När det talas om ontologi i samband med den ontologiska vänd-ningen åsyftas inte ontologi i dess klassiska och metafysiska be-märkelse, det vill säga den ontologi som var upptagen med frågan om varat såsom varat (being qua being). I stället åsyftas ontologi i dess postmetafysiska bemärkelse, som handlar om varat såsom det framträder för människan, vilket per definition förutsätter pluralism och en sorts perspektivism. Mitt intresse
2
Den ontologiska vändningen diskuteras inom flera discipliner, i synnerhet inom antropologi, men här syftar jag enbart på de diskussioner som pågår inom politisk filosofi. Se Stephen K. White, Sustaining Affirmation. The Strengths of Weak Ontology in Political Theory (Princeton: Princeton University Press, 2000); Carsten Strathausen (red.), A Leftist Ontology. Beyond Relativism and Identity Politics (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2009); Oliver Marchart, Post-founda-tional Political Thought. Political Difference in Nancy, Lefort, Badiou and Laclau (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2007); Oliver Marchart, Thinking Anta-gonism. Political Ontology After Laclau (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2018); Vassilios Paipais, Political Ontology and International Political Thought Voiding a Pluralist World (London: Palgrave Macmillan, 2017).
3 Lois McNay påstår exempelvis att en vändning mot ontologi fördunklar den sociala ojämlikhetens mekanismer och de förtryckarstrukturer som verkar i vårt nyliberala samhälle. I en liknande kritik menar Bruno Boseets att en sådan ontologi är tecken på frånvaron av en verklig emancipatorisk politik. Se Lois McNay, The Misguided Search for the Political. Social Weightlessness in Radical Democratic Theory (Cambridge: Polity, 2014), s. 207f. Bruno Bosteels, ”Afterword. Thinking, Being, Acting; or, On the Uses and Disadvantages of Ontology for Politics”, i Carsten Strathausen (red.), A Leftist Ontology, s. 251.
handlar framför allt om politisk ontologi eller, om jag ska an-vända mig av Oliver Marcharts beteckning, ”det politiskas” on-tologi. Intresset för ontologi och politisk ontologi tycks på senare tid ha fått en renässans inom politisk tänkande.4
Politisk ontologi kan definieras på olika sätt. Ett sätt är att utgå från att politisk ontologi handlar om ”studier av hur vår ontologi – vår uppfattning om världen som sådan – villkorar vad vi anser vara de ontiska möjligheterna för människor.”5 Ett annat är, om vi följer Johanna Oksalas mer foucauldianska approach, att betrakta verkligheten såsom den visar sig för oss som ett resultat av stän-diga politiska kamper och strider kring sanning och subjektivitet.6
För Marchart består den av erkännandet att det sociala har politiska grunder eller, annorlunda uttryckt, att det sociala har en politisk karaktär vilket innebär att det politiska har företräde fram-för det sociala. ”Att-vara-i-världen innebär”, skriver han, ”i själva verket att vara-i-det-politiska.” Med det menar Marchart att världen utformats av antagonism och att de hegemoniska struk-turerna i världen är omstridda och kontingenta.7
Somliga anser att det epistemologiska länge har haft företräde framför det ontologiska och det politiska inom filosofi och poli-tisk filosofi, men att detta bygger på ”epistemiska felslut”, som Roy Bhaskar uttrycker det.8 Kritiken mot den epistemologiska dominansen har kommit från olika håll och landat i olika slut-satser. Det som utmärker den ontologiska vändningen är med
4
Begreppets återkomst känns igen hos skilda tänkare som Foucault, Jean-Luc Nancy, Judith Butler, Bruno Latour, Chantal Mouffe, Slavoj Žižek, Claude Lefort, Jacques Rancière, Ernesto Laclau, Alain Badiou, Roberto Esposito, Giorgio Agamben, Catherine Malabou, bara för att nämna några. För en genomgång, se Marchart, Post-foundational Political Thought; David R. Howarth, Poststructuralism and After. Structure, Subjectivity and Power (New York: Palgrave Macmillan, 2013), kap. 3.
5 Mathew Abbott, The Figure of This World. Agamben and the Question of Political Ontology (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2014), s. 13.
6
Johanna Oksala, Foucault, Politics, and Violence (Evanston: Northwestern University Press, 2012), s. 5.
7 Marchart, Thinking Antagonism, s. 10 och 206.
8
andra ord inte ett gemensamt perspektiv utan snarare en kritik med gemensamma nämnare. Kritiken syftar framför allt på att vi inte alltid kan komma åt verkligheten via det empiriska och att det finns dimensioner av världen och varat som inte underord-nar sig empirin eller kunskapen, att det finns flera världar som inte går att reducera till en enda. Marchart framhåller också att dagens politiska ontologier representerar ett skifte bort från epis-temologins dominerande paradigm som hade möjlighetsvill-koren för sant vetande som sin huvuduppgift.9 Ser man på de dominerande diskurserna inom politik är det inte svårt att se hur de flesta av dem bottnar i epistemologiska eller moraliska för-klaringsmodeller. Med detta menar jag att politiken ofta redu-ceras antingen till en fråga om sanning (vem talar sanning och vad är sant/falskt?) eller till en fråga om moral (vad är rätt/fel och vad är moraliskt acceptabelt/förkastligt?). Den vetenskapliga neutralitetens återkomst och dagens diskussion kring ”fakta” och ”alternativa fakta” är ett samtida exempel på detta, om än från helt olika håll.10
Förutom avlägsnandet av det epistemologiska paradigmet kan vi tala om ett annat utmärkande drag hos den ontologiska vändningen. Det utgörs av ett tydligt avståndstagande från den essentialism som länge har dominerat den politiska filosofin, oavsett om det har handlat om dess historiesyn, förnuftssyn eller samhälls- och människosyn. Den essentialismen har grundat sig på å ena sidan en föreställning om ett pre-politiskt subjekt och å
9 Marchart, Thinking Antagonism, s. 8–9. Foucaults berömda text om Kant och upplysningen utgör ett klassiskt exempel i det avseendet att han föredrar den Kant som ställer frågor om sin samtid framför den Kant som är bekymrad över kun-skapens gränser. Han ger med andra ord företräde till den Kant som tar samtiden på allvar och ställer frågor om ”nuets ontologi”, eller ”en ontologi om oss själva”, snarare än den mer teleologiske och framstegstrogne Kant. Michel Foucault, ”Vad är upplysning?”, i Diskursernas kamp, övers. Thomas Götselius & Ulf Olsson (Stockholm/Stehag: Symposion, 2008), s. 237–247
10
Med den vetenskapliga neutralitetens återkomst syftar jag på å ena sidan attacken mot postmodernismen som källan till alla misstag och å andra sidan en återgång till faktakunskaper som en förmen räddning från den antidemokratiska tendens som har gjort sig gällande i många sammanhang.
andra sidan en linjär historiesyn. Till detta kan man med fog lägga ett avlägsnande från determinismen, i synnerhet den eko-nomiska determinismen som inom vida vänsterkretsar varit rå-dande men som idag utgör en hörnsten i olika marknadsliberala samhällsmodeller.
En kritik av epistemologins dominans liksom av teleologin, determinismen och essentialismen är inte något annat än en kri-tik av de grundvalar som den politiska filosofin sedan länge har vilat på. Så vad händer när grundvalarna inte längre är så stabila som vi hade föreställt oss? Vad händer med den politiska vi-sionen om det inte längre går att tro på en mening eller riktning i historien? Vad händer med sanningen när den inte längre kan frikopplas från maktrelationer och om det samhälle som vi lever i saknar en stabil grund? Och vad händer med det politiska subjektet när individen blir djupt splittrad och folket inte längre tas emot så entusiastiskt i progressiva kretsar? Det är delvis ur den typen av ontologiska reflektioner som ”den politiska skill-naden” formuleras, det vill säga den skillnad mellan politik och det politiska som utgör ett av de viktigaste inslagen i den onto-logiska vändningen.11