Med det kalla krigets och ”historiens” slut – eller åtminstone för-kunnandet av det senare – blev demokratin under ett par decen-nier den politiska matris som många vänner och fiender kunde samlas under. Men om alla för inte så länge sedan sade sig vara demokrater är så inte längre fallet. Tvärtom framstår demokra-tins utsikter som ganska grumliga, inte enbart på grund av det faktum att vågen av auktoritära, högerpopulistiska, nationalis-tiska och även nyfascisnationalis-tiska styren växer världen över, utan fram-för allt fram-för att demokratin idag inte längre utgör den plattform som kan samla motstridiga parter. Det är en utveckling som man ser inte bara på det praktiska utan även på det teoretiska planet, för även inom teorin börjar demokratin mer och mer att ifråga-sättas som en legitim och relevant form.15
Att demokratin är ett ihåligt begrepp eller en ”tom signifi-kant” betyder att det är ytterst svårt att komma överens om en gemensam definition av begreppet. Begreppet är belastat med för mycket innehåll och en brokig historia där olika föreställningar har kämpat för att dominera begreppet. Demokratin har disku-terats i åtminstone tre skilda men ändå relaterade betydelser:
14 Étienne Balibar, ”Is a Philosophy of Human Civic Rights Possible? New Reflec-tions on Equaliberty”, The South Atlantic Quarterly, 2004: 2–3, vol. 103, s. 314.
15
Jämför Kaushik Basu, The Retreat of Democracy and Other Itinerant Essays on Globalization, Economics, and India (Ranikhet: Permanent Black, 2007); Joshua Kurlantzick, Democracy in Retreat. The Revolt of the Middle Class and the World-wide Decline of Representative Government (New Haven: Yale University Press, 2013); Jason Brennan, Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, övers. Tom Sköld (Stockholm: Timbro, 2017); Fareed Zakaria, ”The Rise of Illiberal Democracy”, Foreign Affairs november/december 1997.
demokrati som styrform eller politisk organisatorisk modell, demokrati som livsstil, kultur eller etos och slutligen demokrati som vision och en pågående process utan slutmål. Likväl gör begreppets ihålighet, och omöjligheten att på en bred front kun-na komma överens om en definition, inte dess existens över-flödig. Tvärtom tycks demokratibegreppets ständiga transforma-tioner över tid vittna om behovet av ett begrepp som gör det möjligt att tänka det politiska i termer av ständiga stridigheter. Det är ett tecken på ”samhällets omöjlighet” som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe uttrycker det.16
Det tycks mig också som att det är just denna omöjlighet, denna avsaknad (av en robust grund) som förenar de gamla gre-kernas och dagens demokrati. På så sätt kan man spåra demo-kratins genealogi i de otaliga misslyckade försöken att befästa dess betydelse. Så även om dagens demokratibegrepp sedan länge har brutit sina band med den grekiska demokratin kan vi fortfarande finna ett släktskap mellan dem. Släktskapet rör sig på både en ontologisk och en ontisk nivå.
På den ontologiska nivån har demokratin över tid handlat om en föreställning om att människan besitter förmågan att göra om sin verklighet och att ingenting därmed är helt förutbestämt. Hos de gamla grekerna förkroppsligades den förmågan i demos: ett kollektivt politiskt subjekt som skulle styra sig självt. Vad som kännetecknade demos var i princip avsaknaden av varje legitim grund för styre. Demos förmåga var bortkopplad från börd, egendom, styrka och kunskap, det vill säga från varje tidigare känd legitim grund, och i stället handlade det om en ”lottens lag”, ett ”slumpens styre” som är skandalöst och ”anarkiskt”.17
16 Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, övers. Carl-Michael Edenborg (Göteborg: Glänta 2008), s. 170; Ernesto Laclau, ”The Impossibility of Society”, i New Reflections on the Revolution of Our Time (London: Verso, 1990), s. 89–92.
17 Jacques Rancière, Hatet mot demokratin, övers. Kim West (Hägersten: Tanke-kraft, 2007), s. 47, 41, 45.
Hos det moderna demokratibegreppet blir folket det kollek-tiva politiska subjektet, men det är ett subjekt som ständigt är under konstruktion. Även här ersätts gudarna och deras repre-sentanter på jorden (kungarna) av folket. På så sätt kan vi hävda att demokratin, både tidigare och under den moderna tiden, avfärdar de etablerade och tidigare existerande styrmodellerna. Demokratin gör grunderna kontingenta och skapar en sorts osäkerhet.18
På en empirisk-institutionell, ontisk nivå slussas tilltron till den mänskliga förmågan in i praktiska och institutionella styr-ningsformer och i en kultur (eller ett etos) som är tänkt att för-kroppsligas i medborgaren. Om de gamla grekerna med demo-kratin ifrågasatte den arkaiska tilltron på börd, ägande, arv och kunskap som legitimitetsbas för styrning så kullkastar den moderna människan, genom att döda gudarna, all transcen-dental makt och underlag för styrande. Båda demokratiparadig-men kräver dock institutionella former för att demonstrera män-niskans förmåga i hennes praxis. Båda har också, trots en del framgångar, misslyckats i sina empiriska försök att helt för-kroppsliga demokratins ontologiska dimension, men snarare än ett misstag är detta ett dialektiskt inslag i själva spelet mellan det ontologiska och det ontiska.
Om demokratins realisering sker på den ontiska nivån så rymmer demokratin som idé ontologiska dimensioner som inte går att institutionalisera eller realisera fullt ut. Det är denna on-tologiska dimension som gör demokratin så flytande och obestämbar. Det är också på den nivån som antagonism och dis-sensus är så centrala för demokratin. På det empiriska planet kan demokratins förespråkare däremot, trots stora skillnader och en påtaglig antagonism, enas om vissa huvudprinciper.
Vad som gör den ontologiska dimensionen avgörande är att det är just på den nivån som demokratins släktskap med ”det politiska” visar sig. Medan den empiriska nivån hör hemma i
18 Jämför Dick Howard, The Specter of Democracy (New York: Columbia University Press, 2002), s. 106–107.
politiken och handlar om organisatoriska dimensioner av det gemensamma livet, berör det politiska möjlighetsvillkoren för politiken per se.
Med den politiska skillnaden som utgångspunkt kan demo-kratin inte reduceras enbart till historiskt mångfaldigt realiserade former. En demokrati i perfekt realiserad form är inte heller något att föredra. Eller annorlunda uttryckt, när demokratin blir ett poli-tiskt realiserbart projekt förlorar den sin radikala potential och när demokratin presenteras enbart som ett ständigt framskjutet pro-jekt försvinner antagonismen som ett konstituerande element i projektet. Det är det som skiljer demokratin som vision från demokratin som dröm. Sammantaget kan man påstå att demokra-tin, i ljuset av den ontologiska vändningen, förvandlar ”grund-andets misslyckande – som i andra regimer kan förbli en dold, smutsig hemlighet – till sitt eget signum.”19 Eller som Pierre Rosanvallon uttrycker det, ”instabiliteten i demokratins innebörd [är] en effekt av demokratins själva essens.”
Demokratins drift vind för våg är förknippad med ett sökande och en otillfredsställelse som inte enkelt låter sig förklaras. Detta måste vara utgångspunkten för varje försök att förstå vad demokrati är; historien om en förlorad illusion och historien om en obestämbarhet är oupplösligt sammanbundna.20