Som nämndes tidigare har jag svårt att se Connollys ständiga betoning av ”förståelse” och ”respekt” för motståndaren som något annat än en agonism som saknar antagonistiska dimen-sioner. Hans idé om pluralism inom politiken skiljer sig inte sär-skilt mycket från liberalismen, trots den radikala ontologi som den bygger på.Connollys tro på en genuint lyssnande och ömse-sidig respekt hamnar ibland inte så långt från den haber-masianska kommunikativa idé som han själv kritiserar. Det är som om konflikterna hos Connolly saknar en ideologisk dimen-sion, och i stället framställs de ofta som olika perspektiv. Det handlar på så sätt om perspektiv som har sina rötter i olika kog-nitiva eller moraliska ramverk, inte i skilda objektiva intressen eller strukturella och asymmetriska maktförhållanden.
Det är framför allt utifrån sina ontologiska antaganden som Connolly förespråkar ett demokratiskt etos eller en demokratisk kultivering som en nödvändig del i demokratin. Detta etos måste komma till uttryck i skärningspunkten mellan enskilt arbete och mikropolitik. För Connolly är demokrati i sig en kultur, en kul-tur som olika människor har del i och i vilken de utformas och utformar varandra. Ett engagemangets etos.65
En annan sak som är slående i sammanhanget är att Connolly ofta talar om mikropolitik: om hur ska vi ta ögonkontakt med våra motståndare; om att vi ska läsa böcker som ligger långt ifrån vårt intresse; om att vi ska titta på filmer med sådant innehåll som ligger utanför vår bekvämlighetszon. Men det är svårare att hitta spår av kollektiva krafter, av krav, hegemoni eller visioner om en radikal förändring. Det tycks mig som att vad som saknas hos Connolly är det demokratiska subjektet – ett subjekt som,
64 Connolly, Democracy, Pluralism, and Political Theory, s. 250.
65
som Laclau påpekar, utgör förutsättningen för att demokrati ska vara möjligt.66
Samtidigt finns det, rent logiskt och utifrån hans ontologiska premisser, en rimlighet i det som Connolly försvarar. Man kan kanske säga att hans överflödsontologi gör honom till en relativist, men avsaknaden av en stabil grund på en ontologisk nivå innebär inte att vi ska avsäga oss försvaret av en kontingent grund som vi betraktar som mer försvarbar utifrån en viss politisk etik. Detta gör han visserligen inte. Hans försvar för en radikal demokrati tycks mig dock ha starkare etiska än politiska inslag. Politiken handlar i slutändan om strider mellan hegemoniska projekt och inte etiska preferenser. Connollys antagonism blir kanske i slut-ändan en ”agonism utan antagonism”.67 Eller åtminstone en agon-ism som saknar ett hegemoniskt projekt.
För oavsett hur skillnadernas spel tolkas ontologiskt så är det i politiken som vi ser dessa skillnader i form av cementerade strukturer, asymmetriska maktrelationer, objektivt våld, uteslut-ningar och ojämlikhet. Det är en sak att säga att ojämlikhet och olika former av förtryck inte kommer att försvinna för gott. Det är en annan sak att inte göra strävan efter dess avskaffande till ett politiskt projekt, även om det när allt kommer omkring bara leder till en reducering av denna sociala asymmetri.
Det tycks mig som att politiken förutsätter en etik, eftersom det inte är möjligt att helt separera politiken från olika subjek-tiveringsprocesser. Det går dock eventuellt att göra en analytisk distinktion mellan en etisk politik och en politisk etik. En etisk politik medför att våra politiska ställningstaganden kommer att berättigas på metafysiska grunder (ofta ahistoriska och med uni-versella anspråk) medan en politisk etik bottnar i politiska ställ-ningstaganden utifrån en konkret politik som accepterar nöd-vändigheten av grunder på samma gång som den erkänner den slutliga grundlösheten som nödvändig. En politisk etik väljer sida utan att göra anspråk på sanning. Etiken i en etisk politik är
66 Jämför Ernesto Laclau, On Populist Reason (London: Verso, 2005), s. 171.
67
däremot sammanbunden med en sanning; den bär på ett visst sanningsanspråk. Hos Connolly får etiken – med dess betoning på umgänge, förståelse och respekt för varandras skilda perspek-tiv liksom på existentiell tacksamhet – en tämligen apolitisk karaktär och den tycks mer lik en etisk politik än en politisk etik.
Demokratin bekräftar det kontingenta i de ständiga (miss-lyckade) försöken att institutionalisera en social ordning. Demo-kratin är den kraft som både befäster och upphäver det kon-tingenta på en och samma gång. Så, om demokratin inte bär med sig ett radikalt budskap om jämlikhet och frihet, hur omöjligt det än må vara i praktiken, vilket hopp kan den då ge oss?
Demokratins kapacitet och förmågor är inte abstrakta utan i högsta grad avhängiga av de hegemoniska projekt som är i om-lopp. Demokratin måste därför historiseras för att inte bli en överideologi, men den måste också institutionaliseras för att kunna vara en del av politiken och en del i den kamp som pågår i vardagen.
Våra politiska visioner och de medel som är inskrivna i visionerna hänger samman med den politiska ontologi som vi lägger till grund för våra visioner. Vi behöver inte ontologin i våra vardagliga praktiker, men vilken riktning vi tar och vilket innehåll som vi fyller politiken med har en ontologisk dimen-sion. Att tänka politiskt förutsätter därför att tänka via det poli-tiska och framför allt genom dissensus. Pluralismen är dissensus. Och demokratin är dess praktik. När allt kommer omkring handlar politiken om grundläggandet, oavsett hur osäkert det företaget kan vara. Demokratin i sig är i det avseendet inte något annat än ett politiskt projekt fyllt med specifikt innehåll.68
Politiskt hopp förutsätter inte bara gynnsamma sakförhål-landen. Det förutsätter även en vision i vilken antagonismens dimensioner inte negligeras – en vision som inte är utopisk men ändå har utopin som sällskap.
68