Annas syn på överlämnandet

Anna menar att det egentligen bara är svårigheterna de får veta vid överlämnandekonferenserna, men om de elever som är duktiga behöver matematikläraren också få information om då de också är speciella i undervisningssituationen. Det är ingen fullständig information Anna får kring elevernas förkunskaper i matematik, utan ofta behövs någon form av diagnos för att ta reda på vilken kunskapsnivå gruppen har och även var varje elev befinner sig. Eleverna upplever det väldigt tråkigt att göra diagnos, men man kan ju göra något annat som till exempel någon laborativ övning och under den se vad de kan när de resonerar och arbetar med uppgiften, menar Anna. Detta läsår har Anna endast en grupp i matematik, alltså en sjua. Hon har därför hunnit reflektera över vad det är hon vill få ut av en diagnos och har kunnat välja att göra någon övning istället för den skriftliga varianten inför vissa arbetsområden.

Så vad vet Anna? Kanske lite för lite så ibland ger hon en fördiagnos, men vanligtvis kör man bara igång med matematik området och då visar det sig efter hand vilka elever som har svårt eller vilka som behöver utmaningar. Men Anna påpekar att i en svag grupp är det lätt att tro att eleverna bara ska ha lätta uppgifter, men enligt hennes erfarenheter är det en fara i att sänka förväntningarna på eleverna för mycket. Alla behöver utmaningar i framåtblickande syfte.

Anna: Vad vet jag? Jag har ju ingen fullständig information den skulle nog kunna bli bättre eller så, från mellanstadiet och hit. Jag har ju inte den informationen, till exempel, om vi ska jobba med geometri då vet jag ju inte från början vad den här eleven kan i geometri utan jag har ju bara fått informationen, okej, de har ju klarat målen i årskurs fem, det är ju på den nivån.

Anna skulle vilja ha mer specifik information ifrån de avlämnande lärarna. De har ändå arbetat med eleverna under tre år och borde kunna skriva något om varje elev för att

Anna snabbare skall kunna skapa en bild av var eleverna står kunskapsmässigt och var arbetsinsatserna från hennes sida bör läggas först. Hon skulle uppskatta att få det nedskrivet på papper så att hon kan gå tillbaka till de skrivna dokumenten vid senare tillfälle också. När vi diskuterade hennes syn på vad man kan begära av det eleverna har med sig ifrån tidigare, så anser hon inte att hon kan ställa några direkta krav eller förväntningar på de tidigare skolorna. Hon är inställd på att då hon tar emot en matematikgrupp så är det för henne en ny grupp, vilken det är upp till henne att anpassa undervisningen till och utgå ifrån. Där eleverna befinner sig matematiskt skall hon försöka ta vid och få dem att komma vidare.

Vid den andra intervjun, då det har gått ca sju undervisningsveckor sedan första intervjun, anser Anna att hon har mycket bättre koll på sin matematikgrupp och att det underlättar arbetet hon och eleverna gör. Gruppen har blivit mindre då några elever som hade stora svårigheter med inte bara matematiken utan också själva skolsituationen nu har lyfts ut från matematikgruppen till stödundervisning. Nu visar eleverna att de känner att Anna vet hur de ligger till och litar på att hon kan arbeta med det som var och en behöver.

När det gäller återknytning menar Anna att det vore bra om man kunde ha en konstruktiv dialog kring de bitar som fattas för de elever som kommer från en viss F-6 skola. Men hon kan annars tycka att det finns risk att det blir en ganska ofruktbar pajkastning skolorna emellan. Vad behöver eleverna ha med sig till årskurs sju enligt Anna? Jo, att förstå positionssystemet, att ha strategier för att räkna de fyra räknesätten, att kunna skriva hur man tänker och att ha god läsförståelse. Anna säger: ”Dom kan se det tusen gånger, hur jag gör det (skriftlig lösning, egen anmärkning) men de gör inte det själva, dom skriver inte.” Hon undrar om de någonsin har redovisat ett matematikproblem tidigare. Just den skriftliga biten betonar Anna som viktig erfarenhet för eleverna att ha med sig, men även att algebra och ”variabeltänket” måste in mycket tidigare i elevernas matematikundervisning. Detta skulle kunna framföras konstruktivt, men just nu är alla lärarna på hennes skola bara sina egna. Hon berättar att det har skett en förändring till det sämre när det gäller samarbeten på olika vis på skolan, alltså både ämnesmässigt och annat. Anna uttrycker en besvikelse över just detta. Hon säger: ”det är jag som bestämmer hur jag skall arbeta med mina sjuor”. Så hon tycker att det bör skapas förutsättningar för att samarbeta på hennes skola i första hand innan man försöker samarbeta med avlämnande skolor.

Anna: Det borde vara så här att vi som ska börja med årskurs sju har avsatt tid då vi samtalar kring hur vi gör olika saker hur vi startar olika arbetsområden eller hur man förklarar begreppet bråk på bästa sätt eller vad det nu är liksom så att vi hade mycket bättre ämnessamverkan och då även med

mellanstadielärarna så att säga, då kunde vi se hur man kan göra det bästa men det ja det känns lite tomt nu för vi har inte det samarbetet här.

Den röda tråden genom elevernas matematik utbildning i grundskolan efterlyser Anna här. Hon berättar att det efter en termin inte är så att hon känner att hon har en klar bild över hur det verkligen ligger till med missuppfattningar och annat i sin matematikgrupp. Det beror delvis på sammansättningen i elevgruppen, att de har svårigheter på olika vis men också på att möjligheten att diskutera eleverna med kollegor inte har givits. Hon välkomnar därför just de frågor jag studerar i mitt arbete, hon menar att finns det bra strategier vid mottagandet underlättar det starten så att man snabbare är på rätt spår för att fånga upp eleverna där de är i matematiken. Visst är hon fri att ta kontakt med före detta matematiklärare och på egen hand ta reda på den information hon tycker fattas, men det är ett tidskrävande arbete och därför faller detta. Är det istället tid avsatt för lärarna att mötas från skolans sida skulle detta underlätta anser Anna och då kan samarbete framöver initieras.

Anna: Jag känner inte att vi har någon röd tråd. /…/ Det finns de lärare som är med i samverkansgrupper, men det kommer inte alla till del.

Anna är inte nöjd med speciallärarorganisationen på skolan, hon menar att matematiklärarna har för lite insyn och att hon inte kan se någon strategi. Detta medför att eleverna inte får den hjälp hon anser att de bör få, åtminstone inte i rätt tid.

Jessica: Vilken speciallärare är du kopplad till?

Anna: Det är ingen alls. Utan det finns några speciallärare här och eller några som jobbar med specialundervisning, sen finns det några eller väldigt massa personer som har resurstid i sitt schema och då ligger kanske lite på till exempel på [ namnet på en lärare] men hon är ju inte utbildad speciallärare. /…/ Hon är mattelärare och har lite resurstid och då ligger lite ute på henne, men då kan det bli /…/ att ja det är någon som ska vara mammaledig /…/ och då ryker den resurstiden och då har vi plötsligt ingen hjälp. Hela den organisationen … [Anna skakar på huvudet]

Eftersom organisationen ser ut som den gör runt hur och när man sätter in insatser för de elever som behöver hjälp på A-skolan. Blir det så att de elever som får hjälp är de elever vars matematiklärare skriker starkt. Alltså det elevvårdsteam som finns på skolan vet från början vilka elever som troligen kommer att behöva extra insatser och det ska inte enligt Anna ”behöva gå ett antal vändor innan man hittar individuella lösningar”. Har man ett fungerande elevvårdsteam, så borde det inte vara svårt att få till en tydligare strategi så att

ett gott samarbete finns med varje matematiklärare på skolan. Vid andra intervjun hade Anna fått både stöd och hjälp av en speciallärare och ansåg att det var bra hjälp hon fått, men hon är ändå kritiskt till själva organisationen eller som hon uttrycker ”det är ingen organiserad verksamhet kring stödundervisningen”.

Anna: Jag skulle efterlysa en resursplanering direkt innan vi börjar här. /…/ Det löser sig över sommaren /…/ men det gör ju inte det och jag upplever att det tar oerhörd tid innan det kommer på någon hjälp /…/ den här personen behöver ju någon människa att prata med själv och har man 25 elever så hinner man ju inte detta.

Det Anna menar ovan är att trots att de som ansvarar för specialundervisningen på skolan vet vilka elever som haft problem i matematiken tidigare, så låter de dessa elever vara i ”vanliga” grupper först. Anna ställer sig kritisk till detta då hon anser att eleverna inte får den undervisning de har rätt till och att det är fel undervisning under orimligt lång tid. Med en resursplanering menar hon att man plockar ut eleverna med dokumenterade matematiksvårigheter från dag ett till mindre grupper, ca fem elever per grupp, fokuserar på att hitta vari problemen ligger för att sedan bestämma en mer permanent lösning. Är det då så att någon elev visar sig kunna gå i den vanliga gruppen i alla fall så är det lättare att gå den vägen än som det är nu.