Urbana rum och plats som centralt för demokratiskt liv och demokratisk förnyelse har uppmärksammats från flera håll det senaste decenniet. På ett övergripande plan delas den demo-kratiska potentialen av att mötas på platser av relativt olika sätt att förstå plats och demokratisk förnyelse. Bland de domi-nerande diskurserna återfinns diskursen om ”mötesplatser”, som har varit ett vanligt inslag i policy för att ”vitalisera” demokratin inom kommuner och städer i Sverige.8 Mötesplatser bidrar här (i teorin) till att lösa såväl demokratiska som sociala problem. Att mötas i fysiska rum förs fram som något grundläggande för demokratin, bland annat som medium för att sätta en demokra-tisk agenda, för att träna medborgare, men även för att skapa livskvalitet och meningsfulla urbana rum.9 Även om denna dis-kurs erkänner problem med segregation, ojämlikhet, social sepa-ration och hur det offentliga rummet allt mer har privatiserats, är den ofta anpassad till diskurser om ”social sammanhållning”, ”socialt kapital” (eller tillit), engagemang och medlemskap i organisationer – begrepp och synsätt som ofta avpolitiserar nämnda problem och på så vis försvagar krav på att göra något åt dem. Socialt kapital åberopas bland annat i statliga diskurser och strategier för optimering av relationer – den styrning Michel
8 Jeff Werner, Postdemokratisk kultur (Örlinge: Gidlunds, 2018), Marcel Mangold Securing the Working Democracy. Inventive Arrangements to Guarantee Circulation and the Emergence of Democracy Policy (Stockholm: Södertörn University, 2018), Regionplanekontoret Stockholm, ”Mötesplatser” (Regionplanekontoret: Stockholm, 2010). Inom geografi och arikitekturteori har görandet av plats som politisk praktik och distinktionen mellan plats och rum varit två återkommande ämnen för diskus-sion. Jag kommer inte att gå in närmare på denna ofta rika litteratur. För vidare läs-ning inom denna litteratur, se bland annat William Edward Soja, Postmodern Geo-graphies. The Reassertion of Space in Critical Social Theory (London: Verso Press, 1989), Catharina Gabrielsson, Att göra skillnad. Det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar (Stockholm: Kungliga tekniska högskola, 2007) och Doreen Massey, For Space (London: SAGE, 2005).
9 SOU 1996:162, På medborgarnas villkor, en demokratisk infrastruktur (Stockholm: Fritzes, 1996), SOU 2000:1, För uthållig en demokrati! (Stockholm: Elanders, 2000), SOU 2016: 5, Låt fler forma framtiden! (Stockholm: Elanders, 2016).
Foucault begreppsliggjort som ”regerandekomplex” – som för-skjuter problemet till att handla om individuella vanor och bete-enden och som därmed avpolitiserar strukturella orsaker till seg-regering och som formar medborgaren till en marknadsindivid (till exempel genom nyliberala policys, som ofta ökar ojämlikhet och spär på gentrifiering).10
I kontrast till diskurser om mötesplatser och engagemang, som syftar till en ordnad demokratisk förnyelse som är nyttig för marknaden, utgår denna text ifrån att spontana göranden av och anknytning till platser – ofta genom avbrott, ockupationer eller nya användningar av offentliga rum – i sig är politiska instanser som utmanar logiker för ordnande samt känslan av vanmakt och främlingskap som anpassning till marknadens standardisering medför.11 I denna ontologi är inte offentliga rum allmänna
för-10 Mangold, Securing the Working Democracy. Med regerandekomplex tar Foucault fasta på en maktstrategi och styrningskonst för regerandet av befolkningen som verkar genom former av uppmuntran, möjliggörande och skapandet av miljöer och mekanismer för självreglering.Ser man diskursen och praktiker för att skapa ”mötesplatser” i detta ljus, som kanske främst handlar om att standardisera förhåll-ningssätt och beteenden och skapa ”socialt kapital”, är det oklart på vilket sätt mötesplatser i praktiken genererar horisontella, demokratiska rum och nya gemen-skaper. Det utesluter dock inte att idén om mötesplatser skulle kunna göra det under andra förutsättningar. Michel Foucault, Säkerhet, Territorium, Befolkning 1977–1978, övers. Kim West (Hägersten: Tankekraft, 2010) och Biopolitikens födelse 1978–1979, övers. Kim West (Hägersten: Tankeraft, 2014).
11 Jag hämtar inspiration från Jacques Rancières estetiska förståelse av politik och demokrati som en ”dissensuell” praktik. Med dissensus avser Rancière olika sätt att omförhandla det sinnligt förnimbara, eller givna. Ofta sker dissensus genom att grupper och individer har del i något som de inte på förhand förutsätts (kunna) vara del av. Genom att nya synligheter, element, subjekt, objekt och sätt att göra eller vara på tar plats, som på förhand inte räknats eller varit förnimbara inom ett sätt att förstå det givna som utgår från en uteslutande logik för att redogöra för det förhandenvarande, skapar dissensus mellanrum och subjekt för frigörande prak-tiker. Jacques Rancière, The Politics of Aesthetics. The Distribution of the Sensible (New York: Continuum, 2004), Davide Panagia, Rancière’s Sentiments (Durham: Duke University Press, 2019). Mer om förhållandet mellan dissensus, rum och plats i Ilay Roman Örs, ”Genie in the Bottle. Gezi Park, Taksim Square, and the Realign-ment of Democracy and Space in Turkey”, Philosophy and Social Criticism, nr 4–5 2014, André Lepecki, ”Choreopolitics and Choreopolice: or, the Task of the Dancer”, The Drama Review nr 4 2013, Rancière, Dans quel temps vivons-nous?.
rän de på ett oinbjudet sätt görs allmänna. Görandet av platser och anknytningen i anslutning till det pekar mot en instans för mikropolitik, en tillblivelse, som animeras av och förhåller sig till platsens estetiska och materiella ting och som består av ett oväntat avbrott i hur man formas och knyter an.
Förutom dessa mer teoretiska influenser, tar texten även in-tryck av konstnärlig forskning. I kontrast till diskurser om mötes-platser, tillit och engagemang har konstnärlig forskning expan-derat och synliggjort hur platser och materiella ting animerar affekter och fungerar som referenser för berättelser och problema-tiseringar av gemenskap, tillhörighet och demokrati på sätt som utmanar segregering och gentrifiering.12 Genom skapandet av loggböcker baserade på sinnliga erfarenheter (text, teckningar, bilder, kollage, dagliga observationer, med mera), skulpturer, in-stallationer, och objekt som samlats genom en plats, framhävs hur platser konstrueras, öppnar för sätt att relatera, uttrycka, uppfatta och göra tillsammans.13 Här använder jag mig inte av en sådan an-sats på ett systematiskt vis (det finns inslag av loggbok, se nedan), även om fokus på sinnlig erfarenhet, som politiskt register, informerar urvalet och hur jag återger de två platserna. Jag valde att närmare iaktta och registrera sinnliga erfarenheter i min inter-aktion med dessa platser utifrån hur de utmanar hur rum kan och bör användas och vilken uppfattning av tid som kan formas genom hur en plats skapas. Jag har även valt dem utifrån hur de – utan jag har sökt upp dem – fångat min uppmärksamhet, lyckats få mig att stanna upp och inbjudit mig att ta del i ett utformande, kännande och i gemenskap.
Sammantaget tar ansatsen nedan fasta på vad som händer, kroppsligt, när man träder in och tar del i platser, vars utform-ning upplåter affekter att delas och inbjuder att knyta an på ett sätt utgör ett oväntat avbrott i styrda, ofta konformerande ur-bana kontexter. Detta framställs bland annat genom
icke-språk-12 Emma Göransson (red.), Platsens poetik (Stockholm: Sveriges arkitekturmuseum, 2015).
13
liga register, såsom stämning, placering, beröring, affektiv på-verkan, rörelse, förskjutning, förtrollning, komposition, avtrubb-ning och hänförelse. Hur affekter cirkulerar i eller delas av en all-mänhet återges exempelvis i termer av gemytlighet, gemenskap, beslutsamhet, vördnad och mod. Plats och de ting och materiali-teter som präglar den – hur den konfigureras – möjliggör där-med varierande typer och grader av anknytning och receptivitet.