Deskriptiv – men inom rimliga gränser?

Ett led i omställningen mot en mer deskriptiv ordbok består i att stilrutorna i SO ska revideras. Men är det tillräckligt? I själva verket torde innehållet i hela ordboken må bra av att granskas ur ett kritiskt perspektiv.

En grundläggande fråga är förstås vilket ordförråd som beskrivs. Hur avgör man om ett ord över huvud taget är etablerat i svenskan (jfr Svanlund 2009)? Är t.ex. det engelska ordet mansplaining (ung. ’förklara något för någon på ett överlägset och/eller förminskande sätt’) numera att betrakta som ett svenskt ord? Svaret på denna fråga kan förstås kopplas till en allmän, i grunden språkpolitisk, syn på engelska lånord i svenskan (jfr SAOL14:XI). I lika hög grad beror det förstås på vilken korpus som redaktionen konsulterar och ordets frekvens där.

Vidare kan man fråga sig om alla ord som används i aktuell korpus anses höra hemma i SO. Finns det ord som är för ”fula” (ofta vulgära) för att tas upp? (Jfr t.ex. ordförrådet i Dagrins Stora

Fula ordboken från 2013).

En annan fråga är hur redaktionen ska förhålla sig till nedsättande beteckningar, rasistiska och sexistiska ord som kan uppfattas som kränkande (t.ex. zigenare och hora). Cloete (2013:482) sätter i anslutning till detta fingret på den problematik som består i att ordböckerna, samtidigt som de ska vara trogna mot bruket, tenderar att reproducera eller kanske t.o.m. förstärka vissa kulturella och sociala strukturer som reflekteras i språkbruket.

126

När redaktionen väl fattat beslut om att ett ord eller uttryck ska behandlas infinner sig frågan om stavning. Ett stort antal svenska ord och uttryck uppvisar stavningsvariation vilken betraktas som oproblematisk. Alternativa former tas därför med i ordböcker som SO, t.ex. reflexion/

reflektion och i stället/istället. Någon form bedöms dock som huvudform; det sker alltså en

värdering där den förespråkade ordformen placeras först. Variantformen eller -formerna kommer därefter. Men var går egentligen gränsen mellan godkända variantformer och felstavningar, t.ex. *följdaktligen och *hårddra? Eller snarare, var drar man gränsen? Det är ju trots allt denna gräns som lexikografen förväntas dra och upprätthålla.

Felstavningarna *följdaktligen och *hårddra förekommer i bruket, inte minst i sociala medier, och borde kanske inkluderas i ordböckernas lemmauppsättningar, åtminstone i deskriptiva sådana. Ett sådant förfarande är inte praxis i svenska samtidsordböcker (jfr Larsson 2012 om hur varianter som dublett/dubblett behandlas i SAOL och i SAOB). Däremot återfinns, ur ett normperspektiv, felstavade varianter bland uppslagsorden i tryckta danska samtidsordböcker. Tanken är att dessa ska fylla en pedagogisk uppgift och leda användarna till den rätta formen (Trap-Jensen 2002). I detta sammanhang spelar emellertid skillnaden mellan tryckta och digitala ordböcker en viktig roll. I en digital ordbok fångas dessa varianter i regel upp av rättstavningsfunktionen och användarna leds då (mer eller mindre explicit) vidare till det rätt- stavade ordet

En ytterligare sak som kan diskuteras är uttalsangivelserna i SO – med medföljande ljudfiler i apparna. Enligt Garlén (2003:7–8) har standardformen i skrift ingen motsvarighet i det talade språket, något som av förklarliga skäl påverkar det lexikografiska arbetet. När ordboks- redaktörerna ska verifiera om ett ord, en böjningsform, en betydelse etc. uppträder i svenskan, kan de utgå från innehållet i korpusen. När det gäller uttalsuppgifter är utgångsläget ett annat eftersom bl.a. befintliga talspråkskorpusar är små och få till antalet. I SO redovisas inte sällan flera uttal av ett och samma uppslagsord (se t.ex. kavia´r el. kav´iar; pa´prika äv. pap´rika). Däremot redovisas inte talspråkliga varianter som [interjuv], som förekommer, men som många retar sig på. Uttalsvarianten [ejenk´lien] återfinns endast i en stilruta av vilken det framgår att just detta uttal är vanligt, men inte lämpligt formella sammanhang. Här har redaktionen dragit gränsen för vad som är inom ramarna för den deskriptiva ordboken – talspråket faller utanför gängse ordboksartiklar och kan därigenom uppfattas som mindre viktigt.

Vidare kan man fundera över hur uppslagsordens böjningsmönster ser ut. Hur lyder plural- formen av kollega? Är pluralformen minutrar med? Redovisas mer vardagliga, kanske dialektala böjningsvarianter i SO? Å ena sidan kan man, i analogi med Tarps (2013:187–188) resonemang, hävda att redovisningen av många olika former följer en demokratisk, inkluderande princip. Å andra sidan kan för många former vålla problem för användarna, som ska försöka välja mellan alternativ som de kanske inte har förutsättningar att ta ställning till (jfr Tarp 2012 i avsnitt 2 ovan). Tarp (2013), vars resonemang avser Retskrivningsordbogen, menar att när användare konsulterar en ordbok som ska stödja skriftproduktion, vill de först och främst få veta vad de ska skriva. Förutsättningarna för en deskriptiv definitionsordbok är förstås inte desamma, men likafullt kan det bli för mycket uppgifter för användarna. Det kan således påverka ordbokens användbarhet på ett negativt sätt om alla varianter som uppträder i språket (såsom det avspeglas i korpusen) redovisas. SO ska trots allt också stödja produktion och den vänder även till inlärare som kan ha svårt att ta ställning till alternativen.

Därutöver kan förstås också betydelseangivelserna granskas mer kritiskt. Men går det över huvud taget att skriva neutrala ordboksartiklar? Denna viktiga fråga lyfts av bl.a. Moon (2014) som diskuterar hur ideologiskt laddade ord, kopplade till etnicitet, kön, sexualitet och ålder, behandlas i engelska inlärningsordböcker. (Se även t.ex. Larsson 2009 och hans resonemang kring artiklarna

nucka, slyna, neger och tattare i SAOB.) Moon (2014) tar i första hand fasta på de problem som

konnotationer, värderingar och kulturella skillnader vållar ordboksförfattare. Som exempel nämns de skillnader som finns mellan män och kvinnor, såväl biologiskt som gällande livsföring. Dessa

127

skillnader reflekteras dels i språket, dels i de attityder som förmedlas via språket, med andra ord i den korpus som konsulteras. När lexikograferna behandlar ordpar som man/kvinna, pojke/flicka etc. fattar de inte bara lingvistiska beslut – enligt Moon är de också ideologiskt präglade.

Avslutningsvis diskuterar Trap-Jensen (2002:76) ord, som ur ett semantiskt perspektiv, används på ett ”felaktigt” sätt. Ett svenskt exempel kan vara björntjänst i betydelsen ’stor tjänst’ och huruvida också denna betydelse ska redovisas i SO. Trap-Jensen menar att lexikograferna kan hålla sig väl med kritikerna och helt enkelt utelämna dessa betydelser ur ordboken, men att det kan ses som ett allvarligt brott mot den deskriptiva ansats som ordboken har. I en konsekvent utförd deskriptiv ansats ingår att varje betydelse med tillräckligt stor utbredning bör behandlas på samma sätt. Det kan dock vara av vikt att uppmärksamma användarna på den kontroversiella statusen hos en betydelse så att de inte riskerar att bli missförstådda eller stämplade som dåliga språkbrukare. Trap-Jensen (2002:76) sammanfattar så att den typen av rekommendationer eller varningar, trots försök att formulera dem så neutralt som möjligt, likväl är normativa.

5. Slutord

I den här artikeln redogörs för tankarna bakom nuvarande SO och några av de faktorer som redaktionen måste förhålla sig till inför kommande upplaga. Målet är att den andra upplagan av SO ska bli mer deskriptiv. Tanken är också att upplagan ska bygga på ett mer varierat korpus- material än tidigare verk.

Att arbeta om innehållet i nuvarande stilrutor torde inte vara så svårt. Likaså är det enkelt att uttrycka en generell målsättning om en mer deskriptiv ordbok i framtiden. Men rent praktiskt, när lexikograferna ska ange hur enskilda ord stavas, uttalas, böjs etc. är arbetet inte alltid så enkelt. Hur långt når ordboksredaktörerna med befintliga korpusar över svenska språket? Och hur frigör de sig från de starka traditioner som finns? Som Moon (2014) konstaterar är det exempelvis synnerligen svårt att definiera på ett alltigenom objektivt sätt.

I nuvarande ordböcker har i första hand det tryckta formatet utgjort normen. Många redaktionella avvägningar (exklusioner) som gjorts i tryckta ordböcker har gjorts av utrymmesskäl. Tack vare ökat utrymme i digitala ordböcker kan lexikograferna vara betydligt mer generösa när det gäller uppgifter. Ur ett renodlat deskriptivt perspektiv bör man nog återge alla ord som används i ett språk och de stavnings- och böjningsvarianter som faktiskt förekommer. Stundom, men inte alltid, är dessa ett resultat av ett medvetet val från språkanvändarnas sida.

En viktig fråga är emellertid vilken detalj- och variationsrikedom som är rimlig ur användarsynpunkt. Det är inte säkert att ordbokens primära funktion – att tillfredsställa använd- arnas behov t.ex. vid reception eller produktion – går hand i hand med en önskan att ge en uttömmande beskrivning av språket. Man bör vara medveten om att även om redaktionen har en deskriptiv ansats är det inte säkert att användarna tolkar uppgifterna på samma sätt. Redan en till synes enkel listning av huvud- och alternativformer innebär en favorisering av någon form, något som i sig är en form av normering (jfr Trap-Jensen 2002). Det blir en utmaning för redaktörerna att hitta en balans mellan just bruk och norm, att hålla kursen men samtidigt kompromissa. Avslutningsvis finns det sannolikt ordboksanvändare som uppskattar tydliga rekommendationer i SO. Men dessa användare får kanske vänja sig vid att de, för att få tydligt formulerade direktiv, måste vända sig till SAOL.

128

Litteratur

Cloete, Aletta Elizabeth (2013). The treatment of sensitive items in dictionaries I: Gouws, Rufus & Hausmann, Franz J. (red.) Dictionaries. An International Encyclopedia of Lexicography

Supplementary Volume: Recent Developments with Focus on Electronic and Computational Lexicography. Berlin: de Gruyter Mouton, s. 482–486.

Dagrin, Bengt, G. (2013). Stora fula ordboken. Försummade och förtalade ord framförda i full

frihet. Femte upplagan. Stockholm: Carlsson.

DDO = Den Danske Ordbog (2003–2005). København: Det Danske Sprog- og Litteraturselskab & Gyldendal.

Fjeld, Ruth Vatvedt (2002). Normering i klemme mellom språkteknologiske og pedagogiske ordbøker. I: LexicoNordica 9, s. 131–148.

Garlén, Claes (2003). Allmän inledning. Svenska språknämndens uttalsordbok. Stockholm: Svenska språknämnden/Norstedts Ordbok.

Hanks, Patrick (2012). Corpus evidence and electronic lexicography. I: Granger, Sylviane & Paquot, Magali (eds.) Electronic lexicography. Oxford: Oxford University Press, s. 57–82. Lagerholm, Per (2016). Språknormer och språkvärdering. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, Lennart (2009). Hur märker användaren av SAOB de 110 åren mellan A och TYNA? I: Språk och stil 19, s. 35–52.

Larsson, Lennart (2012). Varför inte dub(b)lettformer? Om SAOB som normativ ordbok. I: Eaker, Birgit, Larsson, Lennart & Mattisson, Anki (red.), Nordiska Studier i Lexikografi 11. Rapport

från Konferens om lexikografi i Norden, Lund 24–27 maj 2011. Lund, s. 385–395.

Malmgren, Sven-Göran (2009). Från Nationalencyklopedins ordbok (1995–96) till Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009). Med tillbaka- och sidoblickar. I: LEDA-Nyt 47, s. 14–20.

Malmgren, Sven-Göran (2010). SAOL mellan bruk och system. I: Andersson, Lars-Gunnar, Josephson, Olle & Thelander, Mats (red.) Språkvård och språkpolitik – Svenska

språknämndens forskningskonferens i Saltsjöbaden 2008. (Skrifter utgivna av Språkrådet

10.). Stockholm: Norstedts, s. 271–285.

Malmgren, Sven-Göran & Sköldberg, Emma (2013). The lexicography of Swedish and other Scandinavian languages. I: International Journal of Lexicography, 26:2, s. 117–134. Moon, Rosamund (2014). Meanings, Ideologies, and Learners’ Dictionaries. I: Abel, Andrea,

Vettori, Chiara & Ralli, Natascia (eds.) Proceedings of the XVI EURALEX International

Congress: The User in Focus. Bolzano/Bozen: Institute for Specialised Communication and

Multilingualism, s. 85–105.

SAG = Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik (1999). Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ordbok.

SAOL 14 = Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (2015). Fjortonde upplagan. Stockholm: Norstedts i distribution.

SAOB = Svenska Akademiens ordbok (1898–). Lund: Gleerups.

Sköldberg, Emma & Hannesdóttir, Anna Helga (2017). Svenska ord – men vilka? Om uppslagsorden i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. I: Sköldberg, Emma,

Andréasson, Maia, Adamsson Eryd, Henrietta, Lindahl, Filippa, Prentice, Julia & Sandström, Malin (red.), Svenskans beskrivning 35. Göteborg, s. 329–340.

Sköldberg, Emma & Christian Mattsson (2016). Ful- och finlexikografi? Om ordboksverksamhet i Sverige i dag och i morgon. I: Hannesdóttir, Anna H. (red.) Framtidens lexikografi. Rapport

från ett symposium i Göteborg 5 oktober 2012. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning

42.) Göteborg, s. 111–129.

129

Språkbanken. <spraakbanken.gu.se>. Hämtat 26 november 2016.

Svanlund, Jan (2009). Lexikal etablering: en korpusundersökning av hur nya sammansättningar

konventionaliseras och får sin betydelse. (Stockholm studies in Scandinavian Philology,

N.S., 52.) Stockholm: Acta universitatis Stockholmiensis.

Svensén, Bo (2009). A Handbook of Lexicography. The Theory and Practice of Dictionary-Making. Cambridge: Cambridge University Press.

Tarp, Sven (2012). Online dictionaries: today and tomorrow. I: Lexicographica 28, s. 253–267. Tarp, Sven (2013). Retskrivningsordbog på godt og ondt. I: LexicoNordica 20, s. 185–204. Teleman, Ulf (2003). Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Stockholm:

Norstedts ordbok.

Trap-Jensen, Lars (2002). Normering og deskription i Den Danske Ordbog – mere eller mindre? I:

LexicoNordica 9, s. 63–78.

Vikør, Lars (2010). Rettskrivingsordbøker som normeringsreiskapar. I: Andersson, Lars-Gunnar, Josephson, Olle & Thelander, Mats (red.) Språkvård och språkpolitik – Svenska

språknämndens forskningskonferens i Saltsjöbaden 2008. (Skrifter utgivna av Språkrådet

10.). Stockholm: Norstedts, s. 304–322.

Författarpresentation