EDDA MANGA
Som nyanländ tonåring läste jag en artikel om drottning Silvia som ingick i SFI-utbildningen. Den framställde henne som brasi-liansk och hävdade att hon hade charmat svenska folket med sin strålande skönhet. Texten avsåg förmodligen att skapa positiv identifikation med en annan ”invandrare” och jag får erkänna att det funkade på mig. Jag förstod rent intellektuellt att Silvia representerade en klass och en samhällsordning som inte gick ihop med vad jag politiskt stod för. Ändå kunde jag inte värja mig från det behagliga i föreställningen att hon en gång hade färdats mellan Latinamerika och Sverige och blivit älskad i sitt nya land. Det blev en av de fantasier genom vilka exil förvand-lades till hem och jag kom att omedvetet införliva den nationella standardberättelsen om den svenska regeringsformen: 1) monar-kin i Sverige är en ren formalitet utan odemokratiska konsekven-ser eftersom kungen saknar all reell makt, 2) kungen är bara en symbolisk figur och 3) kungahuset är så populärt hos svenska folket att det kan passera som folkvalt. Kalla det ”lyckad inte-gration”, svek mot republikanska ideal eller guilty pleasure, jag slutade under lång tid att tänka politiskt på monarkins existens, följde de kungliga familjemedlemmarnas liv genom tidnings-rubrikerna och anslöt mig till det ”oss” som mycket väl förstår att monarki och demokrati inte går ihop, men som undviker att tänka på eller diskutera det som filosofiskt och politiskt problem. Radikalnationalismens framgångar ger anledning att revidera den hållningen. Okritisk anslutning till Sveriges paradoxala statsskick har börjat framställas som bevis för tillhörighet till
nationen vilket i sin tur framställs som ett villkor för demokra-tiska rättigheter. Två riksdagspolitiker föreslog, till exempel, på fullt allvar i en riksdagsmotion 2014 att möjlighet till svenskt medborgarskap för nya medborgare av utländsk bakgrund skulle villkoras med krav på att de skulle svära lojalitetsed mot ”Sveriges konung”.1
Föreställningen om den svenska monarkin som en ”harmlös anakronism i en modern demokrati” utgör ett element i den svenska nationella identiteten, enligt statsvetaren Cecilia Åse. 2
Som Åse anmärker finns det från vetenskaplig synvinkel ingen anledning att osynliggöra monarkin som en del av det svenska politiska systemet: ”Statschefsämbetet är utan tvekan en del av det demokratiska regelverket och därmed en beståndsdel av svensk demokrati”.3 Frågan är vad monarkin innebär för demo-kratin och det politiska?
Monarkin undkommer politisk analys genom att dess verk-ningar företrädesvis framträder på känslomässiga och identifika-toriska plan. Det finns en tydlig asymmetri mellan tystnaden om monarkin på det politiska och det intellektuella fältet och kon-sumtionen av kungafamiljen som nöjesvaror. En strid ström av bilder och artiklar om kungen och drottningen, ”Victoria och Daniel”, ”Carl Philip och Sofia”, ”Madeleine och Chris” har blivit en naturaliserad del av vardagen. Flödet är lika rikligt som oupphörligt men producerar varken särskilt mycket information eller kritisk reflektion. Bildproduktionen om kungafamiljens liv och närvaro på diverse middagar, invigningar och festligheter tycks i stället fungera som projektionsobjekt som ställföre-trädande ger tillgång till kunglig glans. Det är en lyx som får kosta. Deras användning av offentliga medel undantas från
van-1 David Lång & Mikael Jansson (SD), ”Medborgarskapets betydelse” (Motion 2014/15:2911) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ medborgarskapets-betydelse_H2022911
2 Cecilia Åse, Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati (Stockholm: Ordfront, 2009), s. 12–13 av 256 (elektronisk paginering).
3
liga statliga förvaltningsregler och det är iögonfallande hur ovil-liga politiker och statstjänstemän varit att granska kungahusets ekonomi.4 Ändå kan monarkins vikt för konstitueringen av det politiska anas i den underliggande oron för att det ska uppstå konflikt med kungahuset och vad en sådan konflikt skulle ha för effekter för den svenska statsmaktens stabilitet samt i det faktum att de flesta politiska partier, oavsett vad som står i deras parti-program, i praktiken har accepterat uppfattningen att den som aktivt driver frågan om införande av republik i Sverige begår politiskt självmord.
Denna essä undersöker frågan om förhållandet mellan mo-narki och demokrati i Sverige med hjälp av psykoanalytiskt in-spirerade begrepp som njutning, lidelse och undantag. Begreppet njutning används i den mening som innefattas i begreppet ”mernjutning” (plus-de-jouir), det vill säga som ett sätt att fånga den begärsstruktur som understödjer en samhällsordning inrik-tad på att producera ”mervärde”.5 Lidelse används som en svensk översättning av en aspekt av begreppet jouissance, nämligen den njutning som är möjligt att erfara i brist och lidande. Begreppet undantag används som det utomstående element som är nöd-vändigt för att verkligheten ska uppnå koherens – enligt den logik som på lacanska kallas ”inte allt” (pas tout).
Psykoanalysen tillhör inte min vanliga teoretiska repertoar och begreppsanvändningen avviker säkerligen från det veder-tagna och den etablerade diskussionen hos den psykoanalytiska teoribildningens exegeter. Det bör understrykas att syftet inte är att bidra till inomdisciplinära diskussioner utan att försöka lösa
4 Thomas Lyrevik visar i sin omfattande och noggranna undersökning vad kunga-huset egentligen kostar skattebetalarna samt den systematiska oviljan att granska kungahusets ekonomiska mellanhavanden. Dock granskar han detta utifrån dess avvikelse från statliga regler för hantering av offentliga medel och demokratiska principer, men beaktar inte njutningsaspekten och undantagets innebörd som poli-tisk princip. Thomas Lyrevik, Den kungliga kleptokratin. Makt, manipulation, berik-ning (Göteborg: Korpen, 2018).
5 Jacques Lacan, L’envers de la psychanalyse. Le seminaire XVII 1969–1970 (Paris: Seuil, 1991).
ett praktiskt problem. Utgångspunkten är observationen att det finns element i monarkins plats på det politiska fältet i Sverige som yttrar sig som ovilja att tänka, förnekelse, bortförklaring, förlamning och nonsens. Den psykoanalytiska teoribildningens förståelse av symptom framstår som särskilt väl skickat att belysa sådana fenomen. Begreppet symptom (på lacanska sinthome) refererar inte till dikotomier som friskt och sjukt, normalt och avvikande (såsom de kritiseras i ”Kulturkrigets kultursjuk-domar” i denna volym) utan till det sätt på vilket det omedvetna determinerar subjektet – med andra ord på det sätt på vilket jektet njuter av sitt omedvetna. Snarare än att underminera sub-jektets uttalsposition eller bota det från sitt symptom syftar begreppet till att förstå vad som gör det möjligt för subjektet att leva, hur dess njutande är organiserat. I det här fallet används begreppet, i överförd betydelse, för att fånga in och förstå hur monarkin villkorar den svenska demokratin och hur det poli-tiska framträder ur denna synvinkel.