I Språkrådets rådgivningspraktik har språkbrukaren, bruket och systemet använts som argument både för och emot olika språkliga val. Genom att undersöka hur de här argumenten har fungerat legitimerande i Språkrådets rådgivning, hoppas vi lägga grunden för en diskussion om hur användandet av språkbrukaren speglar språkvårdens syn på bruk respektive system. När man studerar användningen av bruket och språkbrukaren i mejl som kommer ur Språkrådets rådgivningsverksamhet och i Språkrådets webbdatabas Frågelådan framträder en rad mönster: bruket används som stöd för ett systemargument; bruket används som kontrast till ett systemargument; språkbrukaren är normal eller avvikare; språkbrukaren är motsträvig gentemot språkvårdsinsatser eller pådrivande i språkförändring.
Den första kategorin, där bruket används för att stödja ett systemargument, är vanligt förekommande särskilt i Frågelådan. I det här exemplet, om foge-s när förledet är chef, är det inte uttalat att huvudargumentet är ett systembaserat argument; snarare kommer huvudargumentet att tolkas så genom att stödargumentet skrivs fram som ett bruksargument.
(8) Ska man skriva chefsläkare eller chefläkare?
Vi rekommenderar s i fogen i sammansättningar med chef- som förled: chefsläkare, chefsdirigent, chefsfysiker, chefssekreterare, chefsutbildning. Formerna med s dominerar också i bruket. Ett undantag finns: chefredaktör, som alltid skrivs utan s. […] [Frågelådan publicerad 2003.5.11, senast redigerad 2011.5.13]
Här används bruket för att legitimera den rekommendation som ges. Genom användningen av ordet också i ”[f]ormerna med s dominerar också i bruket” blir det outtalat att det finns en dikotom relation till något som bruket kan ställas emot: detta något är i en språkvårdsdiskurs som regel systemet. Det framträder en bild av att rekommendationen möjligen inte skulle vara baserad på det faktiska språkbruket utan kanske snarare på en logisk analogibildning; att bruket sammanfaller med det analogibaserade rådet stärker av allt att döma legitimiteten.
Den andra kategorin, där bruket ställs i kontrast till ett systemargument, även i det här fallet en analogibildning, illustreras av en text från Frågelådan som behandlar ortografisk anpassning av lånord till den svenska stavningsnormen.
(9) Bör man skriva spreja eller spraya?
Båda spreja och spraya är helt korrekta stavningar.
Spraya är något vanligare i bruket, men spreja passar bättre in i det svenska stavningsmönstret, jfr speja, heja och leja. [Frågelådan, publicerad 2003.10.29]
Båda stavningsvarianterna framhålls som valbara, men på olika grunder. Medan spraya framställs som vanligare i bruket, kontrasteras detta i den samordnade satsen mot spreja. Kontrasteffekten uppnås på tre olika sätt: genom den adversativa konjunktionen men, genom användandet av det starkt värderande bättre om spreja samt genom de tre exempelord som får utgöra illustrativa exempel på hur stavningsvarianten i fråga redan är etablerad i svenska språket. Även om vanlig i sammanhanget bör tolkas positivt har ordet knappast lika starkt positiva konnotationer som
bättre. Det att spreja förses med parallella språkexempel understryker avsaknaden av sådana för spraya. Även om rådets första mening likställer stavningarna gör det efterföljande resonemanget
59
Exempel (10) illustrerar hur språkbrukaren kan framställas som en normavvikare och därmed användas för att legitimera en kodifierad norm. Där är det frågan om att rekommendera någon prefererad form ur den varierande böjningsflora som lånordet avokado uppvisar.
(10) […] Vi rekommenderar att avokado får formen avokador eller avokadoer i plural. (Denna uppgift hittar du också i Svenska Akademiens ordlista.) De andra formerna som du anger (avokado, avokados, avokadosar) förekommer visserligen bland osäkra språkbrukare men är ingenting som vi kan rekommendera. […][ur mejl från Språkrådets rådgivning, 2006.02.28]
Valet av rekommenderade former speglar ett etablerat mönster för hur substantiv som slutar på obetonad vokal som inte är -a eller -e brukar pluralböjas (SAG 1999:512). Skribenten framhäver också att just dessa exempel föredras av en erkänd normgivare för böjning av det svenska språket, nämligen Svenska Akademiens ordlista. Övriga föreslagna varianter, nollplural, s-plural och sar- plural, är alternativ där det första kräver en annan sorts slutstavelse, det andra länge har varit avrått från av språkvården, och det tredje vid tiden för mejlet – knappast heller i skrivande stund – betraktades som ett etablerat morfem i svenskan (jfr dock Ledin 2013). De varianter som inte kan hänföras till en etablerad systembeskrivning och inte heller kan stödjas genom stöd av expertlegitimering beskrivs som variation som förekommer bland så kallade ”osäkra språk- brukare”. Medan de föredragna formerna legitimeras av Svenska Akademiens ordlista delegitimeras de övriga formerna genom att de beskrivs som val som görs av den som inte är säker på sitt språk.
Exempel (11) är ytterligare ett exempel på en diskussion om anpassning av stavning av lånord till svensk stavningsnorm. I texten diskuteras utförligt inte bara vad man rekommenderar utan en större språkvårdsproblematik, att rekommendationen inte verkar få gehör bland språkbrukarna.
(11) Ska musikformen stavas rap eller rapp på svenska?
Vi rekommenderar att man skriver både grundordet och böjningar och avledningar med dubbel konsonant: rapp, rappen, rappare, rappning, rappa. Denna stavning följer svenska
stavningskonventioner och risken för att man ska blanda ihop detta rappa med rappa i betydelsen ’slå till’ eller ’lägga på murbruk’ torde vara minimal.
Den rekommenderade stavningen för grundformen, rapp, har dock hittills inte slagit igenom, utan stavningen rap är betydligt vanligare. För vissa inlånade ord verkar omstavning accepteras utan problem, t.ex. jobb, medan språkbrukarna är motvilliga inför andra, som bag, pub, shop, pop, hiphop. Man brukar ändå fördubbla konsonanten framför böjnings- och avledningsändelse, t.ex. shopping, shoppare, poppig, hiphoppare och rappare. Det stöds av att motsvarande bildningar på engelska har fördubblad konsonant. [Frågelådan, publicerad 2003.7.2, senast redigerad 2016.1.19] Språkbrukarna framställs här som ”motvilliga” mottagare av språkvårdsrekommendationer. En rekommendation som inte har slagit igenom motiveras genom att den som skulle ha kunnat ge rekommendationen spridning, nämligen språkbrukarna, kommer att framstå som inkonsekvent, medan språkvården i kontrast kommer att framstå som konsekvent, logisk och rationell.
Det finns emellertid även exempel på att Språkrådet i dag tar större hänsyn till bruket och språkbrukarens agens i sin rådgivning. Då blir språkbrukaren, och i förlängningen bruket, pådrivande i utvecklingen och den som har makt över och vars bruk styr normen.
(12) Heter det Vitryssland eller Belarus, vitryss eller belarusier?
Den normala svenska namnformen är tills vidare Vitryssland: det är det namn som ges i källor som Nationalencyklopedin, Utrikes namnbok, Svenska Akademiens ordlista och EU:s svenska version av Publikationshandboken. […] Det finns de som anser att Sverige mer officiellt borde övergå till Belarus som namnform, framför allt i syfte att tydliggöra landets självständighet från Ryssland språkligt, kulturellt och historiskt. […] Eftersom argumenten för ett namnbyte i huvudsak är politiska, bör också frågan om en namnändring om möjligt hanteras politiskt. Det är dock
språkbrukarna och bruket som i slutändan avgör vilken namnform som kommer att uppfattas som den normala. [Frågelådan, publicerad 2013.9.13, senast redigerad 2015.10.29]
60
I det här fallet är det frågan om hur valet mellan två benämningar på en geografisk och politisk enhet ska göras. Det är en jämförelsevis omfattande och utredande rådgivningstext, där argumenten för och emot de båda varianterna benas upp och kategoriseras. Mot slutet av texten konstateras att valet mellan de två formerna i första hand är politiskt motiverad, inte språkligt, och att de som driver frågan gör det utifrån en politisk agenda. Den sista meningen ger inte bara uttryck för en språksyn som är i det närmaste emergent, att det är bruket och språkbrukarna som avgör vad som kommer att uppfattas som grammatiskt och etablerat (jfr Bybee & Hopper 2001). Det är också en skrivning som ger den som önskar vara aktivist – oavsett agenda – ett medel för att vara det.
Här har vi bara kunnat visa upp ett fåtal exempel ur Språkrådets omfattande rådgivnings- korrespondens och textsamlingar. Frågelådan innehåller över 2 600 publicerade texter och i Språkrådets rådgivningsverksamhet besvaras ca 4 500 frågor via mejl och Twitter årligen, och ytterligare 3 000 via telefon. De exempel som finns här får stå som exempel på texter som rådgivningen producerat under olika tider. Med tidsstämplarna på texterna från Frågelådan och rådgivningsmejlen i åtanke kan man utläsa en förskjutning i legitimeringsstrategier och i språksyn. Från att ha använt språkbrukarna och bruket som något som avviker från en normuppfattning där systemargument har varit bland de starkaste argument som språkvården har haft (jfr avokado), har det skett en glidning mot att större värde fästs vid bruket och vid språkbrukaren. Språk- brukaren konstrueras i stället som en pådrivare och en innovatör, den som har makt över och styr normen (jfr Belarus). Mer omfattande undersökningar behövs emellertid, och finns också i Språkrådets långsiktiga planering för kvalitetsarbete.