I det här avsnittet diskuterar vi hur den svenska språkvården omnämns och värderas i sociala medier och i de öppna kommentarsfälten i enkäten. De öppna kommentarsfälten är knutna till specifika frågeställningar, och ger deltagarna möjlighet att nyansera sina svar. De sociala medierna som undersökts är i första hand Facebook och Twitter och diskussionsforum som Familjeliv och Flashback, men även språkspalter och språkbloggar, samt kommentarsfält på dessa (O. Karlsson & S. Karlsson u.a.). Vi har använt ett tjugotal olika sökuttryck som relaterar till språkvård och Språkrådet för att fånga in olika typer av attityder och argument till dessa. Sökningarna har gjorts i flera omgångar med i huvudsak belägg från perioden 2010–2013, men både ett antal äldre belägg och mer aktuella belägg från 2014–2015 har lagts till för att få större bredd i materialet.
Såväl de öppna svarsmöjligheterna i enkäten som de omnämnanden vi har funnit i sociala medier ger en varierad bild av vad det finns för åsikter om svensk språkvård. Å ena sidan ger kommentarerna en bild av föreställningar om en alltför deskriptiv språkvård, där en beskrivande inställning och en språkvård baserad på språket i bruk framställs som slappt. Exempel (1) och (2) är uttryck för en sådan hållning.
(1) Till att börja med så är det bedrövligt med förflackningen i Språkrådet. Det verkar som om man numera har en s.k. ”deskriptiv” hållning (”om folk säger så i Sverige så är det svenska!”). Man kunde tycka att ett normativt språkråd skulle göra mer nytta, i synnerhet som kunskaperna i svenska språket har försämrats oerhört bara den senaste generationen, och även bland infödda svenskar. [Flashbackinlägg 2012]
(2) Språkrådet verkar acceptera nästan vad som helst med hänvisning till det aktuella språkbruket. Rådet verkar alltså inte se att det finns ett behov för försök till normering. [Enkät: ”Har du använt
2 Med ”benägenhet till handling” avses informantens egna språkliga praktik, något vi inte undersöker här. 3 http://www.sprakochfolkminnen.se/frågelådan
57
dig av någon av Språkrådets rådgivnings- och informationstjänster?” och följdfrågor om hur råden uppfattas]
I både exempel (1) och (2) ges uttryck för en skepsis inför vad som närmast beskrivs som en laissez- faire-språkvård, vad Margareta Westman (2001) kallar pluralistisk språksyn. Genom vad som inte utsägs kan man sluta sig till att de här skribenterna hade önskat sig en mer förändringsobenägen språkvård, vad Westman kallar en restriktiv språksyn.
Å andra sidan framställs samma språkvård av andra skribenter som närmast illegitim, och språkvårdens roll ifrågasätts. Särskilt diskuteras vem som har mandat att kodifiera normer, och om det är lämpligt att organisationer som också är myndigheter har ett sådant ansvar.
(3) Jag har hittills aldrig lyckats få någon att förklara vad en språkregel är, vem som har ”rätt” att bestämma att språket ska se ut på ett eller annat sätt och i sådana fall varför. Inte heller vad de använder för kriterier när de ”bestämmer” eller varför just de kriterierna är de rätta.
[Facebookinlägg på Språkrådets officiella Facebooksida 2012]
(4) Det är i sig förståeligt, men också aningen märkligt, att det finns en statlig myndighet som vakar över och kodifierar det svenska språket, som i sig är högst levande och ständigt påverkas av hur människor använder detsamma. Med hjälp av en statlig myndighet blir detta snarast omvänt – att staten påverkar hur människorna ska använda språket. [ledarartikel 2014.12.31,
http://www.barometern.se/ledare/polariserande-nysprak/]
Skribenterna bakom exempel (3) och (4) ger med andra ord uttryck för åsikten att språkvården är alltför restriktiv.
Inte heller framstår det som självklart av kommentarerna att de som väljer att visa upp sina åsikter anser att normerna ska baseras på en tämligen snäv, kodifierad standard. I stället kräver många större förankring i bruket och införlivning av variation i kodifieringen av norm och i språkvårdens rekommendationer.
(5) [Språkvårdande organs] roll borde vara att studera hur språket används och utvecklas och sedan rapportera detta, inte säga att ett sätt som språket används på är fel om det är nytt och inte stöds av böcker. [Enkät: informanten har ombetts värdera påståenden om syn på språk, språkvård och språkförändring]
Det går med andra ord att urskilja en rad olika hållningar gentemot språkvården: egalitarianism ställs mot elitism, deskriptivism mot preskriptivism, restriktiv språksyn mot pluralistisk. Det är inte självklart att egalitarianism och pluralism ska kopplas samman med deskriptivism och vice versa, men kommentarerna ger dock en bild av två åsiktsgrupperingar, en som verkar eftersöka en centraliserad, restriktiv och auktoritativ språkvård, och en som verkar föredra en språkvård av mer språksociologiskt variationsbeskrivande snitt. De diametralt motsatta förväntningarna på språk- vårdens roll och metoder ger en bild av de pedagogiska utmaningar som språkvården har att arbeta med. Den svenska språkvårdens egen självbild, med en pragmatisk språksyn (Westman 2001), kommer heller inte fram bland de skribenter vi har undersökt (jfr även S. Karlsson 2016)
Bland kommentarerna återfinns synpunkter inte bara på språkvårdens roll och metoder, utan också på vilket material språkvården baserar sina rekommendationer, och vilken relevans och representativitet det materialet har för gemene språkbrukare.
(6) Jag tycker ganska ofta att språkråden kunde ta större intryck av bruket, och då inte bara tidningstext, utan det faktiska språket som vanliga människor använder sig av. [Enkät: ”Har du använt dig av någon av Språkrådets rådgivnings- och informationstjänster?” och följdfrågor om hur råden uppfattas]
I exempel (6) problematiseras vad som avses med ”bruket” när informanten skriver fram en skillnad mellan å ena sidan tidningstext och å andra sidan det faktiska språket och vanliga
människor. En sådan juxtaposition indikerar att informanten menar att den som skriver i tidningar,
dvs. i första hand journalister, inte är just vanliga människor och inte använder sig av det faktiska språket; genom sin specialiserade träning utgör journalister en grupp som, med avseende på språkbruket, inte är representativ för befolkningen.
58
(7) Vems språkbruk, var? [Enkät: ”Har du använt dig av någon av Språkrådets rådgivnings- och informationstjänster?” och följdfrågor om hur råden uppfattas]
Exempel (7) är likaledes ifrågasättande av vem ur befolkningen som utgör språkbrukaren på vars språk rekommendationer baseras och från vilka sammanhang de texter som språkvården använder sig av hämtas.