Hur uppfattar då diskussionsdeltagarna franskans till vissa delar etymologiska stavning? Det ska sägas att inläggen kan se mycket olika ut: vissa är långa och argumenterande, medan andra är korta och förefaller spontant tillkomna. Det har dock, i en kvalitativ genomgång av materialet, gått att inringa vissa återkommande perspektiv eller förhållningssätt bland forumdeltagarna. De perspektiv som urskilts kan i enskilda inlägg gå in i varandra och ska alltså inte förstås som ömsesidigt uteslutande.
6.1 Ett känslomässigt perspektiv
Rent allmänt kan man observera ett återkommande känslomässigt förhållningssätt till stavningen (jfr titeln på en av trådarna: ”Stavningen – en fransk passion”, LF2). Två forumdeltagare svarar så här på frågan ”Skulle du vilja ha en stavningsreform?”:
(1) Je suis absolument, et irrémédiablement contre! Je suis même outré que l’on puisse seulement l’envisager. L’orthographe et ses compléxités retracent l’histoire et les évolutions de notre langue tout au long des deux mille ans qui viennent de s’écouler! (EL1) (Jag är fullständigt emot det. Jag är t.o.m. mycket upprörd över att man ens kan överväga något sådant. Stavningen och dess svårigheter speglar vårt språks historia och utveckling under de 2000 år som har förflutit.)11
(2) moi je suis au collège et j’le dis clairement c’est chiant l’orthogaphe donc oui à 100 % y aura mois de truc à apprendre et plus de temps pour se consacrer à autre chose (EL1) (jag går på högstadiet och ärligt talat stavning är skitjobbigt så ja till 100% det blir mindre att lära sig och mer tid att göra annat)
Den affektiva hållningen indikeras med vissa ordval (särsk. outré ’mkt upprörd’ o. chiant ’skitjobbigt’). Värt att notera är att när forumdeltagaren i (1) ska förklara sin upprördhet, så kommer språkets historia på tal. I (3) framkommer en mer kluven inställning hos en deltagare som först förklarat att han å ena sidan skulle önska en förenkling av stavningen, som han har väldigt svårt med12. Han ser sig som ”offer” för sin dåliga stavning, som han hela tiden blir dömd utifrån, men skriver därefter:
(3) D’un autre coté, j’aime les mots comme ils sont, je les adore même, je trouve notre langue si belle. Ces mots que accusés parfois d’être totalement obscur au niveau orthographique sont souvent aussi ce que je trouve les plus beau. (EL1) (Å andra sidan gillar jag orden som de är, jag älskar dem till och med, jag tycker att vårt språk är så vackert. Dessa ord som ibland anklagas för att ha en fullständigt obegriplig stavning är också de som jag tycker är de vackraste.)
11 Inläggen citeras ordagrant, inkl. eventuella stavfel.
110
Här visas prov på ett slags kärlek till stavningen och till franska språket som ingalunda är specifikt för dessa diskussionstrådar (jfr Biedermann-Pasques & Jejcic red. 2006:21–22, Millet m.fl. 1990:14 o. Paveau & Rosier 2008:146).
6.2 Ett normativt perspektiv
I vissa inlägg anläggs det ett ”normativt” perspektiv i den bemärkelsen att stavningen och dess etymologiska delar diskuteras i termer av vad som är korrekt och inkorrekt i förhållande till de traditionella reglerna. I (4) nämns bl.a. fallet med cirkumflexen i connaître:
(4) Personnellement, je m’en tiens à l’orthographe traditionnelle: on a déjà eu tant de mal à la maîtriser, et on ne va pas tout chambouler! Oublier les accents circonflexes dans ”connaître” ou ”le vôtre”, par exemple, pour moi ce sont des fautes: pas de tolérance à ce sujet. (PB2) (För egen del håller jag mig till den traditionella stavningen: vi har redan haft så svårt att lära oss den, då kan man inte ställa allt på ända. Att glömma cirkumflexerna i ”connaître” eller ”le vôtre”, till exempel, det är för mig språkfel. Det kan inte komma på tal att jag skulle kunna tolerera något sådant.)13
I en annan tråd ger en deltagare uttryck för en mer komplex normativ hållning: på samma gång som hon inte accepterar ”avvikande” stavningar, är hon medveten om att det finns en ”överdriven” bundenhet till stavningsnormen, som ”godtyckligt” fixerats vid en viss tid. Inlägget avslutas dock så här:
(5) Mais ça ne m’empêche pas de grincer des dents dès que je détecte une ”déviance”, c’est plus fort que moi. (PB1) (Men det hindrar mig inte från att gnissla tänder så fort jag upptäcker en ”avvikelse”, jag kan inte låta bli.)
En normativ och känslomässig attityd till stavning kombineras här med varandra. Vissa språkbrukare kan reagera starkt, närmast fysiskt, på det som uppfattas som stavfel (se Paveau & Rosier 2008:145–146)14.
6.3 Ett estetiskt perspektiv
Ett annat perspektiv som anläggs är det estetiska, detta bl.a. i några inlägg där verbet paraître diskuteras. I (6) ges ett svar på ett tidigare inlägg där någon menat att 1990 års reform inte gör språket mindre ”rikt”:
(6) Moi je trouve que si... Et pis ça touche aussi à sa beauté : ”paraitre”, ça fait tout nu par rapport à ”paraître”... (PB2) (Jag tycker visst att det gör det. Och så påverkar det också dess skönhet: ”paraitre”, det ser helt naket ut jämfört med ”paraître”…)
Cirkumflexen, även om den egentligen är utsatt endast av historiska skäl, betraktas i (6) som en utsmyckning. En annan deltagare menar dock att det är mer poetiskt med ett i utan cirkumflex och talar om i:ets ”soberhet” i paraitre (PB2). Här ges uttryck för en känslighet för språkets visuella sida som går att finna även hos vissa poeter, i ett franskt sammanhang kan t.ex. G. Apollinaire el. F. Ponge nämnas. Överhuvudtaget är talet om språkets ”skönhet”, som nämns i (6), åter- kommande i materialet (jfr exemplen 3 o. 10) och återfinns också i nätkommentarerna studerade av Vicari (2016:116). På ett allmänt plan kan nog den estetiska synen på stavningen kopplas till den stereotypa föreställningen om franskan som ett vackert språk15.
13 Till skillnad från connaître påverkas egentligen inte le vôtre av 1990 års stavningsrevidering. 14 Jfr reaktionerna på särskrivning bland vissa svensktalande.
15 Den likaså livskraftiga föreställningen om franskans förmenta ”klarhet” (se Paveau & Rosier 2008:260–273) är
111
6.4 Ett socialt perspektiv
Stavningen diskuteras även ur ett ”socialt” perspektiv. Den sätts då in i samhälleligt sammanhang och det som fokuseras är särskilt dess negativa följder. En deltagare menar så att dagens franska stavning är ”för etymologisk”, att den innehåller ”många onödiga svårigheter jämfört med spanskan eller italienskan” och att det finns nackdelar med detta som ”inte är försumbara”:
(7) […] beaucoup de temps passé là-dessus en classe pour des résultats médiocres par rapport à nos cousins latins, discriminations absurdes à l’embauche, des non-francophones
rebutés par l’apprentissage du français... (EL2) (mycket tid som ägnas åt den i skolan för endast medelmåttiga resultat jämfört med våra latinska kusiner, en absurd diskriminering vid anställningar, icke fransktalande som blir avskräckta från att lära sig franska…)
Även i andra inlägg framhålls det att stavningen kan vara exkluderande: t.ex. menar en deltagare att den ”endast tjänar till att skilja ut de personer som gått i ’rätt skolor’” (EL1) och en annan slår fast att den är ”djupt ojämlik” (EL1). Vicari (2016:120–121) identifierar liknande synpunkter bland nätanvändare i sin undersökning.
6.5 Ett historiserande perspektiv
Stavningen sätts även återkommande i relation till språkets historia (såsom i 1 ovan) och man kan i det avseendet tala om ett ”historiserande” perspektiv. En deltagare, som är kritisk till den traditionella stavningen, framhåller att cirkumflexen är ett osäkert ”tecken för historicitet” och ger, helt korrekt, exempel på vissa inkonsekvenser, t.ex. mouche ’fluga’ vars äldre form var
mousche, men som ändå inte bär cirkumflex (PB2)16. Andra tillmäter etymologin och språk-
historien en närmast överdriven betydelse:
(8) ”L’orthographe française est étymologique et s’attache plus à écrire les mots tels qu’ils se prononçaient autrefois que tels qu’ils se prononcent. (PB2) (Den franska stavningen är etymologisk och fäster sig snarare vid att skriva orden såsom de uttalades förr än hur de uttalas nu).
(9) L’orthographe a une raison d’être historique: celle d’indiquer ou de rappeler l’étymologie d’un mot ou d’une famille de mots. (LF1) (Stavningen har ett historiskt existensberättig- ande. Den anger eller påminner om ett ords eller en ordfamiljs etymologi.)
Det stämmer visserligen att vissa stavningselement kan ge språkhistorisk och etymologisk information och att den franska stavningsnormen etablerades för relativt länge sedan. Icke desto mindre är stavningen på det stora hela funktionell för dagens sätt att uttala. Det finns undersökningar som visar att franskans grafem till mer än 80% representerar ett uttal (se Catach 1997:63–66 o. Paveau & Rosier 2008:120). Men intressant nog kan vissa språkbrukare ändå uppfatta det som om franskans stavning först och främst var till för att påminna om ordens ursprung och historia och om hur man uttalade förr.
Mer allmänt betraktas de etymologiska aspekterna av stavningen i vissa inlägg som en länk till det förflutna:
(10) En perdant l’étymologie et par là les règles d’orthographe, nous perdons un peu de notre belle langue et par là un peu de nos racines...(EL1) (Om vi mister etymologin och
därigenom stavningsreglerna, så mister vi något av vårt vackra språk och därigenom något av våra rötter…)
16 Det finns i själva verket många s som slutat att uttalas utan att det inneburit att en cirkumflex lagts till.
Därutöver har det även lagts till cirkumflexer i andra syften, bl.a. för att indikera försvunna vokalljud (t.ex. âge ’ålder’ p.g.a. tidigare eage, aage) el. en viss vokallängd el. klang (t.ex. âme ’själ’). Se Grevisse & Goosse 2016:§104.
112
(11) Valoriser l’étymologie grecque et latine, c’est savoir, c’est connaître sa langue, connaître les racines de la France et c’est ne pas perdre ce lien avec ces civilisations qui
manifestaient la passion du beau et du savoir. (EL2) (Att sätta värde på den grekiska och den latinska etymologin, det är att känna sitt språk, det är att känna till Frankrikes rötter och det är att inte förlora kopplingen till dessa civilisationer som brann för skönheten och kunskapen.)
På liknande sätt nämns i ett annat inlägg att problemet med en stavningsreform är ”förlusten av våra kulturella rötter (via etymologin)” (EL1). Ett slags identifikation av språkets rötter med de egna rötterna är återkommande och vissa tycker sig förlora bandet till sitt ursprung om de etymologiska delarna av stavningen försvann. Det kan då ske en glidning på så vis att stavningen behandlas som en fråga om kollektiv eller nationell identitet. T.ex. menar författaren till (11) även att ”[d]en etymologiska stavningen, det är den som gör franska språket till vad det är, det är den som gör Frankrike till Frankrike”. Här är det nog viktigt att ha i åtanke att det offentliga samtalet i Frankrike på senare år utmärkts av diskussioner om just nationell identitet (N. Sarkozy gjorde det till ett tema för sin presidentvalskampanj 2007), något som verkar synas även i vissa inlägg i stavningsdiskussionerna.