpekade personens skuld. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid om angivaren kan ha bytt ut vissa uppgifter, till exempel genom att ange att det var just den utpekade personen som deltog i rånet eller utförde knivhugget, när det i verkligheten kan ha varit en helt annan person som deltog i rånet tillsammans med angivaren eller angivaren själv som företog knivhugget. Prövningen bör även innefatta om angivaren har motiv att beljuga den medtilltalade som pekas ut, vilket som tidigare nämnts bedömdes av HD i Båtstöldsfallet. Alltför stor vikt bör inte läggas vid detta steg av bedömningen, eftersom det i enlighet med vad jag tidigare har anfört torde vara svårt att med säkerhet utreda sanningshalten i angivarens utpekande baserat enbart på dennes utsaga.

Nästa steg i bedömningen, 1.b.ii, utgörs av en prövning av stödbevisning avseende

uppgiften om den utpekade medtilltalades skuld. Jag menar, av samma argument som

framfördes i avsnitt 6.2, att stödbevisningen helst bör utgöras av bevisning som är oberoende från angivarens utsaga. Exempel på sådan bevisning är oberoende vittnesmål, den utpekade personens fingeravtryck på vapen eller liknande, eller krutrester på dennes kläder. Det viktiga är att stödbevisningen verkligen stödjer angivarens uppgift att den utpekade personen begick brottet.

I steg 1.b.iii bedöms om beviskravet uppnås avseende den utpekade medtilltalades

skuld. Frånvaro av stödbevisning i steg 1.b.ii avseende den utpekades skuld ska i

enlighet med HD:s dom i Båtstöldsfallet leda till ett frikännande av den utpekade medtilltalade. Detta eftersom beviskravet avseende dennes skuld inte kan uppnås utan stödbevisning. Fanns däremot stödbevisning i 1.b.ii, ska en sammanvägning göras av

angivarens utpekande angående den medtilltalades skuld och stödbevisningen avseende uppgiften om den utpekade medtilltalades skuld, således av 1.b.i och 1.b.ii. Om

sammanvägningen innebär att beviskravet avseende den utpekades skuld inte uppnås, ska denne frias. I likhet med HD:s bedömning i Balkongfallet utgör frikännandet en följd av att det är åklagaren som har bevisbördan och en prövning av den utpekade personens utsaga och stödbevisning för denna är därmed överflödig, om inte åklagarens huvudbevisning först bevisar dennes skuld bortom rimligt tvivel. Vidare innebär ett frikännande till följd av prövningen i denna del att oskyldighetspresumtionen, vilken