Monarkens figur har tolkats som ett element som förvandlar en tidsbegränsad samling individer till en överhistorisk helhet.10
Monarken håller ihop totaliteten genom att förbinda natur och kultur, symboliska uppgifter och naturlig bestämning i och till sin person. Utifrån den ovan psykoanalytiskt inspirerade analys-ramen kan man säga att monarken fungerar som ett undantag, som ett utomstående paradoxalt element, som genom sin sär-skildhet förkroppsligar universaliteten i sin motsatsform. I det svenska fallet kan detta översättas till att monarken förvandlar enskilda till jämlika medborgare och förkroppsligar medborgar-skapets allmängiltighet just genom att vara motsatsen till en medborgare: genom att ställa sig över partier och särintressen och avstå från att yttra sig i politiska frågor. Demokratin blir hel genom att monarki läggs till som dess förkroppsligande, demo-kratins universalitet bekräftas genom undantaget.
Monarkens figur deltar också i konstitueringen av nationen genom att fylla gapet mellan synkronisk och diakronisk ordning. Monarken intar en plats som premodern organisk grund för modernitet och utveckling. Med andra ord fungerar monarkens figur som ett fantasiobjekt som döljer den symboliska ordning-ens konstitutiva tomhet och hjälper till att dölja det faktum att
10 Žižek tillskriver denna tanke till Hegel dock utan texthänvisning i For They Know Not What They Do, s. 19–20. Tanken är inte tydligt framlagd i Hegels större verk men kan möjligen härleddas till en av hans samtidskommentarer. Se G. W. F. Hegel, ”Proceedings of the Estates Assembly of the Kingdom of Württemberg, 1815–1816”, i Heidelberg Writings. Journal Publications, övers. Bradly Bowman & Allen Speight (Cambridge: Cambridge University Press, 2009), s. 42ff.
det nuvarande samhällssystemet, som varje annan diskursiv for-mation, alltid både förutsätter och föregår sig självt och därmed strängt taget saknar grund. Den demokratiska staten konstruerar sig som ny, lösryckt från sin diakroniska orsakskedja. Monark-ens figur ger den imaginär stabilitet genom att förankra den i vissa former av ”materialitet”: rötter, blod, traditioner. Denna sutur är inte minst viktig för rättssystemets etablering. Lagens giltighet förutsätter ett suveränt subjekt som genom att inta undantagets plats kan tjäna som dess mytiska ursprung. Suc-cessionsordningens bisarra konstruktion (en orörd stomme från 1809 som har fått stå kvar trots att den direkt motsäger den gäl-lande ändringen till kvinnlig tronföljd från 1970-talet) är ett konkret exempel på rättssystemets behov av en fredad utgångs-punkt, en kollektiv fantasi om ursprung.11
Om det inte fanns ögonblick där erfarenheten bekräftade fan-tasin om tillhörighet till nationen skulle tron på fanfan-tasin eller åt-minstone intensiteten i den känslomässiga bindningen till begärsobjektet gradvis försvagas och så småningom försvinna. Emellertid är det möjligt för subjektet att tillfälligt uppleva något som liknar uppnåendet av hans eller hennes identifikation vilket erbjuder identifikatorisk njutning och upprätthåller lidelsens kraft. Paradexemplet på ett sådant identifikatoriskt ögonblick är
11
Successionsordningen är ett textuellt monster ihopsatt av omaka delar från olika epoker. Den del som är skriven 1809 använder kungligt vi-form och utfärdar lagen i kraft av den kungliga signaturens tyngd: ”Till yttermera visso have Vi detta med egen hand underskrivit och bekräftat, samt Vårt kungl. insegel låtit veterligen hänga här nedanföre”. Successionsordning (1810:0926) https://www.riksdagen.se/sv/doku ment-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/successionsordning-18100926_ sfs-1810-0926. Denna äldre del av dokumentet talar konsekvent om att successions-rätten tillkommer ”äkta manliga bröstarvingar” men i paragrafdelen, som är skriven på 1970-talet, står det att successionsrätten tillkommer både ”manliga och kvinnliga efterkommande”. De som arbetade med införandet av kvinnlig tronföljd var mycket väl medvetna om inkonsekvensen som därmed tillkom, men valde aktivt att underlåta att korrigera den eftersom det skulle kunna leda till att oönskade diskus-sioner om en större reform av statsskicket uppkom: ”En annan lösning, dvs. en helt ny successionsordning, skulle bl. a. aktualisera överväganden och ställnings-taganden i ett flertal mer eller mindre hypotetiska spörsmål”. Prop. 1977/1978:71 Om Kvinnlig Tronföljd, s. 7
känslan av tillhörighet under en landskamp i fotboll. Något lik-nande äger rum i det gemensamma betraktandet av kungliga bröllop och tal till nationen. Den känslomässiga kraften i sådana identifikatoriska ögonblick har visat sig inte minst under kris-situationer.12
Det till synes outtömliga behovet att ta del av skvaller om kungligheter erbjuder också identifikatorisk njutning med den intressanta tvisten att det är kopplat till kungligheternas sär-ställande. Bilder av kungligheternas liv utgör fantasimaterial förutsatt att de tillskrivs särskildhet. Kungligheternas särskild-het är en produkt av undersåtarnas lidelse. Det är undersåtarna som producerar och förstärker kunglighetens blåblodighet genom tilltal, symboliska ritualer och överföring. Kunglighet-erna materialiserar deras fantasier genom ett sublimerat för-kroppsligande som ger tillgång till (partiell) ställföreträdande njutning av begärsobjekt som är framträdande i vår samhälls-ordning såsom oinskränkt konsumtion och varaktig hetero-sexuell tvåsamhet. Oavsett om bilderna konstruerar distans och upphöjdhet eller närhet och vanlighet understödjer de heternas särskildhet och iscensätter en skillnad mellan kunglig-het och vanliga dödliga. Konsumtionen av bilder och berätt-elser om kungligheterna ger tillgång till njutning av flyktig karaktär som genom skillnaden mellan den erfarna och den förväntade njutningen producerar lidelse och förbinder sub-jektet till dess fantasmatiska njutningslöfte.
För att summera: den svenska monarkin har en verklighets-grundande effekt som undantag och som ursprungsfantasi och kungahuset erbjuder tillfällen till partiell njutning och lidelse genom att fungera som projektionsyta för oinskränkt konsum-tion och romantisk kärlek.
12 Carl XVI Gustaf, ”H.M. Konungens tal vid ceremoni i Stockholms stadshus över avlidna och saknade i katastrofen i Sydost”, Kungahusets hemsida 10 januari 2005, https://www.kungahuset.se/kungafamiljen/hmkonungcarlxvigustaf/tal/hmktal2005 2009/hmkonungenstalvidceremoniistockholmsstadshusoveravlidnaochsaknadeikat astrofenisydostasien.5.7c4768101a4e8883780001490.html
Som en fantasi som övertäcker bristen utlovar monarkin en harmonisk lösning på social antagonism givet att den erbjuder begärliga identifikationsobjekt som förenar enskilda element till en helhet. Men denna harmoniserande dimension understöds av fantasier om ”de andra” vars närvaro har funktionen att utgöra hinder: de andras närvaro förklarar att njutningen aldrig blir fullständig och att allting inte står rätt till i kungariket Sverige. Fantasierna om de andra ger tillgång till en sorts njutning som den slovakiske politiske filosofen Slavoj Žižek kallar obscen. Det obscena är en imaginär scen i vilken andra stjäl vår njutning eller hotar våra njutningsmöjligheter. Den obscena scenen bidrar till den nationella identifikationens reproduktion genom att hjälpa oss bevara tron att möjligheten till njutning finns, ger möjlighet till att förskjuta njutningens fulla realisering till en framtid då de andra har avlägsnats eller vi lyckats ta tillbaka vår njutning från dem. Njutning kan på detta sätt hållas på lagom avstånd, inte för långt bort men inte heller för nära, tillräckligt nära för att iden-tifikationsobjektets attraktion ska kunna upprätthållas men räckligt långt för att vi inte ska kliva in i avgrunden av full till-fredsställelse som omedelbar möjlighet vilket skulle ge upphov till ångest och ställa identifikationsprocessen i fara.13